Ni som mött den "rätta"

Tycker inte alls att den biten är dum att man försökt att göra det man kan för att göra "rätt " för det förhållande ni hade och för det som hände.. man kan inte få något ogjort men försöka iallafall att visa att man hade fel är aldrig dumt. Jag förstår absolut denna man och hur han tänker för jag tror sånt är en deal-breaker för många många.. men som sagt är det aldrig fel att medge att man gjort fel och visa den andras värde...

Det jävliga i en sån situation är att det finns en del som kan förlåta ett snedsteg om man ber om ursäkt på rätt sätt. Att förödmjuka sig själv eller den andra genom att tex göra som hon berättar är ju att sjunka ännu lägre ner och handlar inte alls om kärlek. Det kan effektivt ta död på det sista som ev kan finnas kvar.

Man gör bort sig x2 och det brukar alltid sluta i förakt.

Att bli förlåten och kunna försöka igen handlar om fingertoppskänsla och respekt.

Det är inte själva styrkan i förälskelsen som avgör att min man är rätt, även om det var som ett blixtnedslag i skallen. Det handlar helt enkelt om att jag vet och han vet att vi hör ihop, utan tvekan och frågetecken. Det är ömsesidigt, och det är en av de viktiga sakerna, att båda anser att den andre är Den Rätte, det räcker inte med att den ena tycker det.
Vi visste från början att vi var varandras livs kärlek, men vi hade inte bråttom för det, det behövdes inte. Det tog nästan 2 år från det vi blev ihop tills vi gifte oss.
Han är min livs levande dröm-man!

Ja alltså jag är med så långt att det inte alls nånstans är bra att man väljer någon annan framför den andra speciellt om man nu känner att denna person är "rätt".. o att förlåta är extremt svårt.. däremot är det aldrig fel att erkänna att man gjort fel. Jag tror personligen att kvinnan i fråga förstår hur dumt det va.. hon själv finner ingen ursäkt..däremot är det bra att märka vad man hade och uppskatta det man hade.. på så sätt förstår man också sina inre känslor och vilka misstag man gör. Att vara otrogen eller liknande är redan från början dumt och själviskt vilket också visar sig i rätten att man förlorar något värdefullt på köpet. Just detta kan man ångra att man gjorde dumt. Hans situation i detta är absolut en annan fråga!

Vill bara korrigera att det aldrig är rätt att välja någon annan framför sin partner!! Så misstolka mig inte....

Åh vad fint :):):):)

Hur vet man egentligen? De flesta som har ett förhållande som är bra, tycker väl att de träffat den "rätta". Men imorgon eller om några år så tar ju en hel del av dessa relationer slut. Var det då den "rätta"? Vad betyder egentligen den "rätta"? Att det är rätt här och nu, eller att man aldrig skiljer sig?

Själv har jag varit tillsammans med min man i drygt 30 år. Och jag kan ärligt säga att han är den rätta för mig. Vi har det mycket bra tillsammans och ser båda att vi alltid kommer att vara tillsammans. Men om något händer, att han vill lämna mig, är han då inte längre den rätta för mig? Och har inte jag varit den rätta för honom under alla dessa år?

Jag visste att min nya man var den rätta på andra dejten. Han sa senare att han visste det på första  
Det var väl liksom som "fisken i vatten" eller hur man ska säga. Det bara var så naturligt direkt, vi förstod varann efter att bara ha skrivit till varann en kort tid och det blev bara förstärkt när vi sågs IRL. 

Riktiga soulmates, jag vet många tycker det är en klyscha. Idag efter ca 6 år tillsammans så känns det fortfarande lika bra, och starkare. Vi vet var vi har varann och vi uppskattar varann så otroligt mycket, vi har alltid kul ihop och vi längtar hem till den andre när man är på jobbet.

Att jag visste i början var nog för att jag hade dejtat en del andra innan, där det inte riktigt klickat. Vissa var supertrevliga och man sågs mer än en dejt, vissa blev de sex med, men när jag träffade honom var det verkligen på en helt annan nivå.

Jag tror att folk som dejtar och inte riktigt har hittat rätt, ibland försöker med någon som känns tillräckligt bra, men den där gnistan infinner sig inte helt, och så försöker och försöker man, kanske i flera månader innan man inser att det inte blir mer än så - då är det ju inte rätt, tänker jag. 

Fast känslor är inte huggen i sten. Livet förändras och vi med.

Lämnade ett 15 år långt äktenskap för att min kärlek tagit slut. Jag hade verkligen älskat honom i alla år och för mig var han rätt. Men då livet förändras så förändrades också min man och vi fick problem och vi hamnade i återvändsgränd och min kärlek slocknade då hans sätt att hantera livet inte stämde överens med våra äktenskapslöften.

Jag visste när jag insåg att han fick mig att väldigt snabbt tänka på ett sätt jag haft svårt för tidigare. För att han förstod mig som ingen annan, såg mig som ingen annan och respekterade mig som ingen annan. Det gick väldigt snabbt att känna så här och visst, det skulle lika gärna kunnat va så att han visade sig vara en psykopat som bara manipulerat mig. Men så var inte fallet utan det intellekt och känsloliv han uppvisade från första början var äkta. Skulle kunna sammanfatta det som att han är den enda som utmanat mitt intellekt och mitt theory of thinking och utvecklat mig som person till en bättre människa. Älskar honom innerligt <3

Jag har hittat den rätta! Det är inte min förta kärlek, inte pappan till mina barn men shit vilka känslor!!! Vi har träffats i två år och vill bara vara nära varandra hela tiden. Jag tänker på honom jämt och av hans meddelanden att döma är jag ständigt i hans tankar! Vi vill så mycket!!! Sägs det i alla fall, jag undrar vilken story hans fru får höra... Att något så fel kan kännas så rätt?!!

Jag har fallit för den falska förälskelsen flera gånger, den är så kraftfull och man fastnar i nätet som en liten fluga, den gör så man inte ser sin partner i det rätta ljuset för känslorna styr helt och hållet. När jag insåg att jag inte kunde lita ett dugg på den starka känslan så bestämde jag mig att leva singel, detta trots att jag kände en väldigt stark attraktion och förälskelse i en annan kille. Dock av tidigare relationer där det varit mycket svartsjuka och kontrollerande så hade jag lärt mig ett och annat knep för att lura fram deras mörka sidor och de använde jag på den här killen. Och tyvärr så visade det sig att mina känslor återigen gjort mig blind, jag hade väldigt trevligt med en killkompis till honom en kväll, vi snackade, skrattade osv, då kom den här killen fram till oss och var riktigt sur och tog bort sin killkompis från mig, dvs ett väldigt tydligt tecken på svartsjuka vilket jag inte hade något som helst ork för igen. Killen är verkligen jättetrevlig och snäll annars med många tjejkompisar men svartsjukan visade antingen på omognad eller så var han under den trevliga ytan en psykopat. Iofs tror jag mer på omognad men i vilket fall som helst jag orkade inte vara med om det igen oavsett hur starka känslorna var för honom.

Men så i samma veva började jag prata mer med han som idag är min make. Vi hade känt varandra i ett par år men jag hade aldrig sett honom på det sättet men sen ju mer vi pratade och ja jag testade ju honom också så såg jag helt plötsligt någon annan än den jag hade trott han var. Känslorna jag kände kändes också för första gången äkta och på en mycket djupare nivå. Dock är det ganska stor åldersskillnad mellan oss men vi har mycket mer gemensamt på alla sätt och vis än vad jag har haft med alla mina ex gemensamt. Han är inte bara min livs kärlek, han är min bästa vän och den jag kan berätta allt för. Han respekterar mig och litar på mig fullständigt och jag honom. Vet inte vad jag hade gjort utan honom i mitt liv, han får mig att våga saker jag aldrig vågat tidigare och jag kan vara mig själv fullt ut. Vi har varit ett par i 5,5 år, gifta i 2,5 år och har en underbar dotter ihop.

Enkelt. Kysst många fula grodor och visste vad jag sökte hos en livspartner i längden innan jag ville slå ner mig till ro. Haft ett sånt skit liv och dåliga partners när jag var yngre vilket ledde till att jag visste vilka dåliga egenskaper jag absolut inte skulle klara av hos en livspartner. Tack vare alla mina misstag har jag blivit bra på att känna igen bra egenskaper hos en framtida partner som jag verkligen ville ha hos den. Nu hade jag tur o var tålmodig och lyckades träffa just den människan som inte bara ska irritera mig för resten av livet utan även jag faktiskt kan stå ut med hans skit och samma kände han med mig ????. Allt är inte kärlek o blommor hela tiden i en relation och jag ville ha någon som är stabil i längden och kommer alltid stå för den den är o inte bara i några få år och sen ska det ta slut som det gör för många. Har en helt annorlunda känsla med honom än någon annan jag någonsin varit med. Det var så jag visste han Va rätt för mig.

Jag hade flytt från psykisk misshandel, blivit svårt sjuk, vägde 100 pannor pga medicin och hade de lessnaste ögonen i världen. In kommer han och tar min hand.

Den mannen... En liten pojke, en fullvuxen karl och en gammal man i ett.

Han är rätt för mig för det finns ingenting jag vill ändra på eller önskar vore minsta lite annorlunda, då vore han inte den jag älskar längre. Jag vill inte ens att han städar mer eller sopsorterar bättre. Var den du är bara. Jag älskar dig, vi hjälper varandra, vi accepterar våra olikheter (verkligen yin och yang) och vi respekterar varandra.

Efter att jag träffat honom blev jag frisk... :) fast vi har alltid varit öppna med att vi skulle vara okej med att den andre ville göra annat med sitt liv, att vi inte kedjar fast varandra och vill att den andre ska få leva sitt liv i lyckligaste mån. Det vore skönt för hjärtat om det var livet ut.

Tycker att det är du som låter omogen. Svartsjuka har varken med omognad att göra eller att man skulle vara psykopat. Däremot låter det omoget av dig att sitta och prata med nån annan just för att göra sin partner svartsjuk. Skulle också bli sur om jag just börjat träffa nån och sen hellre satt och prata skratta o flamsa med min kompis. Låter inte alls respektfullt. Jag vill känna att jag också är viktig om man är ute och det minsta man kan göra är att välkomna sin dejt/partner in i samtalet.