Inlägg från: Anonym (så ensam) |Visa alla inlägg
  • Anonym (så ensam)

    Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

    Efter en kort tids sjukdom dog min livskamrat. Kvar är jag och tre barn. Det har "bara" gått två månader sen den hemska dagen men det känns som igår.

    Jag vet inte hur jag ska klara av dagarna. Jag har tre barn, två i tonåren och en på väg in. Alla är ledsna och jag måste hålla masken så mycket jag kan annars kan jag inte fungera. Måste visa mig stark. 

    Men jag känner mig så enormt ensam: Jag tänker också på framtiden. Barnen växer upp och jag kommer då bli ännu mer ensam än nu ju :(( Nu har vi haft sportlov, jag har inte träffat någon annan vuxen. Ingen i min bekantskapskrets har hört av sig, ingen har bjudit hem mig och barnen på en fika, eller en filmkväll. Inte ens mina syskon :(( 


    Å jag som anser att jag har bra kontakt med mina syskon :( inte ens dem tänkte på att bjuda över oss, trots att jag frågade en dag om vi kunde ses och hitta på något. de visste att vi var lediga. 

    Är det för mycket begärt att tro att ens syskon ska vara som ett stöd i detta? Har jag för höga krav på att mina syskon borde bry sig om mig? Bör jag tänka att jag har ingen i denna situation? Att jag är helt ensam i denna sorg och  måste ta mig ur den helt ensam, jag och barnen? Det är så det känns....Att ingen bryr sig om hur det känns. 

    Jag vet inte ut eller in. Jag har inte trott att mina vänner skulle höra av sig och föreslå att ses, vi har inte haft tät kontakt på länge, vi har hörts men inte varit nära på länge, men mina syskon och deras barn har jag ju alltid bra kontakt med. Men det känns som att folk bara lever vidare. Vilket jag känner att jag inte kan. Saknaden är enorm, så fort jag är ensam kommer tåraarna. Å allt man ska göra själv nu  med barnen utan en till vuxen att planera med, att bolla med, deras framtid, deras skola, semestern, träningarna, konflikter, sjukdomar, tankar, vardagar, middagar...allting. Ensam med barnen. Två månader har gått, jag har ingen att bolla med. Ingen ringer på kvällen för att säga hej. eller jo, ibland ringer mina syskon. Kankse en gång i veckan, eller något sms. Det hjälper för stunden, men det känns så lite. Jag känner mig inte älskad på samma sätt som av min livspartner, det känns bara ännu mer ensamt och påtagligt när jag får ett sms bara. Då tänker jag att så här hade han aldrig gjort, han hade kommit över fredag kväll med fika och chips och film om han visste att jag var ledsen, om vi inte hade bott ihop. Så mycket som han älskade mig, så mycket som han brydde sig om mig. Ringde för att höra om jag var framme när jag åkte långt, ringde för att höra hur det gick på min tenta när jag hade det, önskade mig lycka till innan arbetsintervjuer, ställde upp när jag var sjuk, alltid vid min sida. Omtänksam. 

    Hur överlever jag det här? Jag känner mig som ensammast i världen just nu:(( 

  • Svar på tråden Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn
  • Anonym (så ensam)
    Anonym (Mia) skrev 2020-02-29 22:09:31 följande:

    Jag skulle rekommendera att lyssna på detta avsnitt. Om inte länken funkar så heter podden Singelrådet och avsnittet är nr 151 och handlar om hur det är att förlora en partner.

    open.spotify.com/episode/250jnpZMtcyaPT106zKlrG


    Å tack  <3 det ska jag verkligen lyssna på sen idag. 
  • Anonym (så ensam)
    lövet2 skrev 2020-02-29 22:13:08 följande:

    De som verkligen kan det där med sorg, det är Svenska Kyrkan. Dit kan man komma för samtal med präst eller diakon. Ingen påtvingad frälsning eller så, utan de är utbildade på sorghantering och har en enorm erfarenhet.

    En strikt ateist jag känner, gick på samtal med en präst när han förlorade sitt barn. Min mamma, som inte är troende, pratade med prästen när pappa dog. Jag träffade en diakon varje vecka när min bror dog. Det här är människor som orkar lyssna. Som inte ryggar tillbaka och tycker det är jobbigt om man visar känslor. Som kan prata om döden. Som fortfarande lyssnar när man berättar samma sak för tionde gången.

    Kyrkan har också sorggrupper, där man träffar andra som vet hur det är och genomgår samma sak.

    Jag tror att om du kontaktar kyrkan och får prata med någon, så kommer det inte att kännas lika svårt och tungt med vardagen. Din egen sorg är lika tung, men du kommer att orka med barnens sorg bättre när du får extra kraft och styrka utifrån.


    Tack för tipset <3 jag pratade lite kort med prästen efter begravningen, han var väldigt ödmjuk och vänlig. Jag visste inte att kyrkan hade sorggrupper osv. Jag ska titta upp det. 
  • Anonym (så ensam)
    Anonym (...) skrev 2020-02-29 22:15:26 följande:

    Jag har tyvärr inget råd att ge, men jag känner så med dig ts. Jag höll på att hamna i din situation för ett tag sedan, min man höll på att dö men klarade sig. Ibland tänker jag på hur illa det kunde ha gått, och då är det som att falla ner i en svindlande avgrund för ett kort tag.


    Ja alltså, jag visste ju att det gick utför i och med sjukdomen och trodde att jag ändå var lite förberedd, men det var jag inte. Det känns som en mardröm och helt overkligt....:( verkligen som en avgrund :( 
  • Anonym (så ensam)
    Anonym (Styrka) skrev 2020-02-29 22:19:15 följande:

    Vad tufft du har det!Och du är stark för barnen behöver dig.Dåligt att dina syskon inte hör av sig ofta,och det kan finnas olika skäl till detta.Orkar du själv ringa nångång?Tänk på dig själv,ring om du vill till någon du står närä.Finns det nåt ställe du skulle träffa andra i din situation?Kram och styrka till dig.


    Tack för ditt inlägg <3 jag känner mig inte stark men det känns skönt att höra att man är det ändå... Jag är den som ringt mest till mina syskon, jag har föreslagit att ses, bjudit över osv. De har svarat då att de varit trötta / inte haft lust osv. De beter sig alltså precis som innan, det känns inte alls som att de "offrar" någon liten extra tid för mig. 

    Jag fick tips om sorgegrupp i kyrkan, där kanske jag kan få lite sällskap.
  • Anonym (så ensam)
    Anonym (Ensam med 2) skrev 2020-02-29 22:23:18 följande:

    Hej ! Först o främst måste jag beklaga din förlust. Lider verkligen med dig.
    Känner igen mig i varenda ord du skriver tyvärr. 
    Man önskar att anhöriga har mer curage att höra av sig, komma med en kasse med mat, eller bara titta förbi o säga hej. Hjälpa till med alla praktiska bitar som är så himla tungt.
    Mamman till mina barn gick bort för snart 10 år sedan, ge det lite tid


    Hej tack för ditt svar, jag beklagar sorgen :(
    Ja jag vet faktiskt inte vad det är som gör att anhöriga inte visar något, jag tror inte de tänker på det ens för de är inte lika ledsna, kan det vara det? 
    Mina syskon har ju inte förstått hur jag lider liksom, de har inte kommit förbi och bara umgåtts med mig så som du säger t.ex. 
    Det hade ju också varit roligt för barnen. 
  • Anonym (så ensam)
    Anonym (Styrka) skrev 2020-02-29 22:25:40 följande:

    Jag tycker att du ska ha någon vän/anhörig att prata med .Det är väldigt viktigt.


    Ja sällskap känns viktigt just nu. Men ockås svårt att hitta ...
  • Anonym (så ensam)
    Anonym (i) skrev 2020-02-29 22:42:22 följande:

    Kontakta församlingen där du bor. De har präster och diakoner som är vana att lyssna på människor i sorg, 
    Det finns även jourhavande präst sóm du kan ringa på kvällstid och natten, tel 112.


    Tack för tipset <3
  • Anonym (så ensam)
    Barbro45 skrev 2020-02-29 23:50:56 följande:

    Enligt min erfarenhet så är din erfarenhet inte helt ovanlig när man drabbas av förlust eller svår sjukdom. Jag frågade vänner varför de inte kontaktade mig/hörde av sig när jag var svårt sjuk. Svaret har ofta varit variationer på, visste inte vad jag skulle säga för tänk om jag sa något fel. Men, det var några, inte så nära vänner, mer som bekanta, som höll kontakt. Det är inte alltid de man tror som man får stöd från. Man får förlåta människor för deras svaghet.

    När min bror avled valde jag att delta i en av Svenska Kyrkans sorggrupper, man får träffa andra som upplevt sorg och förlust och man lyssnar på varandra. Det finns också grupper för barn och ungdomar. Ta kontakt med en diakon så lotsar de dig rätt. Vi förstår alla att det är en tung tid du har. För att förstå dig själv och dina barn, föreslår jag att du läser på om sorgeprocessen, om du inte redan gjort det.

    Min mormor brukade säga när livet var särskilt tungt. Ingen dag stannar.


    Ja alltså jag blev förvånad då en bekant till honom ringde mig, en barndomsvän jag aldrig träffat. Å vi pratade säkert en timme. Hon erbjöd sig att prata med mig om jag var ledsen framöver osv. Kom med egna erfarenheter kring sorg och begravning. Det kändes ändå så skönt att prata med någon och jag blev förvånad att hon ringde mig som hon inte kände, medan andra nära kusiner jag har som jag ändå träffar ofta bara skickade ett "jag beklagar" på messenger via facebook.....


    Tack för tipset, jag ska verkligen kolla upp kyrkan, fler skriver om det här i tråden, jag visste inte att de hade sorgegrupper. Tack <3

  • Anonym (så ensam)
    Anonym (Ss) skrev 2020-03-01 00:09:37 följande:

    Åh jag lider med dig! <3

    Min pappa dog när jag var 13 år så jag såg min mamma i din situation. Det kommer bli bättre även allt är hemskt just nu! <3

    Vet du, du har syskon som säkert bryr sig om dig mer än du tror och du verkar även ha vänner men som du kanske inte haft supernära kontakt med. Jag tycker du ska höra av dig till dem och tala om vad du har för behov. Folk vet inte hur de ska agera, ingen vill göra fel och då händer inget alls istället vilket blir så fel.

    Be dina syskon och gamla vänner om lite sällskap och stöd så tror jag alldeles säkert att du får det! <3


    Tack för att du delar med dig <3  Jag beklagar din förlust :( 
    Jo jag tror mina syskon vet, de ser på mig att jag är nedstämd och jag har frågat och föreslagit flera gånger att vi kan ses. Framförallt det syskonet som bor nära, men fått till svar "jag känner mig trött idag" eller "jag har ingen lust att åka ut någonstans idag" osv. Jag har svårt att säga tydligt till folk "Jag behöver sällskap jag mår inte bra" utan jag vill gärna också att människor ska vilja träffa mig, om jag tvingar de mår jag inte bre heller...

    Så jag har ju frågat massor med gånger,  bjudit över till mig också, men fått nej att de är trötta typ....då känns ensamheten ännu större :( å det blir tråkigt för barnen för de trivs ju nu med folk hemma också, det blir roligare för dem med lite liv i huset och inte bara tråkiga mig just nu :( 

    Men vänner har jag faktiskt inte bjudit över, det kanske jag kan prova. 
Svar på tråden Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn