Forum Ekonomi - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Tidigare fattig

    Fre 14 feb 21:52 Läst 0 gånger Totalt 4 svar
    Anonym ((Fatt­ig))
    Visa endast
    Fre 14 feb 21:52 +1

    hej,

    Vill egentligen bara berätta och kanske någon vill läsa. Hur det kan vara så tungt och sen bli bättre.

    Har haft det väldig tungt ekonomiskt några år. Separerade när min dotter var 1 år, och jag hade då tagit ut all min föräldrapenning. Hennes pappa hade sina dagar kvar och det var planerat sen innan separationen att han skulle vara hemma 6 månader tills hon började förskolan. Vi hade dottern varannan vecka.

    Jag hade precis börjat nytt jobb, ganska dåligt betalt. Lyckats köpa en BR i Stockholm, hade inga andra val då hyresrätt ej gick att få. Mycket lån, hög ränta och avgift. Plötsligt får pappan för sig att jag ska betala olika avgifter till honom, el, tidigare räntor för huset, diskmaskin mm, summor som landade på flera tusen varje månad. Om jag inte betalade tänkte han inte vara FL med dottern längre, jag fick då lösa mina veckor själv. Vi hade alltså ingen förskoleplats, jag hämtade och lämnade hos honom mina veckor.

    Så jag var tvungen att betala. Hade mellan 2-3000 kvar varje månad efter att sånt till honom var betalt och mina egna räkningar. Betalade bara det absolut nödvändigaste, typ barnförsäkring, BR försäkring, mobil, och bil. (Annars skulle jag tidsmässigt aldrig hinna hämta och lämna dottern hos honom varje dag). Hade inga tv-kanaler eller ens bredband.

    Brukade köpa bra matade veckor dottern var hos mig och de andra veckorna mest pasta och ketchup. Åt en del gratis på jobbet tack och lov.

    Köpte allt begagnat. Alla kläder och leksaker till dottern. Alla möbler (fick endast ta med mig en bokhylla och en gammal tv när jag flyttade). Lyckades köpa ett matbord med stolar för 100 kr. Vi sov på en madrass på golvet första 3 månaderna och hade dynor till utemöbler som soffa i vardagsrummet. Fick sängkläder, porslin mm av min mamma så vi klarade oss.

    Men jag gjorde allt jag kunde för att ta hand om mitt barn. Vi var ofta ute i parkerna, hade alltid med picknick. Badade och cyklade, lekte i skogen. Hon var ju väldigt liten så tror inte hon minns något av att det var torftigt.

    Köpte aldrig något till mig själv, om det inte kostade 10 kr på loppis typ. Dammsög alla närliggande secondhand affärer på sånt vi behövde. När dottern började förskola var det så mycket som skulle köpas. Alla barnen hade polarn och pyret på sig. Minns hur jag desperat letade efter något begagnat pop plagg för att smälta in. Och hur jag grät när min urgamla bil fick punka. Hur skulle jag ha råd att laga det?

    När dotter började fsk kunde inte pappan längre kräva massa pengar, han hade ingen hållhake längre. Så då blev det bättre. Kunde köpa mig mer möbler och nåt man har till ett hem. Kunde göra sånt med dottern som kostade pengar, typ gå till badhuset. Men det var fortfarande snålt. En månad med VAB var inte rolig. Hoppades alltid innerligt att febern skulle vara borta snabbt och barnet och fort. Eller att hon bara skulle vara sjuk på pappans vecka.

    Efter ett tag bytte jag jobb, fick bättre betald, samt betald utbildning, vilket idag har gett mig ett jättebra jobb, tjänar strax under 40t.

    Träffade en ny man efter några år som jag nu bor med. Vi har en fin villa i en förort här i Sthlm. 2 fina bilar. Materiellt väldigt bra. Reser utomlands 2 ggr om året. Något jag aldrig ens funderat på tidigare.

    Men tänker ofta tillbaka. Ler av lättnad när jag bara scannar dotterns gymnastikavgift på 2000kr och enkelt betalar utan att ens fundera på om det finns pengar. För det vet jag att det gör. Idag. Förut skulle hon aldrig ens kunnat gå. Eller kanske om jag drog in på något annat.

    Tillfredsställelsen när vi storhandlat. Proppfull kyl och frys. Eller bara det att tanka bilen full. Eller köpa det dottern ber om, en ny vinterjacka då den gamla är ful och liten.

    Så lätt att ta saker för givet när man aldrig varit där själv.

    Är så tacksam för mitt liv idag där jag inte längre behöver fundera över varje krona. Men också tacksam över vad jag lärt mig. Är väldigt sparsam och funderar alltid noga igenom ett köp, slösar sällan men kostar på mig sånt jag verkligen vill ha.

    Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta. Att saker kan bli bättre?

  • Anonym (Ler)
    Visa endast
    Fre 14 feb 23:55 #1

    Tack. Väldigt fint inlägg :)

    Ibland funderar man på om saker kan ändras och det kan det, i en handvändning. Man vet aldrig vad livet gör.

    För min del är det dock tvärtom. Drog in 45.000 efter skatt i många år. Fick sedan barn, blev ensamstående. Bytte bransch och nedgradering i ekonomin innan dess. Dumt men hade inte räknat med att bli ensamstående. Nu vänder man på varje krona och tror att mina dagar är förbi för att träffa en man och bli ekonomiskt stabil igen.

    Men jag vet i alla fall hur det är att resa flera gånger per år, köpa lyx saker, leva utan att bry sig om pengarna. Nu är det inte så mer.

    Kul ändå att läsa din tråd. Önskar all lycka till alla :)

  • Anonym (sjukp­ension­är)
    Visa endast
    I förrgår 00:12 #2

    Vad roligt att du har fått det bättre. Själv hoppas jag på att jag vinner på lotto, men det har jag inte råd att spela på så det blir nog inget.

  • I förrgår 00:47 #3

    Jag känner igen mig i mycket i vad du skriver. Jag växte upp under förhållanden som tidvis var så illa att skulle jag berätta vore de få som trott mig. Jag har försökt att öppna mig för tidigare flickvänner men har fått inse att det är lönlöst då det ligger så långt ifrån vad som är normalt för de allra flesta.


    Jag hade därmed ingen möjlighet att att få hjälp hemma med min skolgång och fick således redan ifrån början av min skolgång höra hur usel jag var vilket sedan blev ett mantra som följde mig hela vägen, det var liksom ingen idé att anstränga sig, man är bara en skit ändå liksom..


    Efter 9:an hade jag så dåliga betyg att det inte var värt att söka till gymnasiet utan jag satte mig på en buss och besökte olika företag i jakt på anställning, ett företag med en udda uppgift förbarmade sig över mig troligtvis för att de kunde läsa in desperationen i mina ögon, fick börja dagen därpå och fick för första gången i mitt liv höra av grova kunniga karlar att jag gjorde något bra, jag fick beröm och stöttning vilket var som att uppleva en helt ny planet för mig. Tiden gick och jag lärde mig uppgifterna och maskinparken in och utantill vilket gjorde att jag till slut var högsta chef på arbetsplatsen.


    För att göra en redan lång historia lite kortare så slutade det med att jag som en ytterst få kunnig i det här yrket nu reser runt hela världen i egen regi och hjälper till att analysera och ge råd i vilken utrustning man bör använda samt vilken teknik som är att föredra, jag får tacka nej till 75% av de förfrågningar som kommer in vilket naturligtvis betyder att jag har inkomster som gör att jag kan unna mig precis allt av livets goda och samtidigt se till att min son inte behöver ha några ekonomiska bekymmer i sitt liv heller. Det är ett perspektiv som ger en sorts vördnad.


     

  • Anonym (.)
    Visa endast
    I förrgår 01:14 #4

    Känmer igen mycket. Har man inte varit fattig är det svårt att sätta in sig i det.

    Kommer fortfarande ihåg massa fattiga stunder under början av mitt vuxna liv, t.ex. att jag köpte en kryddburk åt gången, och i början bara hade råd med några få handdukar och underkläder. Eller att jag inte hade riktiga lampor i lägenheten, nakna glödlampor kopplade med kabel, utan armaturer... hade dessutom inte råd med lågenergiglödlampor så det fick bli traditionella glödlampor i början tills dess att man fick lite mer pengar.

    Eller de där veckorna när pengarna var på väg att ta slut, så det blev flera veckor med superbillig vegetarisk mat (typ pasta potatis ris, utan kött tillbehör...), tills pengarna började rulla in igen.

    Nu har allt vänt med råge, och jag skäms lite över hur väl man har det ställt nu. Innerst inne är jag ju samma person. Hur enkelt jag bara kan köpa en helt ny bil, utan att behöva blinka över kostnaden, eller ens fundera över hur man ska finansiera det hela t.ex. jag skäms lite över att ha en lägenhet i Spanien, och att jag utan problem skulle kunna gå i pension vid 55 och leva livet i alla fall.

    Det har naturligtvis varit resultatet av en målmedveten strävan, mycket flit och en hel del tur. Men jag glömmer inte min fattiga bakgrund.

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll