• Anonym ((Fatt­ig))
    Fri 14 Feb 2020 21:52
    511 visningar
    14 svar
    +1
    14
    511

    Tidigare fattig

    hej,

    Vill egentligen bara berätta och kanske någon vill läsa. Hur det kan vara så tungt och sen bli bättre.

    Har haft det väldig tungt ekonomiskt några år. Separerade när min dotter var 1 år, och jag hade då tagit ut all min föräldrapenning. Hennes pappa hade sina dagar kvar och det var planerat sen innan separationen att han skulle vara hemma 6 månader tills hon började förskolan. Vi hade dottern varannan vecka.

    Jag hade precis börjat nytt jobb, ganska dåligt betalt. Lyckats köpa en BR i Stockholm, hade inga andra val då hyresrätt ej gick att få. Mycket lån, hög ränta och avgift. Plötsligt får pappan för sig att jag ska betala olika avgifter till honom, el, tidigare räntor för huset, diskmaskin mm, summor som landade på flera tusen varje månad. Om jag inte betalade tänkte han inte vara FL med dottern längre, jag fick då lösa mina veckor själv. Vi hade alltså ingen förskoleplats, jag hämtade och lämnade hos honom mina veckor.

    Så jag var tvungen att betala. Hade mellan 2-3000 kvar varje månad efter att sånt till honom var betalt och mina egna räkningar. Betalade bara det absolut nödvändigaste, typ barnförsäkring, BR försäkring, mobil, och bil. (Annars skulle jag tidsmässigt aldrig hinna hämta och lämna dottern hos honom varje dag). Hade inga tv-kanaler eller ens bredband.

    Brukade köpa bra matade veckor dottern var hos mig och de andra veckorna mest pasta och ketchup. Åt en del gratis på jobbet tack och lov.

    Köpte allt begagnat. Alla kläder och leksaker till dottern. Alla möbler (fick endast ta med mig en bokhylla och en gammal tv när jag flyttade). Lyckades köpa ett matbord med stolar för 100 kr. Vi sov på en madrass på golvet första 3 månaderna och hade dynor till utemöbler som soffa i vardagsrummet. Fick sängkläder, porslin mm av min mamma så vi klarade oss.

    Men jag gjorde allt jag kunde för att ta hand om mitt barn. Vi var ofta ute i parkerna, hade alltid med picknick. Badade och cyklade, lekte i skogen. Hon var ju väldigt liten så tror inte hon minns något av att det var torftigt.

    Köpte aldrig något till mig själv, om det inte kostade 10 kr på loppis typ. Dammsög alla närliggande secondhand affärer på sånt vi behövde. När dottern började förskola var det så mycket som skulle köpas. Alla barnen hade polarn och pyret på sig. Minns hur jag desperat letade efter något begagnat pop plagg för att smälta in. Och hur jag grät när min urgamla bil fick punka. Hur skulle jag ha råd att laga det?

    När dotter började fsk kunde inte pappan längre kräva massa pengar, han hade ingen hållhake längre. Så då blev det bättre. Kunde köpa mig mer möbler och nåt man har till ett hem. Kunde göra sånt med dottern som kostade pengar, typ gå till badhuset. Men det var fortfarande snålt. En månad med VAB var inte rolig. Hoppades alltid innerligt att febern skulle vara borta snabbt och barnet och fort. Eller att hon bara skulle vara sjuk på pappans vecka.

    Efter ett tag bytte jag jobb, fick bättre betald, samt betald utbildning, vilket idag har gett mig ett jättebra jobb, tjänar strax under 40t.

    Träffade en ny man efter några år som jag nu bor med. Vi har en fin villa i en förort här i Sthlm. 2 fina bilar. Materiellt väldigt bra. Reser utomlands 2 ggr om året. Något jag aldrig ens funderat på tidigare.

    Men tänker ofta tillbaka. Ler av lättnad när jag bara scannar dotterns gymnastikavgift på 2000kr och enkelt betalar utan att ens fundera på om det finns pengar. För det vet jag att det gör. Idag. Förut skulle hon aldrig ens kunnat gå. Eller kanske om jag drog in på något annat.

    Tillfredsställelsen när vi storhandlat. Proppfull kyl och frys. Eller bara det att tanka bilen full. Eller köpa det dottern ber om, en ny vinterjacka då den gamla är ful och liten.

    Så lätt att ta saker för givet när man aldrig varit där själv.

    Är så tacksam för mitt liv idag där jag inte längre behöver fundera över varje krona. Men också tacksam över vad jag lärt mig. Är väldigt sparsam och funderar alltid noga igenom ett köp, slösar sällan men kostar på mig sånt jag verkligen vill ha.

    Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta. Att saker kan bli bättre?

  • Svar på tråden Tidigare fattig
  • Anonym ((Fatt­ig)) Trådstartaren
    Thu 20 Feb 2020 19:47
    #7
    +1
    Anonym (Dicky) skrev 2020-02-20 13:51:13 följande:

    Vilket jobb var det?


    Jag jobbade som sjuksköterska först och studerade vidare till distriktssköterska. Bytte jobb 2 ggr och fick upp lönen.
  • Anonym ((Fatt­ig)) Trådstartaren
    Thu 20 Feb 2020 19:51
    #8
    Anonym (Ler) skrev 2020-02-14 23:55:40 följande:

    Tack. Väldigt fint inlägg :)

    Ibland funderar man på om saker kan ändras och det kan det, i en handvändning. Man vet aldrig vad livet gör.

    För min del är det dock tvärtom. Drog in 45.000 efter skatt i många år. Fick sedan barn, blev ensamstående. Bytte bransch och nedgradering i ekonomin innan dess. Dumt men hade inte räknat med att bli ensamstående. Nu vänder man på varje krona och tror att mina dagar är förbi för att träffa en man och bli ekonomiskt stabil igen.

    Men jag vet i alla fall hur det är att resa flera gånger per år, köpa lyx saker, leva utan att bry sig om pengarna. Nu är det inte så mer.

    Kul ändå att läsa din tråd. Önskar all lycka till alla :)


    Åh, tråkigt att höra. Hoppas verkligen det på något sätt blir bättre för dig snart. Ibland kan det nästan vara värre att fått smaka på livets goda men inte göra det igen.

    Tänker på mig själv som aldrig någonsin tidigare ätit varken färska räkor eller kräftor, alltid köpt frysta. Idag köper vi bara färska, så mycket godare. Men inget jag visste innan jag testat.

    Å andra sidan kan det också vara positivt att ha levt som du och nu vara i den situation du är, ödmjukheten inför livet förändras och erfarenheten har du ju med dig!
  • Anonym ((Fatt­ig)) Trådstartaren
    Thu 20 Feb 2020 19:53
    #9
    Anonym (X) skrev 2020-02-20 14:04:09 följande:

    Känner också igen mig. Under uppväxten levde vi under förjävliga förhållanden, växte upp med enbart mamma och hon kämpade så gott hon kunde trots att hon var konstant sjuk. Vi åt ordentlig mat typ 2-3gånger i månaden, annars var det gröt eller pasta. Man visste att man skulle äta sig mätt på skolan för hemma fanns inget. Som yngst fick jag ärva syskonens kläder.

    Det vart väl inte mycket bättre när jag blev ung vuxen, gick på soc. Fick inga jobb trots att jag sökte som en galning. Man levde väldigt spartanskt.

    Vändningen kom först när jag var typ 22 och en person trodde på mig och min vision, han hjälpte mig att förverkliga den. Det ledde till att jag idag inte har några problem med ekonomi, lever svenssonliv med villa, Volvo, husvagn och vi reser utomlands några gånger om året.

    Men jag ser tillbaka på det som var med tacksamhet, ingen som varit i bottenskicket vet hur det är att vara där.


    Precis, och den som väl är det försöker ju följa det. Minns en gång när jag skulle hem till vänner som bodde i en fin villa och vi skulle grilla. Jag skulle stå för köttet....handlade marinerade kycklingklubbor på Lidl, tänkte det var riktigt bra. Värdparet sa typ: Oj, det här har vi aldrig grillat!!! Jag själv skämdes.

    Skönt att det gått så bra för dig nu i vuxen ålder.
  • Anonym ((Fatt­ig)) Trådstartaren
    Thu 20 Feb 2020 19:54
    #10
    Anonym (sjukpensionär) skrev 2020-02-15 00:12:46 följande:

    Vad roligt att du har fått det bättre. Själv hoppas jag på att jag vinner på lotto, men det har jag inte råd att spela på så det blir nog inget.


    Köp en triss lite då och då, en gång i månaden iallafall. Håller hoppet uppe och kanske vinner du en dag :)
  • Anonym ((Fatt­ig)) Trådstartaren
    Thu 20 Feb 2020 19:55
    #11
    bastardized skrev 2020-02-15 00:47:26 följande:

    Jag känner igen mig i mycket i vad du skriver. Jag växte upp under förhållanden som tidvis var så illa att skulle jag berätta vore de få som trott mig. Jag har försökt att öppna mig för tidigare flickvänner men har fått inse att det är lönlöst då det ligger så långt ifrån vad som är normalt för de allra flesta.

    Jag hade därmed ingen möjlighet att att få hjälp hemma med min skolgång och fick således redan ifrån början av min skolgång höra hur usel jag var vilket sedan blev ett mantra som följde mig hela vägen, det var liksom ingen idé att anstränga sig, man är bara en skit ändå liksom..

    Efter 9:an hade jag så dåliga betyg att det inte var värt att söka till gymnasiet utan jag satte mig på en buss och besökte olika företag i jakt på anställning, ett företag med en udda uppgift förbarmade sig över mig troligtvis för att de kunde läsa in desperationen i mina ögon, fick börja dagen därpå och fick för första gången i mitt liv höra av grova kunniga karlar att jag gjorde något bra, jag fick beröm och stöttning vilket var som att uppleva en helt ny planet för mig. Tiden gick och jag lärde mig uppgifterna och maskinparken in och utantill vilket gjorde att jag till slut var högsta chef på arbetsplatsen.

    För att göra en redan lång historia lite kortare så slutade det med att jag som en ytterst få kunnig i det här yrket nu reser runt hela världen i egen regi och hjälper till att analysera och ge råd i vilken utrustning man bör använda samt vilken teknik som är att föredra, jag får tacka nej till 75% av de förfrågningar som kommer in vilket naturligtvis betyder att jag har inkomster som gör att jag kan unna mig precis allt av livets goda och samtidigt se till att min son inte behöver ha några ekonomiska bekymmer i sitt liv heller. Det är ett perspektiv som ger en sorts vördnad.

     


    Framförallt det att kunna trygga livet för sina barn är fantastiskt. Så skönt. Men man kommer inte dit gratis. Förstår att du kämpat hårt, såsom jag.
  • Anonym ((Fatt­ig)) Trådstartaren
    Fri 21 Feb 2020 13:35
    #13
    Anonym (billobull) skrev 2020-02-20 21:06:54 följande:

    Vet känslan, jag och mitt ex levde länge på socialen pga honom, tyvärr satte han mig hos kronofogden så jag kunde inte lämna för jag fick inget boende. Han var en slösa som satte sig själv framför mig och barnen. Men vi hade alltid mat och barnen fina kläder men det var tack vare snälla släktingar. Minns att jag grät när vi fick elen avstängd för han hellre köpte prylar till sig själv än betalade elräkningen.

    Efter ganska mycket kämpande från min sida lyckades jag tillslut utbilda mig och skaffa ett jobb, betala av skulder och lämna honom. Idag är jag inte rik, jag har ingen fin villa eller fint jobb, men jag har mycket pengar kvar i slutet på månaden och behöver aldrig tveka om något behöver handlas, även om jag kanske inte kan köpa dyraste jackan eller skorna eller smyckena, så kan jag åtminstone köpa. Jag har också lyckats ta barnen utomlands några gånger och har råd med deras fritidsintressen.


    Bra kämpat! Tror inte man blir lyckligare av mycket pengar, men brist på pengar gör en olycklig. Bara att veta att man faktiskt kan köpa nya skor när det behövs är oerhört skönt.
Svar på tråden Tidigare fattig