• Anonym (C)
    Thu 20 Feb 2020 21:59
    148 visningar
    12 svar
    12
    148

    Tankar runt Att ha fler än ett barn

    Jag har alltid tänkt att får jag barn vill jag det ska få minst ett syskon. Trevligt med lite större familj, att barnen har varandra osv.

    Nu har vi ett barn som är snart 1,5 år.

    Tills nu har jag tänkt att ja hon måste ju få ett syskon.

    Men nu har andra tankar börjat dyka upp.

    Jag vet hur krävande första tiden var, hur fast man är med bebisen 24 timmar om dygnet finns ju inte tid för något annat.

    Det jag lite sorgset känner då är all tid jag kommer missa med mitt stora barn. Det är ju nu allting börjar bli bättre, man kan snart hitta på saker, utflykter, rita, pyssla, leka osv.

    Tänker att får man en bebis då stora tjejen är runt 3 år, så missar jag så mycket av den tiden då hon är 3 år, eftersom all tid går till bebisen, amma konstant osv. Hela första året lämnade jag henne knappt en stund. Än idag inte varit från henne direkt, och så mycket tid vill jag ju att ett eventuellt syskon också ska få med mig första året.

    Längtar ju efter dessa saker man kan göra snart med henne, och känner att en bebis gör att tiden stannar upp igen.

    Tänker jag helt konstigt?

    Det är alltså rädslan för att inte räcka till för något av barnen som gör mig rädd för att skaffa ett till barn. Antingen försumma bebisen eller stora tjejen så känns det nu...

    Snälla säg att jag tänker helt galet

  • Svar på tråden Tankar runt Att ha fler än ett barn
  • Thu 20 Feb 2020 22:19
    #1

    Upplever inte att nåt av barnen blir försummade, däremot blir det såklart inte samma sak med barn nr2 som med ettan. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda.

    Ja, det händer att de får vänta på uppmärksamhet för att den andra (särskilt yngsta då) kräver nåt mer akut. Men att ha ett spädbarn innebär ju inte 0 tid med syskonet. Man kan umgås samtidigt som man ammar. Bygga lego med bebis i bärsjal osv. Försöker ge barnen egentid också.

    Samtidigt kommer ju du/ni vara hemma mer som föräldralediga jämfört med jobb gissar jag, vilket ger mer tid även med stora barnet.

    Det är tuffare med två, men mycket kärlek också!

  • Anonym (444)
    Thu 20 Feb 2020 22:19
    #2

    Min man och min mamma är båda ensambarn och båda har sagt; aldrig bara ett barn, minst två.

  • Thu 20 Feb 2020 22:23
    #3

    Man kan ju passa på att vara FL båda föräldrarna om man skaffar ett barn till. Vi gjorde så med sista barnet, först var vi lediga helt båda tillsammans mer än 3 månader, sen jobbade pappan 50% och jag var helt ledig.
    Då fanns tid till båda barnen.

  • Anonym (Oklar­t)
    Thu 20 Feb 2020 22:41
    #4

    Känner igen mig. Har en fyraåring nu och det är fortfarande oklart ifall det blir fler barn för oss. Det var tufft under föräldraledigheten och jag känner också att det är svårt med tid och ork nu när vi båda jobbar - inte svårt att orka med barnet men tid och ork för jobbet efter att barnet somnat - då jag sparat jobb till kvällen för att kunna hämta tidigare. Att då räcka till för ett barn till känns svårt även om man förstås är föräldraledig i början.

    Det har inte blivit av att tänka på fler barn och nu är barnet fyra... jag känner mig egentligen inte mer sugen att börja om nu när barnet blir mer självgående men samtidigt fortfarande är liten i vissa aspekter och gärna fortfarande vill sitta i knät och bli läst för/gosa. Min man vill gärna ha fler men jag tycker att det mest är jag som får riskera saker som min kropp/hälsa och mina arbetsuppgifter med ett barn till. Inte säkert att det går att bli gravid heller då jag är fem år äldre nu än när jag blev gravid förra gången, då på första försöket (är 36 nu).

  • Thu 20 Feb 2020 23:48
    #5

    Du är inte ensam, verkligen inte. Men många tänker nog inte efter så mycket utan kör bara på. Vill man ha fler barn och hyfsat tätt så är det ju så det blir. Man får ta tid från sin äldsta för att ge till bebisen och man måste dela sitt fokus, fullt naturligt. Å andra sidan ger man dem ett syskon och förhoppningsvis ska de kunna ha roligt ihop när de blir äldre.

    Jag kände också så, jag var inte beredd att göra det. Jag ville kunna ge nästa barn samma start utan stress. Och även mig själv. Jag ville kunna ligga och gosa en hel dag och bara amma om det var vad vi behövde. Lära känna varann. Och inte behöva bryta upp mitt i alltihop och hämta syskon på förskolan..Eller ha två stycken hemma som behövde uppmärksamhet samtidigt. Därför hade jag som plan att nästa barn skulle komma tidigast när den stora började sexårs/förskoleklass. För då skulle han ju vara där och sen hämtade pappan honom och vi alla hade eftermiddagarna tillsammans.

    Nu tog det ytterligare några år så vi har mer än 10 år mellan dem. Men det var så det blev och i efterhand ångrar jag inte att vi väntade.

  • Anonym (Anna)
    Fri 21 Feb 2020 03:45
    #6

    Jag tycker att det gick enkelt med barn nr 2. Storasyster var 3 år när hon föddes och älskade sin lillasyster från första stund och älskade att vara med henne. Då fick lillasyster ett mindre behov av att vara klistrad på mig, för hon hade ju sällskap. När lillasyster sov myste jag och storasyster med en bok, bakning, leka på lekplats eller nåt annat. Idag när de är 7 och 4 år är de så tajta; leker, pysslar och pratar och är varandras följeslagare när de går mellan mig och sin far som inte var förmögna att fortsätta leva tillsammans. Att ha ett syskon att dela det roliga och det sorgliga med tycker jag är något som gynnar båda mina barn, men även mig som förälder. Är själv också uppvuxen med en syster.

  • Fri 21 Feb 2020 04:35
    #7

    Jag tänker att det är fullt normalt att fundera som du gör. Inte konstigt alls. Men på något märkligt vis lyckas man räcka till. Man gör det. Även om det är jobbigt ibland. Men det är också dubbelt kul och dubbelt upp kärlek, beroende på hur många barn man nu har.

    Fick andra barnet ganska nära efter första så det var väldigt smidigt. Det är som en annan skrivit man kan göra en hel del med det större barnet när man tex ammar.

    Sedan tredje barnet kom när de andra var runt 4 och 5 år, då var de ganska självgående och lekte väldigt bra med varandra. Så blev väldigt smidigt. De cyklade och gjorde egna grejer när vi gick promenader, plus att de älskade att fixa och hjälpa till med lillasyster.

    Var ensambarn själv och har man möjlighet så kör på.

    vänta inte. Tror att går det för lång tid emellan då försvinner kanske lusten att liksom börja om, så jag är glad att vi fick våra särskilt första barnen tätt. Man var redan så inne i det livet liksom.

  • Anonym (ensam­barn)
    Fri 21 Feb 2020 05:50
    #8

    Skaffa syskon! Du beskriver ett modernt påhittat problem. Bebistiden är inte så jobbig, tänk förr gjorde mammorna det en gång i kvarten. Samtidigt som de hade äldre barn som växte upp utan att vara traumatiserade.

  • Anonym (Elisa­)
    Fri 21 Feb 2020 15:49
    #9

    Jag trodde också att jag ville ha fler än ett barn, men nu när sonen snart fyller 4 är vi fortfarande helt nöjda som vi har det. Känner att jag orkar med min familj, mig själv och jobb helt ok. Bara tanken på att få ett till ger mig ångest!

    Men tänker som så att om ni vill ha ett till barn så kanske partnern kan ta mer av föräldraledigheten, du kan ju välja bort att amma (barnet kommer växa upp lika fint ändå). Det finns ju lite sätt att inte känna sig låst till ett barn, utan kunna fördela tiden lättare.

  • Anonym (Elisa­)
    Fri 21 Feb 2020 15:53
    #10
    Anonym (ensambarn) skrev 2020-02-21 05:50:49 följande:

    Skaffa syskon! Du beskriver ett modernt påhittat problem. Bebistiden är inte så jobbig, tänk förr gjorde mammorna det en gång i kvarten. Samtidigt som de hade äldre barn som växte upp utan att vara traumatiserade.


    Nja. Pratade med min granne på 75 igår faktiskt, angående kompisar. Hon menade på att det är så mycket viktigare med vänskapskontakter idag, när hon växte upp fanns det nästan inga jämnåriga så hon fick leka själv och det var allmänt accepterat att så var det bara. De bodde på landet, hon hade inga syskon i liknande ålder så de umgicks därför inte. Har hört liknande historier från andra äldre också.
  • Fri 21 Feb 2020 20:19
    #11

    Jag tycker 4 år är optimalt.
    Två blöjbarn är INTE kul.
    Dessutom tycker äldre barn att det är roligt att få en bebis än vad en annan till bebis tycker...

  • Fri 21 Feb 2020 21:10
    #12

    På något sätt tog bebis nummer ett all tid. Jag hann verkligen inte något annat. Knappt ens äta själv.

    Med fjärde barnet hade jag fixat tvättmaskinen, satt igång diskmaskinen och fått iväg syskon till dagis utan att ö h t reflektera över det hela innan 9:30. Hade all tid i världen. Och nej, fyran var verkligen inte lätt bebis. Men man hade själv hunnit få svart bälte i det här med bebisar och föräldraledighet.

Svar på tråden Tankar runt Att ha fler än ett barn