Preventivmedel med hormoner- Dags för debatt?

Jag tillhör den grupp som började med p-piller som ung, var nog antagligen kring 15 år gammal när jag fick mitt första recept. Efter det har jag bara kört på och fortsatt med samma piller, som jag ansåg att jag mådde bra på, i drygt 10- 11 års tid. Under den tiden var jag konstant mer eller mindre deprimerad, eller snarare så var det som att tonårens kriser aldrig riktigt tog slut. Jag kopplade aldrig det här till mina piller eftersom det var dödsfall inom familjen och andra livshändelser som påverkade mitt mående. 

Men för ca tre år sedan ungefär så slutade jag använda dom, efter en längre tid som singel när mitt recept gick ut och jag inte orkade förnya det. Jag tog alltså inte beslut om att sluta pga bieffekter. Det var bokstavligt talat som att dra upp en rullgardin, jag mådde så oerhört mycket bättre psykiskt. Jag fick energi och motivation, jag började känna lust till att göra saker igen och fick kraft nog för att ta tag i mina gamla obearbetade bekymmer. Det var så tydligt att det var mina piller som låg bakom den dimman som jag under tiden den var där inte märkt. 
En studie på Neovletta (som jag använde mig av förut) gjordes 2017 som visar på just det här problemet, att p-piller sänker det allmänna välmåendet, men den har i princip gått obemärkt förbi de större aktörerna. 

För ett år sen ungefär träffade jag en fantastisk partner och kondomanvändandet är ju inte den mest fantastiska saken här i världen även om den fyller sitt syfte. Så för ett tag bestämde jag mig för att prova p-piller igen, en annan sort då såklart. Nu två veckor senare så sitter jag återigen med en konstant känsla av att livet är grått, ingen sexlust alls, otroligt kort stubin gällande det mesta och tvivel på min relation (som inte ger mig NÅGON orsak till tvivel), samt att jag reagerar oproportionerligt starkt på småsaker. Detta är hur jag betedde mig för två år sedan, inte den jag är idag. Historien upprepar sig kan man säga, med den enda skillnaden att idag är jag medveten om vad som inte stämmer in på mina "äkta" känslor. Och jag vet att denna effekt möjligen avtar, men mest troligt kommer ha en konstant effekt på mitt mående.

I mina bekantskaper har jag upptäckt att vi är många som upplevt detta. Började med p-piller i tonåren för att sluta drygt tio år senare av olika anledningar och upptäckte hur man mådde utan extra hormoner i kroppen.
Hur många fler finns där ute undrar jag? Och hur många mår egentligen så mycket sämre än vad dom borde utan att veta om det? 

Min upplevelse (och många jag känner) är att när man kommer till en barnmorska med liknande historier och inte vill äta hormoner så tror de inte på det man berättar utan vill ändå att man ska prova ett annat hormon. I tre månader då såklart. Testar man olika hormonpreparat som får en att må dåligt under tre månader vardera har det gått ganska lång tid av ens liv och måendet har kunnat ställa till med en hel del problem. 

Jag har en tanke kring det också, inom dessa tre månader kommer kroppen ha reagerat på tillförseln av hormonet negativt, detta är ju varför de rekommenderar att man håller ut i tre månader. Men när de negativa effekterna klingar av efter ett tag, hur vet man att det stämningsläge man har då är samma som utan hormoner? Jag menar att det är risk att man förknippar ett mående som är bättre än det mående man hade inledningsvis, med hur man normalt mår utan hormoner.  

Jag förstår såklart att det finns dom som detta fungerar alldeles utmärkt för och jag motsätter mig inte preventivmedel som sådant, för det är en nödvändighet. Och det är klart bättre än alternativet att bli ofrivilligt gravid, speciellt som tonåring. Men att informationen och kunskapen kring detta känns bristfällig och att det bemötande man får när man inte vill använda preventivmedel med hormoner ibland upplevs nedlåtande är inte okej. Jag vet inte riktigt vad som bör eller kan göras åt detta, jag är varken vetenskapsman, barnmorska eller annan allmänt vetande person. Men jag är en person som troligtvis har kraschat ett förhållande eller två delvis på grund av hur jag mår med extra hormoner i kroppen och jag vill på något vis undvika att detta fortgår för andra som kanske inte haft turen att upptäcka detta.