Jag och min sambo bor i Skåne medan våra föräldrar bor i Kiruna. Jag flyttade hit som 17 åring för att plugga och blev kvar, samma med min sambo. Skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka trots att jag står extremt nära mina föräldrar. Vantrivdes där ända sen barnsben och känner att jag har hittat min plats på jorden. Vi har jobb och socialt nätverk här, barnen har skola och förskola osv. Mina föräldrar har en jättefin relation med barnen. Vi ses ca 2-3 gånger per år. De kommer hit till sommaren och varannan jul och vi åker dit på sommaren och varannan jul. Utöver det så pratar dem i telefon med barnen varje vecka och jag pratar med dem i princip dagligen. Barnen gör teckningar och skriver brev och skickar till dem. De pratar även via facetime då och då. De har verkligen en jättenära relation. Visst är det tråkigt att inte dela vardagen på samma sätt som man kanske annars hade gjort, men detta är inte så pjåkigt heller.. På somrarna brukar de vara hos oss 2-3 veckor och vi hos dem i ca 1 vecka. Det är intensivt men härligt!

Glömde tillägga att barnen tyvärr knappt har någon relation alls till sambons föräldrar men inte pga avstånd, utan pga bristande intresse hos dem. De har inte hälsat på oss en enda gång, och de är varken sjuka eller särskilt gamla, men de prioriterar att resa utomlands 3 gånger per år istället. De ringer aldrig och när sambon ringer så är de alltid upptagna. De få gångerna som de ringer pratar de enbart om sig själva och frågar aldrig något om oss eller barnen. De bryr sig inte ens om att ringa och gratta på barnens födelsedagar och när yngsta dottern föddes hörde de inte av sig, trots att vi skickade bilder osv. Tyvärr vet knappt våra barn vilka de är. Nu blev detta ett litet sidospår men som sagt, detta är inte pga avståndet utan pga bristande intresse.