Gravid och olycklig

Det är mycket hormoner i din kropp just nu. Det kommer det fortsätta vara efter du fått barnet också pga amning.

Det är en stor omställning för alla blivande föräldrar. Du kommer att förändras både kroppsligt och psykiskt. Erat förhållande kommer förändras och definitivt erat sexliv. Har din sambo insett detta?

Jag avråder starkt från att ta stora beslut i graviditeten.

Vilken jobbig situation. Går det att prata med honom?

Det är mycket hormoner i omlopp i din kropp just nu. Sätt er ner och prata med varandra, ta inga förhastade beslut. Blir det inte bättre efter förlossningen så kanske ni har växt isär. Men jag är övertygad om att sätter ni er bara ner och lägger korten på bordet så reder ni ut detta. En annan sak det finns inget finare än en gravid kvinna.

Det är mycket hormoner i omlopp i din kropp just nu. Sätt er ner och prata med varandra, ta inga förhastade beslut. Blir det inte bättre efter förlossningen så kanske ni har växt isär. Men jag är övertygad om att sätter ni er bara ner och lägger korten på bordet så reder ni ut detta. En annan sak det finns inget finare än en gravid kvinna.

Skulle det stämma som du känner så kommer du över det, sörj och låt det ta sin tid i så fall. Stressa inte in i något nytt förhållande utan bygg upp en fast och trygg punkt för dig och det lilla miraklet. Jag har varit själv med grabben sedan 2015.

Kan dra det lite kort 2012 tog det slut mellan mig och grabbens mamma. Det var en riktig kalldusch, kom som en blixt från klar himmel. Kan säga att jag kände som du gör, att det är något som inte stämmer. Jag slickade mina sår och två år senare inledde jag ett nytt förhållande som jag avslutade pga att hon inte accepterade grabben. Grabbens mamma kastade sig in ett nytt förhållande direkt när det tog slut mellan oss. Grabben hatar honom pga hur han är mot honom och har valt att bo hos mig.

Om din magkänsla stämmer, kasta dig inte in i något nytt förhållande utan låt allt ha sin tid.

Jo, det har han insett. Men där är vi så olika som personer. Jag är en ganska positiv människa som inte ser på främmande och nya saker som dåliga, medan han är ganska negativt inställd till allt som är främmande och nytt. Han utgår från det värsta. Jag är inte heller helnöjd med att jeansen inte passar som de gjort tidigare eller att jag känner mig klumpig och oattraktiv vissa dagar, men tänker att det är del av hela upplevelsen - och inte så det kommer vara för alltid. Medan han kan säga, kvinnor har ju ofta svårt att gå ner i vikt efter de har varit gravida. Och menar att jag alltid kommer vara stor och klumpig från och med nu.

Han går att prata med, ja. Men är som sagt negativ i sitt sätt och säger saker utan att tänka sig för innan han talar och jag blir så oerhörd sårad och ledsen just nu så jag känner att jag inte riktigt orkar eller vågar ta upp känsliga ämnen. Får också höra att det är jobbigt när jag gråter.

Vilka fina, kloka ord. Tack för att du tog tiden att svara och berätta din historia. Jag känner mig jättefin och lycklig som gravid. Jag önskar så att min partner kunde uttrycka eller visa att han kände samma. Känner mig så himla feg för jag vågar inte lägga alla kort på borden och be honom vara helt ärlig. Jag är helt enkelt för rädd för vad han kommer säga. Då blir det ju verkligt, på riktigt.

Här är en till som har det fruktansvärt i relationen nu i graviditeten vecka 22. Fast nog mest jag som varit ?ett svin? pga alla hormoner och tidigare jobbiga erfarenheter. Idag sa han att han inte orkade mer och att jag förstört allt. Kändes hemskt att höra. Sen dess har han varit borta i fem timmar utan att svara på sms.

Det känns verkligen hemskt när man är gravid och förhållandet inte funkar. Jag ska göra allt för att rädda mitt. Hoppas det går bra för er <3

Usch, vad ledsen jag blir att höra att du också lider. Jag hoppas han kommer hem snart, eller iallafall svarar på sms så att det känns lugnt och okej för dig.

Vad ska du vara rädd för? Är det inte bättre att får reda på sanningen även om det gör ont. Ja du ska känna dig jättefin och vara både lycklig och stolt över din graviditet allt annat är fel.

Du måste ta mod till dig och lägga alla kort på bordet och kräva att han är 100% ärlig. Gör du inte det så kommer du gå och fundera och gräma dg och det kan ju så som din magkänsla säger och då är det ju bättre att få reda på det så fort som möjligt. Så du kan bygga upp en framtid för dig och barnet.

Efter mitt sista förhållande bestämde jag mig för att endast bygga upp något för mig och grabben. Jag ska ju inte säga att jag aldrig kommer inleda något nytt men den dagen jag gör det ska allt kännas rätt. Jag kommer ha vissa krav som jag aldrig viker i från och det är att det görs ingen skillnad på mina och dina barn.

Förstår om ovissheten är jobbig och tär på dig men är det inte bättre att leva själv än att leva i ett förhållande och inte känna sig älskad. Ta nu mod till dig och lägg korten på bordet för du klarar av mycket mer än du tror.

Nej du har inte varit som ett svin och förstört allt. Vi killar är fullt medvetna om att hormonerna flödar på kvinnor när dom är gravida. Är man "normal" så stöttar man och hjälper sin flickvän under graviditeten när hormonerna spelar sina spratt. 

Säger gode gud vad skit jag fick när grabbens mamma var gravid. Vi har gått isär för flera år sedan men är vänner idag. Hon har frågat mig hur jag orkade med henne under graviditeten. Jag sa som det var ?visst var det jobbigt ibland men jag visste ju vad det berodde på och det var ju inget du kunde påverka?. 

Sätt er ner och prata igenom allt. Är han inte intresserad av att prata igenom allt utan säger att han inte vill fortsätta och skyller på dig, då ljuger han. Då finns det en helt annan orsak till varför han inte vill fortsätta. Hoppas det löser sig till det bästa för dig, tänk på att det växer ett mirakel inom dig

Tror att du borde de till att ha ett rakt på ärligt samtal med honom nu. Så snart som möjligt.

Fråga om det här fortfarande är vad han vill.

Även om det blir hemskt och fruktansvärt om ni går isär nu så tror jag du klarar det själv. Du ser fram emot din bebis och du kommer att lära dig att fixa det själv.

Men att ha en energisugande partner som inte vill vara där under den första(kanske jobbiga tiden) med ett litet spädbarn är värre. Också för att om det är som du tror så kommer det att vara betydligt jobbigare att hantera det samtalet och ett sventuellt uppbrott full av amningshormoner, utan sömn och med en bebis som inte släpper dig mer än 2 min och kräver totalomsorg 24/7. Då finns där inget utrymme för att ligga och gråta eller må dåligt

Efter vårt stora gräl gick min man ut och söp och kom hem stupfull (aldrig något som händer annars så det är inte ett problem vi har) Dagen efter låg han bakis halva dagen och pratade knappt med mig. Gick upp till honom en gång och sa ?Kom ihåg nu att jag är din gravida fru och ingen ond person. Jag har varit jobbig men sagt förlåt och du kan inte hålla på att straffa mig för det? Resten av dagen var han gullig och jag har börjat förstå att det är ett enormt dåligt drag han har, att hota med pauser och separation, när han blir arg. Om han verkligen skulle velat lämna tror jag inte att han skulle gått ut på restaurang med mig, barnen och våra vänner, klappa på mig och ta initiativ till att vi skulle fortsätta hänga sedan på kvällen. Känns skönt med insikten, att det faktiskt inte nog var verklighet när han hotade med det. Även om det är dumt.

TS, hur går det för dig? Känner verkligen med dig. Hur har Helgen varit?

Gud, så lika vi har!! Min man är exakt som din medan jag är optimist, tyvärr är jag väldigt känslig och lättpåverkad. Som gravid har det ofta varit bråk mellan oss, just pga min känslighet! Samma visa andra gången jag blev gravid, men värre för mig: jag var verkligen påväg att ge upp på vårt förhållande. Efter att bebis fötts så har han ändå till min förvåning alltid blivit kär i vårt barn och ställer upp som pappa. Så jag antar att han bara varit stressad och orolig när jag var gravid, och han visade det på ett oempatiskt sätt. Jag som inte kunde hantera mina känslor, hade verkligen jobbigt under de värsta stunderna, grät hela tiden och tänkte väldigt mörka tankar...

Hoppas det blir bättre för er!

Du bär barnet och blir sakta men säkert mamma under dessa nio månader medan han inte blir pappa på samma sätt, för honom kommer det sedan när barnet är fött. Det kanske ordnar sig sen. Men ni kanske kan prata hos någon innan dess?

Tycker du har fått flera kloka svar i tråden! Är det så att det

Jag och min sambo har varit tillsammans ganska länge och är runt 30 båda två, men han har alltid velat ha barn medan jag tvekat av olika anledningar. Nu är jag gravid i 7 månaden och har på sistone börjat tveka så mycket och fått dåliga känslor om vårt förhållande. Har kännt att han absolut inte ställt upp, att han inte känts intresserad, prioriterat bort mig osv osv. Jag har därmed blivit avståndstagande samtidigt som jag kännt mig ensam och blivit sur på honom för att jag trott att vårt förhållande är påväg utför.

De känslorna har aldrig funnits tidigare i mig, så när jag satt och tjöt hemma en kväll för att jag trodde att det typ var slut och att jag ångrade min graviditet så blev jag tillslut tvungen att faktiskt ta mig samman lite och försöka se på allt detta utifrån. Visst kan det vara så att det faktiskt inte funkar och att det tar slut, men för min och sambons del så har vi kommit fram till att det är en enorm förändring som vi båda reagerat på. Framtiden och alla förväntningar är inte bara rosa och mysigt att tänka på, det är också sjukt jävla läskigt.

Jag, som tidigare varit väldigt opåverkad, har nu när förlossningen närmar sig börjat bli påverkad av hormonerna och stressad inför allting, vilket även min sambo är (bara för att de inte är gravida kan de ju fortfarande känna precis samma känslor inför allting). Vi har liksom båda kännt att den andra varit konstig och därför har det blivit konstig stämning hela tiden och vi har båda haft samma känslor.

Dessutom har själva graviditeten varit mycket tuffare för mitt psyke än jag föreställt mig. Jag trodde att det bara skulle kännas härligt och spännande, men jag har haft sjukt svårt att hantera den kroppsliga förändringen och känslan av att bli lite låst i sin kropp. Det har varit otroligt frustrerande att inte orka som vanligt, och jag har kännt mig så trött, sliten och väldigt oattraktiv. Att känslorna har såklart gjort att jag betett mig på ett visst sätt och tagit avstånd, även om jag inte riktigt insett det själv.

Så, som sagt, visst kan det vara så att det inte funkar. Men det löser sig alltid även om det känns allt och är jobbigt, och det kan faktiskt vara så att det ni båda känner helt enkelt är en väldigt normal reaktion på en helt galen situation ni har framför er! Så prata igenom allt ordentligt till att börja med och ta det därifrån.

Första ggn jag loggar in på evigheter för att jag kände mig berörd och kände igen mig lite i TS mans beteende.

Jag har idag två barn på 9 och 11 år. Jag var inte ute och söp osv men kommer ihåg känslan när sambon blev gravid. Vi hade försökt länge och när hon väl plussade blev jag glad, men samtidigt livrädd.

Vi hade levt som ett par vara vi med allt vad det innebär. Sena kvällar/nätter med serier, resa och bara tänka på sig själva.

Sen kom tvivel, panik och osäkerhet. Kommer jag bli 2n bra pappa, kommer jag klara nätter, kommer jag klara att ta 100% ansvar för ett liv. Hur blir det med oss, vårat fria liv osv.

Jag sträcktittade på 10 säsonger av en sci-fi serie för att hinna innan mitt eget liv "tog slut". Såna ologiska känslor och tankar kom och gick. Medan min kära sambo räknade ner till något underbart, räknade jag ner till något som skulle ta slut.

Idag lever vi fortfarande ihop med två underbara döttrar, livet är självklart annorlunda efter jag blev förälder, men annorlunda i det här fallet är underbart.

Berätta för din man att man genom dialog har tid och energi efter den första småbarnsperioden att fortfarande gå ut med kompisarna och ha kul, se filmer, spela spel eller vad man vill göra. Det gäller bara att ge varandra tid för dess saker.

Jag hoppas allt löser sig för er