Ni som bildat familj långt från er släkt!

Mina barn har båda delar. Mina föräldrar nära, träffar dem flera gånger i veckan, sover gärna över där, det självklara barnvaktsalternativet när något händer (t.ex. när vår yngsta föddes), hämtar på förskolan då och då o.s.v.

Min mans familj bor i Australien. Dit åker vi en gång om året, minst en månad. Hans föräldrar (framförallt hans mamma) kommer ca 3 gånger om året, en månad per gång. Så de träffar, trots avståndet, sina farföräldrar hela 4 månader om året. Men det blir ändå inte riktigt samma sak! Det blir inte att åka till farmor en tisdag och äta lasagne liksom, och när vi väl åker till Australien har maken en ENORM släkt där som vi ska träffa. Då blir en månad ändå kort tid, med ca 30 mostrar, fastrar, morbröder och farbröder (och över hundra kusiner... Goda katoliker).

Jag vet inte. Jag känner att det är så roligt för oss och barnen att ha två världar, på något sätt. Samtidigt vet jag hur mycket barnens farföräldrar saknar sina barnbarn, och hur mycket mina föräldrar älskar att få vara en så stor del av sina barnbarns liv.

Med det sagt tror jag det blir helt fel om ni enbart flyttar upp för släktens skull. Det ska i första hand vara för att NI vill tillbaka. Jag hade ALDRIG flyttat tillbaka till Kiruna! (Mina föräldrar flyttade faktiskt hit för pappas arbetes skull, och det var till mammas förtjusning eftersom barnbarnen börjat komma här.)