Tidigare fattig

Jag känner igen mig i mycket i vad du skriver. Jag växte upp under förhållanden som tidvis var så illa att skulle jag berätta vore de få som trott mig. Jag har försökt att öppna mig för tidigare flickvänner men har fått inse att det är lönlöst då det ligger så långt ifrån vad som är normalt för de allra flesta.

Jag hade därmed ingen möjlighet att att få hjälp hemma med min skolgång och fick således redan ifrån början av min skolgång höra hur usel jag var vilket sedan blev ett mantra som följde mig hela vägen, det var liksom ingen idé att anstränga sig, man är bara en skit ändå liksom..

Efter 9:an hade jag så dåliga betyg att det inte var värt att söka till gymnasiet utan jag satte mig på en buss och besökte olika företag i jakt på anställning, ett företag med en udda uppgift förbarmade sig över mig troligtvis för att de kunde läsa in desperationen i mina ögon, fick börja dagen därpå och fick för första gången i mitt liv höra av grova kunniga karlar att jag gjorde något bra, jag fick beröm och stöttning vilket var som att uppleva en helt ny planet för mig. Tiden gick och jag lärde mig uppgifterna och maskinparken in och utantill vilket gjorde att jag till slut var högsta chef på arbetsplatsen.

För att göra en redan lång historia lite kortare så slutade det med att jag som en ytterst få kunnig i det här yrket nu reser runt hela världen i egen regi och hjälper till att analysera och ge råd i vilken utrustning man bör använda samt vilken teknik som är att föredra, jag får tacka nej till 75% av de förfrågningar som kommer in vilket naturligtvis betyder att jag har inkomster som gör att jag kan unna mig precis allt av livets goda och samtidigt se till att min son inte behöver ha några ekonomiska bekymmer i sitt liv heller. Det är ett perspektiv som ger en sorts vördnad.