Lämna fästmö med dotter eller vara kvar?

Hej på er

Detta kommer att bli ett långt inlägg, men måste börja från början, Ska göra mitt bästa i att dela upp det så det blir så lättläsligt som möjligt.

Träffade min fästmö ca 15 år sedan på nätet. Efter att ha nätdejtat och på krogen en längre tid kändes det nästan hopplöst, så jag hade nästan gett upp hoppet att träffa nån igen. Men vi sågs ett par ggr och jag bestämde mig för att flytta ihop med henne, i hennes lägenhet. Allt gick kalas till en början med hennes föräldrar, vi åkte på semester ihop och allt var frid och fröjd. 

Sen efter några år började hennes mamma tydligen visa vem hon egentligen var, började lägga sig i saker och ting. En massa underliga åsiker, bara för att ha en åsikt nästan kändes det som. 

Vi hade väl pratat om att nån gång skaffa barn men inte pratat mer om det på djupet. Sen hade jag mina tveksamheter med tanke på hennes mamma, men jag tänkte att det är ju min sambo jag kommer skaffa barnet med inte hennes mamma. Så sagt och gjort blev man då förälder och då började den riktiga mardrömmen.

Kom ihåg när vi hade varit ute med vår dotter första gången sen vi kom från BB, vilket i sig är ett stressmoment med allt vad det innebär. Sen när vi kom hem stannade vi till vid en affär, när vi se kom ut var batteriet dött i bilen. Så fick svärfar komma med starthjälp.

För att toppa det hela så när vi skulle ge vår dotter mat med sond, hon är för tidigt född, så började svärmor direkt att lägga sig i.

Sa till henne säkert 4ggr att vi har koll på detta. Om inte svärmor får vara delaktig i precis allt blir hon sur eller liknande. Så hon vräkte ur sig en så otrolig fräckhet som att vi inte skulle vara tacksamma över all den hjälp när vi låg inne på BB av dem. Då bad jag henne dra åt helvete. Starka ord jag vet, men dagen var verkligen inte lätt. Fick senare höra att hon var trött över något som dem hade gjort den dagen och det var därför hon sa som hon gjorde. Vad är det för ursäkt? 

Sen har det varit ett par incidenter till av liknade karaktär, ett när dem passade vår dotter över en helg. Sen ringa och undra varför vi inte var hemma, dem hade inte sagt att dem hade några planer den helgen. Och då vräker hon ur sig att min sambo inte saknar sin dotter...Min sambo började gråta i bilen på vägen hem, sen när vi träffade dem var det som att det aldrig ägt rum det hon hade sagt...

Dagen efter var min sambo borta med jobbet, nån utbildning. Då kunde jag inte hålla mig längre när dem kom och lämnade vår dotter...Så jag frågade dem om dem älskade sin dotter, ville få en reaktion då det som hon hade sagt bara viftades bort. Detta startade ett rätt hyffsat gräl.

Människan kan inte ha fel...Så är det bara! 

Detta är nu ca 1.5 år sedan detta hände och inget mer av den kalibern har inträffat. Hon lägger sig fortfarande i om saker och ting men inte alls som förr. 

Kan tillägga att dem passar vår dotter varje dag så dem är hos oss varje dag och hämtar och lämnar henne. Så att vi kan åka tidigare till jobbet, är väl en av de få positiva saker den människan gjort! 

Men av någon anledning har jag börjat sakna min hemstad mer och mer och de kompisar jag fick EFTER vi flyttade därifrån. Tänk den som hade en kristallkula. 

Vi har kollat efter hus ett tag nu, men det är först nu som börjat buda och vart väldigt nära att vinna. Dem har enligt henne lovat att vi ska få ha vårt hus, utan att dem lägger sig i. Men jag är väldigt övertygad om att köper vi hus kommer det att vara samma sak igen, som när vi fick barn. 

Med allt detta som snurrar i skallen, även om det var ett tag sedan sist, har jag väldigt svårt att visa min fästmö kärlek. Köper blommor när det förväntas och liknade, så man får tid att tänka på det eventuella beslut som jag tänkt på ett tag. 

Vi kommer att bo kvar här ett tag till, vår dotter har en del kompisar samt hon ska om nått år börja i en ny skolan som hon ser fram emot.

Jag är så less på att bo här, en liten ort där man får åka med bil till allt. Kommer från en småstad där man hade det mesta inom cykelavstånd. 

Har tyvärr på allvar börjat fundera på att lämna dem och flytta hem igen.

Så fort jag tänker på hennes mamma blir jag bara irriterad. 

Nu blev det väldigt långt detta, hoppas ni orkar läsa.

Stort tack på förhand!

//Apple39

Prata med din sambo om dina känslor. Fråga om hon kan tänka sig att flytta med dig till din hemstad, eller till en stad mellan din och hennes hemstad. 

Sen fattar jag inte riktigt, är er dotter nu så pass stor att hon går i skolan snart och redan har kompisar? Fast allt bråk med svärmor hände för 1.5 år sen? 

Iaf, jag skulle inte skaffa hus i närheten av svärmor, jag skulle bara göra det om vi bytte stad. 

Och, jag skulle absolut inte prioritera att åka tidigare till jobbet och låta svärmor passa dottern, det är ert barn, ni torde kunna lösa livspusslet som alla andra med förskola istället. 

Förstår jag dig rätt om jag säger att du alltså funderar på att lämna din dotter och flytta ifrån pga vad, din svärmor?

Kommer du ha kontakt med din dotter något isåfall? Hur långt flyttar du?

Prata med din sambo om dina känslor. Fråga om hon kan tänka sig att flytta med dig till din hemstad, eller till en stad mellan din och hennes hemstad. 

Sen fattar jag inte riktigt, är er dotter nu så pass stor att hon går i skolan snart och redan har kompisar? Fast allt bråk med svärmor hände för 1.5 år sen? 

Iaf, jag skulle inte skaffa hus i närheten av svärmor, jag skulle bara göra det om vi bytte stad. 

Och, jag skulle absolut inte prioritera att åka tidigare till jobbet och låta svärmor passa dottern, det är ert barn, ni torde kunna lösa livspusslet som alla andra med förskola istället.