Ni som mött den "rätta"

När jag var tillsammans med barnens pappa, trodde jag att han var min soulmate. Sanningen var att jag blev psykiskt misshandlad till den grad att jag trodde honom när han sa att vi var menade för varandra och att det vi hade var äkta kärlek. Vi hade en väldigt stark passion mellan oss från första stund och den höll i sig mer än 10 år. Till slut lämnade jag honom ändå. Mådde så dåligt av den mentala terrorn att jag övervägde självmord. Något inom mig ville trots allt inte dö ifrån barnen så jag lämnade honom. Det första året var ett helvete och ytterligare 1 år senare vågade jag börja tänka lite försiktigt på att dejta.

Kom då i kontakt med en man via en dateingsida. Det klickade redan när vi skickade de första meddelandena. Vi hade mycket gemensamt både gällande intressen och tankegång/åsikter. Hjärtat smälte när jag såg hans bild. Han såg så snäll och ärlig ut både i ögonen och på leendet! Blev nyfiken och tog mod till mig och tackade ja när han ville träffas. Har nog aldrig förut varit så nervös som då! Skakade som ett löv i vinden och hjärtat slog så hårt att jag var övertygad om att det kunde höras på utsidan.

All oro och nervositet försvann dock i samma sekund våra blickar möttes och en varm känsla infann sig i hela kroppen. Vi pratade som om vi känt varandra hela livet och det var en trevlig och lättsam stämning mellan oss. Detta är nu några år sedan och vi känner fortfarande samma gemenskap och är säkra på att vi är ämnade för varandra. Han är precis så snäll, ärlig och godhjärtad som det såg ut på bilderna på datingsidan. Vi grälar aldrig och älskar varandra väldigt mycket! Den kärlek vi har var något jag aldrig trodde fanns. Hade aldrig ens kunnat drömma om att någon dag hitta en man som han. Med tanke på min tidigare erfarenhet av män hade jag inga större förhoppningar på att träffa någon. Är både kräsen och självständig och lever hellre ensam än att ha en partner som ger mer sorg än glädje.