Tabu att prata om att blivit misshandlad

Jag bestämde mig ganska tidigt för att berätta. Mitt ex är dömd för brott mot mig och kvinnan han träffade efter mig. Jag tänker inte bära skammen för det han gjorde mot mig.

Jag tror att många har fördomar om att det bara är socialt utslagna kvinnor som blir misshandlade. Jag är högutbildad, lever ett vanligt medelklassliv och en del verkar inte kunna få ihop det.

Sedan tror jag att en del tänker att man är svag och det borde inte svenska feministiskt medvetna kvinnor vara. Jag är inte svag, jag gjorde allting "rätt" - gick tidigt, polisanmälde och fick hjälp av kvinnojouren.

Sedan finns det de som medvetet eller omedvetet skuldbelägger kvinnan. Hon har ett mönster av att söka sig till sådana män och man kan säkert ändå prata med mannen. Jag har varken före eller efter mitt ex träffat en våldsam man och de som har försökt prata med honom har ångrat sig bittert.

Jag tror också att många fortfarande ser kvinnomisshandel som en privatsak. Det hade låtit helt annorlunda om om man hade blivit misshandlad av en vilt främmande man på gatan.

Fast jag har också mötts av mycket förståelse från andra. Jag trodde t.ex. att män skulle dra sig undan om jag nämnde mina erfarenheter men det har aldrig hänt. De har i stället blivit förbannade, velat spöa upp mitt ex och en man började gråta för att han inte kunde förstå hur mitt ex kunde göra så mot mig som är så snäll.

Det finns många olika skäl till att det fortfarande är svårt att prata om det fast jag tycker att du ska göra det ändå. Du måste kunna dela dina erfarenheter och frigöra dig ifrån dem genom att berätta. Skulden och skammen är helt och hållet hans.

Fan vad du är stark! Jag hoppas att jag kommer dit så småningom.

Du gjorde helt rätt.Jag har försökt att prata om detta men vill inte gå på detaljer.Däremot om nån skulle fråga rakt ut så berättar jag.Men det händer sällan och stämning blir dålig.men fortvarande lever jag i en bubbla där jag har svårt att komma.Kvinnor som mig finns överallt och det är få som vet .Så du kan aldrig vara säker om din vän eller dotter fick stryk om du inte vågar lyssna och veta sanningen.

Var stark.Men jag vet att det är svårt att berätta för sina närmaste.Det känns som man nästan skäms eller är förbjudet tabu.Andra kan bli chockade och tar inte in det riktigt.Då menar jag dom utan någon erfarenhet?

Det är när man berättar sånt som man inser vilka som verkligen lyssnar och bryr sig om en.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men om någon berättade en sådan sak för mig skulle jag bli ställd (om jag inget misstänkt innan) och inte veta hur jag ska agera. Ska jag ställa frågor? Eller vill hon inte prata om det? 
Och om det är en man jag känner som jag själv har upplevt som snäll och rar så kan det ta tid att inse att han inte är sådan i ett förhållande. 

Det kan säkert vara så att andra också reagerar som jag och inte finner sig utan börjar prata om något annat för att de inte riktigt kan ta in den hemska sanningen. 

Det känns att det är så.Min mamma vet inga detaljer ,hon kan inte in detta.Mina bästa vänner vet ,men på något sätt säger att han var inte så farlig.Träffat nya vänner och förstått att det är inget man pratar om direkt.Skulle aldrig berätta det på kafferasten.

Jag håller med Anonym (personligen). Det är ett sånt ämne som man inte är beredd på och kan bli helt ställd av, speciellt om man som jag inte är van med såna anförtroenden. Jag är också sådan att jag inte vill göra fel mot den som berättar.

Kanske kan du hjälpa den du berättar för genom att berätta hur du själv förhåller dig till vad du utsatts för och visa på vilken nivå du vill ha samtalet?

Det är fortvarande ett svårt ämne att ta upp.Andra vet inte vad dom ska säga.Den som blivit misshandlad vill oftast inte gå på detaljer.Men hon kanske bara vill vara ärlig och säga att det hände henne.