Bli äggdonator. Finns det fler? Erfarenheter?

Starkt av dig att donera! Jag har varit med vid äggplock innan och vet att det inte är någon rolig upplevelse precis, så att göra det frivilligt är fantastiskt fint av dig. Har också donerat men det är ju helt annorlunda upplevelse för män och går inte att jämföra. Men värmer ändå i själen att tänka man varit med att skapa familjer

Jo jag donerade till en klinik för några år sedan, sen har jag också gjort det direkt till några andra efter det. Det är en rätt lång procedur med att donera till klinik, först olika tester sedan måste donationerna vänta i frysen ett halvår på att jag gjorde ett uppföljande friskhetstest. Tur att det var en engångsgrej

Jag tycker det är rätt spännande att tänka jag kanske får möta några av barnen långt in i framtiden och se hur deras liv blev. Så växer de upp i olika delar av landet, får olika dialekt och helt olika livserfarenheter. Några blir nog inbitna storstadsbor medan andra växer upp på landsbygden. Fascinerande att tänka hur det kan bli i en framtid där de knyter lite kontakt med varandra och med mig. Jag är medveten om att säkert inte alla kommer vilja det och de får såklart vara ifred, jag kommer absolut inte vara någon drivande kraft men jag kan tänka mig att i vuxen ålder kommer en del vilja söka sitt ursprung. Så jag har nåt att se fram emot om 15-20 år.

Själv är jag singel, så det har inte varit något jag behövt ta hänsyn till. Däremot har jag egna barn sen tidigare. Jag tänker att jag berättar för dem sen när de blivit äldre. Än så länge är det svindlande lång tid innan biologiska halvsyskon kan tänkas önska kontakt, så det känns bara onödigt att berätta så tidigt

Jo jag donerade till en klinik för några år sedan, sen har jag också gjort det direkt till några andra efter det. Det är en rätt lång procedur med att donera till klinik, först olika tester sedan måste donationerna vänta i frysen ett halvår på att jag gjorde ett uppföljande friskhetstest. Tur att det var en engångsgrej

Jag tycker det är rätt spännande att tänka jag kanske får möta några av barnen långt in i framtiden och se hur deras liv blev. Så växer de upp i olika delar av landet, får olika dialekt och helt olika livserfarenheter. Några blir nog inbitna storstadsbor medan andra växer upp på landsbygden. Fascinerande att tänka hur det kan bli i en framtid där de knyter lite kontakt med varandra och med mig. Jag är medveten om att säkert inte alla kommer vilja det och de får såklart vara ifred, jag kommer absolut inte vara någon drivande kraft men jag kan tänka mig att i vuxen ålder kommer en del vilja söka sitt ursprung. Så jag har nåt att se fram emot om 15-20 år.

Själv är jag singel, så det har inte varit något jag behövt ta hänsyn till. Däremot har jag egna barn sen tidigare. Jag tänker att jag berättar för dem sen när de blivit äldre. Än så länge är det svindlande lång tid innan biologiska halvsyskon kan tänkas önska kontakt, så det känns bara onödigt att berätta så tidigt

Jo jag donerade till en klinik för några år sedan, sen har jag också gjort det direkt till några andra efter det. Det är en rätt lång procedur med att donera till klinik, först olika tester sedan måste donationerna vänta i frysen ett halvår på att jag gjorde ett uppföljande friskhetstest. Tur att det var en engångsgrej

Jag tycker det är rätt spännande att tänka jag kanske får möta några av barnen långt in i framtiden och se hur deras liv blev. Så växer de upp i olika delar av landet, får olika dialekt och helt olika livserfarenheter. Några blir nog inbitna storstadsbor medan andra växer upp på landsbygden. Fascinerande att tänka hur det kan bli i en framtid där de knyter lite kontakt med varandra och med mig. Jag är medveten om att säkert inte alla kommer vilja det och de får såklart vara ifred, jag kommer absolut inte vara någon drivande kraft men jag kan tänka mig att i vuxen ålder kommer en del vilja söka sitt ursprung. Så jag har nåt att se fram emot om 15-20 år.

Själv är jag singel, så det har inte varit något jag behövt ta hänsyn till. Däremot har jag egna barn sen tidigare. Jag tänker att jag berättar för dem sen när de blivit äldre. Än så länge är det svindlande lång tid innan biologiska halvsyskon kan tänkas önska kontakt, så det känns bara onödigt att berätta så tidigt

Roligt att du snart kommer igång med att donera ägg Nä verkar inte vara så många andra äggdonatorer på forumet. Det enda jag kan komma mig för att nämna är det nog underlättar om du får skjuts hem efteråt. Min 'IVF-partner' blev rätt groggy av smärtdämpande medicin som hon tog innan äggplocket.

Jag har tänkt likadant om mina barn Framförallt har min dotter under många år önskat sig småsyskon. Så det vore helt fel läge att berätta redan nu, när det inte finns någon chans alls att hon skulle träffa någon av dem. Jag tänker att hennes önskan efter fler syskon nog ebbar ut längre in i tonåren, men jag ser ingen brådska att berätta förrän hon vuxit upp helt

Vilken fantastiskt sak att du vill donera ägg! Jag tror inte du kan förstå hur stor sak det är för en som behöver donerade ägg.. Något större finns inte då man önskar ett barn <3

Jag har inte donerat men gjort äggplocket så som många andra här. Om du undrar nåt över de sakerna så svarar jag gärna :)

Så fint du skriver, det är precis så... Smärtan är enorm, och att kunna uppfylla din önskan med hjälp av donerade ägg är ovärderligt...

Smärtan verkar vara väldigt individuell, en del tycker inte alls det gör ont att plocka ut äggen, och andra har mer ont. Jag fick både lugnande och smärtmedicin och tyckte det gjorde ont. Men helt okej. Jag var också så groggy att jag inte kunde följa med vad som hände på skärmen (läkaren brukar visa hur de suger ut äggen) men jag vet att många intresserat följer med vad som händer :D

Jag skulle säga att det gör ont under plocket, efteråt mycket mindre eller inte alls. En gång har jag fått mer smärtstillande i dropp på uppvaket. Sen är jag åtminstone trött och lite dåsig av medicinerna efter det hela, så det hade inte varit jättekul att gå på jobb, men kanske inte omöjligt. Beroende på vad du jobbar med. Lite öm har jag varit samma dag men inget värre. Om du kan vara ledig den dagen så skulle jag kanske vara det. Efter plocket har jag legat nån timme på uppvaket innan huvudet varit tillräckligt klart. Om du inte behöver lugnande så kanske det går lättare att jobba efteråt??

Vad mer vill du veta? :) Jag kände inget särskilt av medicinerna under behandling, jag menar jag hade inte egentligen några biverkningar. Visst kan man vara lite svullen och så, men annars mådde jag bra. Man lär sig snabbt att injicera sig själv. Det enda jag minns är ömma bröst. Och så ska man minnas sprutorna varje dag, oberoende om man är hemma eller ute ;) Men annars tycker jag inte det är så farligt. Det värsta är stressen att det ska lyckas och att man ska få ut bra ägg osv, men det slipper du ju helt och hållet egentligen, den personliga stressen och smärtan över att fortfarande inte lyckats få ett barn. Själva behandlingen var okej på all sätt, plocket lite ömt men det tar kanske 10min...? Sedan är det över.

Fråga om jag kan berätta mer :)

Jag donerade ägg år 2010. Det var en intressant process. Jag gjorde det för att jag tänkte att jag ville glädja andra som inte haft så lätt för att bli gravid som jag. Sen tänkte jag också att jag är en ganska bra o smart person, inte ful heller, så om nåt barn ärver min genetik så är det inte synd om dem.

Att ta sprutor i magen var ganska jobbigt. Men det gick ändå.

Man fick inte så mkt för besväret. Ca 4000 kr tror jag.

De plockade ut 18 ägg om jag minns rätt, som såg prima ut. Men i slutändan tror jag att det inte tog sig för de par som fick mina ägg. Tråkigt nog.