Forum Hälsa: Hälsa - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • HJÄLP - jag kan inte jobba pga svår sjukdom...

    Fre 14 feb 09:30 Läst 0 gånger Totalt 12 svar
    Fre 14 feb 09:30

    Hej allesammans,

    Jag ber om ursäkt för detta långa inlägg. Jag uppskattar dock om Du tar tid tid och läsa. Jag känner mig hjälplös och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag behöver all råd som jag kan få.

    Jag är inte helt säker på vad jag vill få ut av detta inlägg men jag har ingenting att förlora så varför inte give it a shot. Jag är grovt deprimerad, less på livet och min hälsa är på botten. Kanske finns det någon där ute som vart med om liknande och kan ge mig råd. Jag vet bara att jag behöver prata av mig varesig någon svarar eller inte.

    Jag vet inte om jag överreagerar över hela situationen. Å andra sidan, så är alla människor olika och vi hanterar våra problem på olika sätt. Vissa går vidare fortare i livet och andra lever kvar i det förflutna - som jag gör.

    Jag ska försöka vara så kortfattad som möjligt. Ni får jättegärna ställa frågor eller komma med råd.

    So here we go.

    Jag är en kvinna på 24 år och har varit deprimerad i 11 år.

    *När jag var 13 år och skulle börja 7an så bytte jag till en skola som hade estet som inriktning.
    *Jag var utfryst av klasskompisarna som även snackade mycket skit om mig.

    *Ett rykte startades om mig på skolan. Ryktet startades av ett gäng tjejer som gick i 9an och dem spred ett rykte om att jag var en "hora/slampa".

    *Folk kallade mig för hora på facebook så det slutade med att jag stängde ner de sociala medier som jag använde.

    *Jag blev utsatt för mobbning under hela skolåret i 7an. Fick extrema sömnproblem och halkade efter i skolan.

    *Medans jag gick i 7an så blev jag tvingad att utföra oralsex på en kille. Han försökte våldta mig men jag lyckades ta mig ur hans grepp och jag sprang som vinden iväg från honom. Jag berättade aldrig om den händelsen för mina föräldrar.

    *När årskurs 8 startade så bytte jag tillbaka till skolan jag gått i innan jag bytte skola vid 7an.  Jag trodde att alla mina problem skulle försvinna men mobbningen fortsatte där. 10 tjejer spred rykten om mig och kallade mig för hora, slampa. Skrev hora på mitt skåp. Kastade frukt på mig, gav blickar, viskade, snackade skit. Jag var helt ensam, hade inga vänner.

    Jag var den personen i skolan som fick extrem ångest när det var dags för lunch/rast. På lunchrasten käkade jag aldrig utan jag gick och gömde mig på skoltoaletterna och väntade på att rasten skulle vara över. Jag gjorde allt för att undvika mobbarna.

    *I årskurs 8 försökte en kille från min parallell klass våldta mig på skoltid. Han lurade mig till ett mer avlägset ställe i skolan. När killen försökte våldta mig så hörde man en städare som var i närheten. Killen blev rädd att bli påkommen så han stack därifrån. Jag berättade aldrig för föräldrarna eller lärarna om den händelsen.

    *Jag bröt till slut ihop och bestämde mig för att söka hjälp så jag vände mig till skolkuratorn. Jag berättade om mobbningen som pågått på skolan. Dock berättade jag aldrig om våldtäktsförsöket. Det blev livligt på skolan när jag berätta vilka mobbarna var. Många av mobbarna var utsedda till "kompisstödjare". Ni vet, såna personer som ska stå emot mobbning. Vilket skämt va?

    Flera av mobbarnas föräldrar jobbade på skolan. Eller så var mobbarnas föräldrar bra vän med rektorn. Alla kände varandra och dem höll ihop. Jag fick gå på möte med rektorn och mobbarna och jag blev tillsagd att vi ska försöka "vara sams."

    En lärare sa till mig en gång: "du vet att dem mobbar dig för att du är en sån söt tjej." Eller en annan lärare sa: "gå vidare istället".

    Hur skulle jag kunna gå vidare när mobbarnas föräldrar inte ens fick en hemringning. Jag fick aldrig höra ett förlåt. Utan alla försvarade sig själva och höll ihop. Dem fick inga konsekvenser. Alla gick kvar på skolan.

    *Jag klarade nätt och jämnt 8an & 9an men tillräckligt för att jag inte skulle behöva gå om.

    *Jag gick hos psykolog från 14-16 år. Efter 9an blev jag utbränd. Kom in på ett gymnasium men jag mådde alldeles för dåligt för att kunna fortsätta med skola.

    *Jag gick aldrig ut gymnasiet, tog aldrig studenten.

    Från 13-24 år, så har jag varit sjukt stressad, deprimerad, stressad och fylld med ångest. Har inte sovit ordentligt på flera år. Jag drömmer fortfarande om mobbarna och de två killarna som försökte våldta mig.

    Nu till kanske den viktigaste delen som jag känner har tagit över mitt liv. När jag var 14 år så började det klia EXTREMT vid min stjärt. Det klia inte som ett myggbett eller vanlig klåda. Det här var en klåda som djävulen skapat. Det går inte beskriva med ord hur mycket det klia. Ju mer jag kliade desto mer spred det sig. Jag fick extrem klåda som pågick 24/7. Det var som värst om nätterna. Jag kliade tills min hud sprack och började blöda. Jag vaknade upp på nätterna med blod på mina fingrar. Huden sprucken, rå, illröd. Klådan bara fortsatte sprida sig.

    Min extrema klåda vid stjärten har spridit sig runtom min vagina. Jag har lidit av denna hemska extrema klåda i snart 10 år. Min hud vid stjärten och vaginan är förstörd. Jag har förlorat alla hudpigment vid mitt underliv. (Depigmentation eller discoloration) som det heter på engelska.

    Jag har lidit av denna extrema klåda i flera år. Gråter alldeles för ofta pga smärtan, frustrationen. Det bränns, svider, luktar ruttet kött, jag blöder där nere, huden känns rå, jag ömmar skinn som en orm vid mitt underliv. Och för att inte tala om hur jag ser ut där nere. Det ser ut som att någon skinnat mig. Jag ser inte normal ut. Jag gråter varje gång jag ser hur illa det har blivit.

    Eftersom jag kliat bort mina hudpigment så är huden kritvit. Likt Vitiligo men symptomerna är inte alls lika. Jag har fått mycket ärrvävnader i mitt underliv p.g.a. hur jag har kliat min hud så extremt mycket.

    Och för att inte tala om vilka urinbesvär jag fått. Jag kan inte hålla mitt urin. Det kommer från ingenstans och urinet rinner igenom mig. Jag måste använda blöja.

    Jag vände mig till läkare flera år senare tyvärr. Extrem smärtsam hudsjukdom, urinerings problem, överaktiv sköldkörtel. Jag fick ta blodprov, kissprov och vävnadsprov för min hudsjukdom i underlivet. Jag såg på min läkares blick att han aldrig sett något liknande förut. Jag vet hur illa det är, hur illa det ser ut, hur fruktansvärt det känns.

    Dem visste först inte var det var för sjukdom eller varför jag fått denna sjukdom. Jag har varit frisk och alert hela mitt liv. Aldrig haft problem med min hälsa innan. Men min hälsa gick åt skogen när jag blev mobbad och blev grovt deprimerad.

    Jag fick senare en diagnos från läkaren. Lichen Simplex Chronicus. Jag googlade på hudsjukdomen. I mitt fall så ser den inte alls ut som den gör på bilderna på google. Men jag antar att sjukdomen kan se olika ut för många beroende på hur extrem/allvarlig den är.  Jag är mot det extrema hållet.

    Jag läste runt vad orsaken kan vara till att jag fick denna hudsjukdom. Jag har varit frisk i hela mitt liv och undrar hur jag kunde bli så sjuk. Vart jag än läste så stod det detsamma på alla sidor. Orsak till hudsjukdom: grov depression, stress, ångest & trauma.

    Sedan jag var 13 år, då all mobbning startade. Så har jag haft sömnproblem, överaktiv sköldkörtel, urineringsproblem och främst av allt min hudsjukdom i underlivet som jag fick vid 14 år.

    Jag kan inte ha på mig trosor eller byxor. Det kommer inte ens på frågan. Det är alldeles för smärtsamt. Min hudsjukdom osar ut en lukt som luktar ruttet kött. Jag fäller hud varje dag. Det ligger ofta smulor av min hud i sängen, på golvet osv. Får ägna mycket tid att städa upp efter mig.

    Läkaren sa till mig att det inte finns något botemedel. Att jag måste leva med det här för resten av mitt liv. Jag hoppar hellre framför ett tåg. Det här är tortyr. Det går inte att beskriva hur den här hudsjukdomen har förstört för mig. Psykiskt, fysiskt. Det är smärtsamt och jag lider varje dag. Och jag har försökt stått ut och dölja det här sen jag var 14 år.

    Jag har knappt jobbat för att jag inte kunnat p.g.a. mina besvär. Jag har jobbat någon sommar i ica butik, några veckor inom vård. Det är så fruktansvärt smärtsamt att bara vara hemma och försöka stå ut med hudsjukdomen. Men det är ett helvete att vara ute och jobba.

    Jag kissar på mig flera gånger i veckan om jag inte använder blöja. Jag kan inte använda trosor eller byxor p.g.a. hudsjukdomen som jag har i mitt underliv. Jag är extremt "slö" i kroppen. Har mycket ledsmärtor som kommer med sjukdomen. Extrem klåda & smärta dygnet runt. Min sjukdom gör mig mer deprimerad, stressad och fylld med ångest.

    Mina föräldrar vet om min depression. Jag har berättat för dem om mobbningen i skolan. Dock berättade jag aldrig om de två våldtäktsförsöken jag var med om. Och jag har heller aldrig berättat om min extrema hudsjukdom. Jag valde att inte berätta för att jag inte ville oroa dem mer än nödvändigt. Dem har det redan jobbigt som det är.

    Jag känner mig handikappad p.g.a. denna hudsjukdom. Ingen kommer någonsin förstå hur smärtsamt det är. Hur mentalt frustrerande det är. Jag har inte sovit ordentligt på flera år. Och jag kan inte jobba.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag känner mig hjälplös. Finns det någon där ute som vart med om liknande? Har ni några råd? Jag uppskattar all hjälp jag kan få.

    Tack för att du tog dig tid att läsa,

    Mvh

  • Fre 14 feb 09:41 #1

    Men går du och får någon vård både för psyket och underlivet? Även om det inte går att bota finns det mycket man kan göra för att lindra. Och du måste ta tag i din depression, har den varat i 11 år kommer den inte gå över av sig själv. Sök all hjälp du kan få.

  • Anonym (Hedvi­g)
    Visa endast
    Fre 14 feb 09:44 #2

    Hej ts!

    Vill börja med att skicka dig en kram. Det behöver du verkligen. Vilket tungt och svårt liv du har haft och vad mycket du varit med om, trots att du är så ung.

    En släkting till mig har också den sjukdomen, men i hennes fall sitter den på fötterna och benen. Jag har sett hur det ser ut och hur ont det kan göra. Och det där med flagorna etc. Som jag har förstått det finns det en ärftlighetskomponent med i bilden också, fast det är stress och psykisk ohälsa som påverkar att det blir bättre eller värre under vissa perioder.

    Min släkting blev väldigt mycket bättre när hennes övriga liv förändrades, när hon fick möjlighet till ett jobb hon trivdes med, när hon kom ut och träffade folk.

    Mitt enda egentliga råd till dig är väl att fundera på vad är det som gör dig riktigt riktigt glad? Om du så bara är glad några minuter. Pröva sedan med att försöka göra det som gör dig glad, låt det ta plats i ditt liv. Ex kanske det finns saker du gillar att göra hemifrån? Titta på spännande tv-serier, spela datorspel, har du husdjur?

    Hoppas det blir bättre så småningom.
    Ts, glöm inte hur stark du är, du har ju klarat dig ända fram tills nu. Det finns alltid hopp att saker blir bättre.

  • Fre 14 feb 09:58 #3

    Vet inte om jag har så mkt klokt att säga, men jag blir så ledsen över att läsa din text och förstå din situation. Jag tycker du verkar vara en oerhört stark person som drabbats av fruktansvärda möten o övergrepp tidigt i livet.

    Jag uppfattar att din sjukdom idag styr ditt liv och gravt begränsar din livskvalité . Baserat på vad du beskriver om sjukdomen så låter det ju som att de händelser/övergrepp du drabbats av har triggat den?

    Frågan är : vad vill du uppnå?

    Vad är din dröm?

    Vad har du för mål på lång o kort sikt?

    Jag tror att du måste göra ett val, ett val som innebär att du måste tillåta dig själv att berätta och bearbeta det du gått igenom - tillåta någon annan människa full insyn!

    Det kräver förtroende o tillit !

    Men jag tror att det är din väg mot ökad hälsa, psykisk och men också fysisk.

    Jag kan inte säga vem den personen är, nån i din familj kanske ? Eller en riktigt duktig psykolog? Jag tror kanske båda vore önskvärt .

    Jag tror att du har full kapacitet till detta o att du över tid kan skapa dig verktyg för att må bättre o sakta gradvis förbättra din hälsa !

    Tycker du ska hitta alla tänkbara former som kan ge dig själslig trygghet o bearbetning om det så är att skriva dagbok, måla, meditera, gå promenader mm.

  • Anonym (AH)
    Visa endast
    Fre 14 feb 10:00 #4

    Instämmer med Hedvig, vill ge dig en kram!

    Du har och har haft det riktigt tufft och jag förstår din förtvivlan!

    Stressen i kroppen kan ställa till med väldigt mycket så det känns verkligen som en ond spiral du hamnat i. Har inte haft något i närheten av dina problem med huden men har i perioder eksem och ont i lederna som väldigt tydligt hör ihop med hur jag mår psykiskt.

    Jag kanske missade det i texten men har du någon gång under dessa år fått prova antidepressiva?

    Vissa sorter är även bra för att få sova! Sover man inte blir det ju också extremt mycket jobbigare. Allt det hemska du gått igenom och det du lider av är ju som det är och ska inte förringas - men är man deprimerad och inte får sova så blir man ju helt skör som person oavsett förutsättningar så även om det kanske känns lönlöst så tror jag att det är där du måste börja. Ta hjälp av medicin och när du kan hitta lite balans kanske du orkar ta tag i gamla trauman och även kanske kämpa för att få den hjälp du behöver av sjukvården. För även om det inte går att bota så bör det gå att lindra och det kanske finns bättre hjälpmedel? Inkontinensen du beskriver kanske går att få hjälp hos uroterapeut osv.

  • Fre 14 feb 10:05 #5

    Tror du ska skissa på mål, enkla saker som kan öka din mentala styrka... kan låta bagatell artat men

    Har du svårt att gå upp på morgonen är rutiner nödvändiga :

    - duscha varje dag

    - ta en promenad varje dag

    - ät bra mat kanske enligt inflammatorisk kost för att lugna din kropp.

    -ta kontakt med psykiatrin

    -våga berätta allt för nån

    Vill du komma vidare i livet med studier o jobb,

    Läs upp dina betyg på distans (hemifrån) slipp skapa relationer om du inte orkar så kan du lägga energin på studie målet utan oro för alla nya kontakter ?

    - har som mål att klara gymnasie behörigheten så har du frihet inför nästa studie nivå ...

    Vad skulle du drömma om att arbeta med? Vad skulle du klara om din sjukdom blev bättre?

  • Fre 14 feb 10:06 #6

    Tror du ska skissa på mål, enkla saker som kan öka din mentala styrka... kan låta bagatell artat men

    Har du svårt att gå upp på morgonen är rutiner nödvändiga :

    - duscha varje dag

    - ta en promenad varje dag

    - ät bra mat kanske enligt inflammatorisk kost för att lugna din kropp.

    -ta kontakt med psykiatrin

    -våga berätta allt för nån

    Vill du komma vidare i livet med studier o jobb,

    Läs upp dina betyg på distans (hemifrån) slipp skapa relationer om du inte orkar så kan du lägga energin på studie målet utan oro för alla nya kontakter ?

    - har som mål att klara gymnasie behörigheten så har du frihet inför nästa studie nivå ...

    Vad skulle du drömma om att arbeta med? Vad skulle du klara om din sjukdom blev bättre?

  • Anonym (Grus i dojjan­.)
    Visa endast
    Fre 14 feb 13:25 #7

    Jag vill inte heller jobba och känner mig deprimerad. Men jag har försökt att betala för mat och hyra med luft men, det går helt enkelt inte.

  • Anonym (AH)
    Visa endast
    Fre 14 feb 14:08 #8
    Anonym (Grus i dojjan.) skrev 2020-02-14 13:25:48 följande:

    Jag vill inte heller jobba och känner mig deprimerad. Men jag har försökt att betala för mat och hyra med luft men, det går helt enkelt inte.


    Läste du hela trådstarten? Jag tror nog att Ts vill jobba.
  • Anonym (TM)
    Visa endast
    Fre 14 feb 14:29 #9
    Anonym (AH) skrev 2020-02-14 14:08:21 följande:

    Läste du hela trådstarten? Jag tror nog att Ts vill jobba.


    Läs hela texten så förstår du att ( Grus i dojjan ) är en av alla tragiska individer som hänger på fl för att trycka ner andra för att dom själva inte har något liv och lever längst ner i näringskedjan.

    Bemöts bäst med att dom inte existerar.
  • Anonym (AH)
    Visa endast
    Fre 14 feb 14:34 #10
    Anonym (TM) skrev 2020-02-14 14:29:02 följande:

    Läs hela texten så förstår du att ( Grus i dojjan ) är en av alla tragiska individer som hänger på fl för att trycka ner andra för att dom själva inte har något liv och lever längst ner i näringskedjan.

    Bemöts bäst med att dom inte existerar.


    Du har helt rätt! försvarsmekanismen för Ts räkning kickade in snabbare än att tänka taktiskt
  • Anonym (Grus i dojjan­.)
    Visa endast
    Fre 14 feb 14:37 #11 -1
    Anonym (TM) skrev 2020-02-14 14:29:02 följande:
    Läs hela texten så förstår du att ( Grus i dojjan ) är en av alla tragiska individer som hänger på fl för att trycka ner andra för att dom själva inte har något liv och lever längst ner i näringskedjan.

    Bemöts bäst med att dom inte existerar.
    Vilken text? Det är väl bara självömkan och offerkofta som gäller där.
    Nej, tack, inget för mig. Positiva tankar ger positiva handlingar. Att tycka synd om vuxna människor är patetiskt och helt felriktad energi.
  • Anonym (oroli­g)
    Visa endast
    Fre 14 feb 17:10 #12

    hej ts! blir mycket olycklig av din historia, det verkar helt enkelt fruktansvärt. men kan det inte vara en lite bra grej det med att klådan kommer sig av trauma och är psykiskt, så som någon annan skrev här som hade en anhörig med samma sjukdom, så borde det ju kunna bli bättre när måendet är bättre? 


    det är sjukt att när man orkar som minst ska man orka som mest i dagens samhälle, men du har ju startat denna tråd och det är ett litet steg på vägen till att be om hjälp i alla fall, så OM du skulle orka, försök hitta någon hjälp! någon form av traumabehandling kanske? jag vet, det tar lång tid och det är hemskt att hålla på och ringa och slussas runt.

    känns det för akut, åk till psyk om du känner att du inte pallar mer!! det är en väg in i alla fall.

    jag tänker spontant att den bästa vägen att gå är att jobba med psyket först, låta dig läka där och inte fokusera på klådan för mycket eftersom den bara blir värre och mer ångestladdad ju mer du håller på med den. du måste distraheras från den!!

    som jag förstått det verkar du vara väldigt ensam med detta också, så att berätta för någon närstående vad du går igenom skulle kanske hjälpa lite? bara så nån är där och pushar dig det sista steget när du vill ge upp i allt med att söka hjälp. 

    jag önskar dig alla snälla och varma saker någonsin och hoppas verkligen att livet blir bättre mot dig snart

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll