Jag avbryter folk

Samma här! När jag kommer på mig själv brukar jag be om ursäkt och säga att jag inte menade att avbryta och be dem fortsätta. Jag får aktivt tänka att jag inte ska avbryta men det är fasen inte lätt!!! 

Men vissa måste man ju avbryta om man ska få en syl i vädret över huvud taget, dock brukar jag försöka undvika sådana personer. 

Du får räkna till 10 innan du säger något? Liksom passa in det bättre i samtalet, när det är din tur. Det här med turtagning som man lär barn när de är små. 

Har du en god vän som du tycker är pedagogiskt och tålmodig så kanske du kan be den om hjälp. Förklara precis det du skrivit här och säg att du nog behöver att någon stöttar dig i samtal så att du lär dig när det är läge att säga och när det är läge att vänta? 

Fast TS blir kanske lite grann en "sån" person själv? Dvs en som man tvingas avbryta för man får inte en syl i vädret? 

Min erfarenhet av människor som avbryter är att de är dåliga på att lyssna. De uppfattar vad det ungefärliga samtalsämnet är men är så ivriga att säga sitt att de ofta helt missar/missuppfattar de tankar som den de pratar med försöker förmedla. Så mitt råd till dig är att öva på att lyssna och verkligen ta in vad den andre säger. Om du avbryter så gör det för att ställa följdfrågor för att bättre förstå personens resonemang.

Kanske.  Jag kan känna att jag är sån ibland och då försöker jag vara tyst så den andre ska få chansen. Ofta säger de inget då och sitter man och fikar två personer blir det ju märkligt om man inget säger på hela tiden. Jag brukar istället ställa frågor som jag vinnlägger mig om att faktiskt lyssna på svaret på. Men ibland funkar inte det heller. 

Jag har ett liknande problem. När min man berättar något så brukar jag säga "mmm", "hmm eller "ok". Men han är den första jag träffar som säger "vadå hmm?", och ber mig att inte avbryta? Han säger att han kommer av sig och att mitt hummande indikerar att jag redan vet vad han ska säga och det gör honom irriterad. Jag har lärt mig att man ska nicka och humma för att visa att man lyssnar. Om jag ber om ursäkt och ber han fortsätta berätta, så säger han oftast att han inte kommer ihåg vad han skulle säga. Så slutar konversationen.

Jag försöker verkligen vara tyst men de här "mmm ljuden kommer automatiskt.

Men jag tror iallafall att man får försöka ha en egen konversation med sig själv i sitt eget huvud. Typ att man ser på situationen utifrån. Men svårt är det.

Jag är också duktig på att avbryta, men inte med flit förstås. Och ibland när någon pratar och det blir tyst ett par sekunder så tror jag denne pratat klart men så visar det sig att så inte är fallet.

Så oftast händer det då jag tror någon pratat klart, fast den inte har det.

Det är en träningssak. Börja med något samtal om dagen där du aktivt tänker på att inte avbryta, att låta andra prata klart och invänta ett lämpligt tillfälle.

Efter nån vecka lägger du till ett samtal till osv.

Så kan det vara, fast ibland kan det också vara så att en person fattar väldigt snabbt (eller att den som pratar är väldigt omständig). Då får man tänka på att ha förstått inte är det enda viktiga, att det är också är viktigt att ge andra utrymme även om andra halvan av meningen inte tillför ny information.

Fast det du gör är ju inte att avbryta. Det visar att du lyssnar.

Naturligtvis inte om det är en väldigt kort mening, t ex om din man säger - jag ska och du då säger ok, när han tänkt säga - jag ska gå till affären.

Det skulle vara konstigt om någon berättade om en händelse som skett dagen innan och lyssnaren hela tiden var helt stum. Några ok, mm, å fan och så vidare visar att man lyssnar.