Exet förstör för oss

Jag förstår att det är ett stort dilemma. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna. Din kärlek och hens barn och däremd även du är utsatta för en sorts psykiskt övergrepp som sliter sönder barnens uppväxt och era liv med.

Intressanta likheter. Fast omvända kön. Jag blev lämnat och upptäckte sedan hur skönt och lätt det var senare med ny partner som inte hade så många nojer och lågt humör. Tyvärr fastnade exet i bitterhet och hat och anförtrodde sig med barnen som blev förtvivlade och försökte trösta exet. 

De har försvunnit in i onödig avskildhet och mår skit. Jag önskar jag kunne hjälpa barnen. Tyvärr kan inga myndigheter hjälpa, trots att det som sker är så skadligt. Formellt har vi lagar mot den här sortens övergrepp, men i praktiken funkar det inte.

Jag sörjer men har lyckats leva ett bra liv, på ytan ser det ju snyggt, glatt och socialt ut. Mina barn har lite inblick och min äldste har kommit över till farsan, i början i smyg, och bett mig fortsätta försöka få exet att samverka och sluta med det eviga umgängessabotaget, blockering och årliga hatbrev. Min äldste har tappat så mycket självkänsla och livsglädje av att i flera år stötta sin mamma i hennes obearbetade och helt obefogade hat/skam eller vad det är.

Man får skilja sig och man får gå vidare. Barnen ska inte drabbas mer än nödvändigt av vuxnas konflikter. 

Skumt, vi har liknande trots att hon lämnade, exet vägrar alltså kommunicera direkt med mig och lägger därmed sådan tyngd på barnen. Min minsta flicka (nu 16) har bara kunnat skicka tre små nödrop på 19 månader till mig (om att vi tänker på varandra osv). Exet har inte träffat nån ny och barnen säger att det gör hon aldrig. Det är helsjukt och det påverkar oss i min nya familj jättemycket, exet förstör massor för oss med, men mest för mina olyckliga barn.... det borde vara brottsligt att utsätta sina barn för att vara verktyg i en sorts onödig hatkampanj. 

Hon verkar ha nåns sorts tanka om att jag för evigt ska straffas för att jag verkar kunna ha ett bättre och gladare liv utan henne. Hon har också köpt allt barnen pekat på tills nyligne då hon blivit skitsnål. Hon har motarbetat alla mina försök att få barnen att sommarjobba, åka på läger osv så nu är de ungsa vuxna utan självförtroende och erfarenhet om sånt. Exet borde läsa på om att vara tonårsförälder. Nu är det ju så att tonåringarna bekymrat tar hand om henne och verkar helt tomma inuti. Som om det inte var stökigt ändå att vara tonåring.

blogs.psychcentral.com/relationships-balance/2012/08/07/my-partners-ex-is-ruining-our-relationship/

Ja, det är ofta så man kan tänka. Svartvitt är det verkligen inte. Och det du säger att sanningen ligger lite mitt emellan och att det inte är ens fel när två träter är en mycket vanlig åsikt som även de som utsätts för övergrepp av fysisk eller sexuell art får höra - liksom de föräldrar som kämpar med medberoende till partners med missbruksproblem.

Jag har fått jobba med den här frågan nu i flera år och föräldrafientlighet, umgängessabotage med hatkampanjer och barn som hamnar i olycklig och pressande lojalitetskonflikt, onödig avskildhet (sektliknande) är ett ökande samhällsproblem. Myndigheterna är helt okunniga och hjälper inte utsatta barn och föräldrar. Är du intresserad av att läsa på lite i ämnet eller vill du bara tycka allmänt?

Det är självklart så att en 16-åring rent tekniskt och med egen vilja kan kontakta sin andre förälder och t ex välja att skriva sig hos denne. Din liknelse med en sekt är rätt träffande, tonåringar dras lätt in i dessa. I den här sortens fall är sektledaren en arg och bitter förälder som gränslöst berättar för mycket och ofta osant med sin tonåring i syfte att utradera den andre föräldern ur barnens liv. Det skadar barnens självförtroende, förmåga till relationer och konfliktlösning allvarligt. Så att barnet inte vill själv ens ta emot samtal eller en julklapp är en rejäl varningsklocka - ett barn som fram till skilsmässan haft en varm och nära relation till den utpekade föräldern. Ofta används anledningar som är vaga, halvt osanna och skiftande (man får inte inbjudan till konfirmationen för att det inte finns plats i kyrkan, man kan inte träffa pappa med farmor på jul för det passar inte just nu, man blir ställer ultimatum I sista stund inför semestern att pappas nya familj inte får vara med utan ska stanna hemma osv). Man svarar aldrig i telefon eller på brev... så skapas inga nya fina familjeminnen och barndomsminnen suddas eller förvrängs.

Min store pojke kommer till mig halvt i smyg och berättar sorgset om detta. Det är som tortyr år efter år. Myndigheterna gör ingenting i Sverige eftersom de liksom du menar att barn över 12 år har fri vilja och omöjligt kan manipuleras att ta avstånd från någon utan bra (men tydligen okända) anledningar.

www.dailymail.co.uk/news/article-2158490/Mothers-deny-fathers-access-couple-s-children-break-jailed.html