Hej!
Ni som mött den rätta eller den ni verkligen känner er så förälskade i att det inte liknar en vanlig förälskelse. Hur visste ni att det var den rätta? Och ni som gjort slut med den ni kände va rätt, hur gick ni vidare? Har ni känt så med fler efteråt?
Nobody?
När jag var tillsammans med barnens pappa, trodde jag att han var min soulmate. Sanningen var att jag blev psykiskt misshandlad till den grad att jag trodde honom när han sa att vi var menade för varandra och att det vi hade var äkta kärlek. Vi hade en väldigt stark passion mellan oss från första stund och den höll i sig mer än 10 år. Till slut lämnade jag honom ändå. Mådde så dåligt av den mentala terrorn att jag övervägde självmord. Något inom mig ville trots allt inte dö ifrån barnen så jag lämnade honom. Det första året var ett helvete och ytterligare 1 år senare vågade jag börja tänka lite försiktigt på att dejta.
Kom då i kontakt med en man via en dateingsida. Det klickade redan när vi skickade de första meddelandena. Vi hade mycket gemensamt både gällande intressen och tankegång/åsikter. Hjärtat smälte när jag såg hans bild. Han såg så snäll och ärlig ut både i ögonen och på leendet! Blev nyfiken och tog mod till mig och tackade ja när han ville träffas. Har nog aldrig förut varit så nervös som då! Skakade som ett löv i vinden och hjärtat slog så hårt att jag var övertygad om att det kunde höras på utsidan.
All oro och nervositet försvann dock i samma sekund våra blickar möttes och en varm känsla infann sig i hela kroppen. Vi pratade som om vi känt varandra hela livet och det var en trevlig och lättsam stämning mellan oss. Detta är nu några år sedan och vi känner fortfarande samma gemenskap och är säkra på att vi är ämnade för varandra. Han är precis så snäll, ärlig och godhjärtad som det såg ut på bilderna på datingsidan. Vi grälar aldrig och älskar varandra väldigt mycket! Den kärlek vi har var något jag aldrig trodde fanns. Hade aldrig ens kunnat drömma om att någon dag hitta en man som han. Med tanke på min tidigare erfarenhet av män hade jag inga större förhoppningar på att träffa någon. Är både kräsen och självständig och lever hellre ensam än att ha en partner som ger mer sorg än glädje.
Jag släppte den rätte för en väldigt fel. Skulle lyssnat på mitt hjärta och hjärna istället för... vad jag nu lyssnade på.
Känns så jävla trist att faktiskt ha mött min dröm-man, då som nu som singelmamma... och att ha bytt bort honom. Inte bara för min egen skull, min dotter älskade honom också. Till sommaren skall han gifta sig, det är nästan så att jag överväger att göra som i en dålig romantisk komedi och krascha bröllopet och försöka vinna tillbaks honom.
Fast jag är tyvärr inte hjältinnan i berättelsen utan skurken så det skulle inte lyckas.
Jag träffade honom ett år efter att jag gett upp hoppet på dotterns pappa. Sedan kom han in och "räddade" mig typ. Vi var tillsammans i nästan fyra år. Hann bli sambos, jag älskar honom, min dotter avgudar honom. Men så träffade jag en man som jag inte fattar riktigt vad jag ens såg hos mer än väldigt ytlig charm, jag blev av någon anledning jättekär i mr. ytlig charm, lämnade min drömman för Ytlig charm och det dröjde väl någon månad eller två bara innan jag fattade att jag hade gjort världens misstag. Ytlig charm hade/har flera och är konstant "på"alla kvinnor hela tiden. Jag förtjänade väl honom gissar jag. Ungefär som jag förtjänade dotterns pappa, fast han gav mig en underbar dotter så jag kan inte vara allt för hatisk mot honom.
Min drömman höll sig då undan mina försök att ta upp kontakten igen, jag blev väldigt patetisk och försökte tom. använda mitt eget barn som någon slags utpressning för att få tillbaks honom. "Hon saknar dig också. Här prata med henne" osv. Jag skäms när jag ens tänker på det. Det var riktigt lågt.
Det är c:a två år sedan nu, han har träffat någon annan (Trevlig tjej vad jag fått reda på) och skall gifta sig med henne.
Så jag har orsakat en hel del som är svårt att fixa. Som jag inte ens har någon rätt att försöka fixa känner jag. Kan inte skylla på min dotter heller, att jag måste försöka fixa för hennes skull. Det är för lågt, även för mig att använda henne som ursäkt. Så jaaa.... får väl försöka gå vidare med livet.
Det här låter som en dålig dramaserie, jag vet. Mitt liv är en dålig dramaserie.
Tack. Jo, det här var katastrofalt dumt av mig.Jo jag vet. Men det är svårt att släppa tankarna på någon som faktiskt var perfekt för mig och min dotter.
Tack. Jo, det här var katastrofalt dumt av mig.Jo jag vet. Men det är svårt att släppa tankarna på någon som faktiskt var perfekt för mig och min dotter.
Det jävliga i en sån situation är att det finns en del som kan förlåta ett snedsteg om man ber om ursäkt på rätt sätt. Att förödmjuka sig själv eller den andra genom att tex göra som hon berättar är ju att sjunka ännu lägre ner och handlar inte alls om kärlek. Det kan effektivt ta död på det sista som ev kan finnas kvar.
Man gör bort sig x2 och det brukar alltid sluta i förakt.
Att bli förlåten och kunna försöka igen handlar om fingertoppskänsla och respekt.
Vill bara korrigera att det aldrig är rätt att välja någon annan framför sin partner!! Så misstolka mig inte....
Det är inte själva styrkan i förälskelsen som avgör att min man är rätt, även om det var som ett blixtnedslag i skallen. Det handlar helt enkelt om att jag vet och han vet att vi hör ihop, utan tvekan och frågetecken. Det är ömsesidigt, och det är en av de viktiga sakerna, att båda anser att den andre är Den Rätte, det räcker inte med att den ena tycker det.
Vi visste från början att vi var varandras livs kärlek, men vi hade inte bråttom för det, det behövdes inte. Det tog nästan 2 år från det vi blev ihop tills vi gifte oss.
Han är min livs levande dröm-man!