Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

Efter en kort tids sjukdom dog min livskamrat. Kvar är jag och tre barn. Det har "bara" gått två månader sen den hemska dagen men det känns som igår.

Jag vet inte hur jag ska klara av dagarna. Jag har tre barn, två i tonåren och en på väg in. Alla är ledsna och jag måste hålla masken så mycket jag kan annars kan jag inte fungera. Måste visa mig stark. 

Men jag känner mig så enormt ensam: Jag tänker också på framtiden. Barnen växer upp och jag kommer då bli ännu mer ensam än nu ju :(( Nu har vi haft sportlov, jag har inte träffat någon annan vuxen. Ingen i min bekantskapskrets har hört av sig, ingen har bjudit hem mig och barnen på en fika, eller en filmkväll. Inte ens mina syskon :(( 

Å jag som anser att jag har bra kontakt med mina syskon :( inte ens dem tänkte på att bjuda över oss, trots att jag frågade en dag om vi kunde ses och hitta på något. de visste att vi var lediga. 

Är det för mycket begärt att tro att ens syskon ska vara som ett stöd i detta? Har jag för höga krav på att mina syskon borde bry sig om mig? Bör jag tänka att jag har ingen i denna situation? Att jag är helt ensam i denna sorg och  måste ta mig ur den helt ensam, jag och barnen? Det är så det känns....Att ingen bryr sig om hur det känns. 

Jag vet inte ut eller in. Jag har inte trott att mina vänner skulle höra av sig och föreslå att ses, vi har inte haft tät kontakt på länge, vi har hörts men inte varit nära på länge, men mina syskon och deras barn har jag ju alltid bra kontakt med. Men det känns som att folk bara lever vidare. Vilket jag känner att jag inte kan. Saknaden är enorm, så fort jag är ensam kommer tåraarna. Å allt man ska göra själv nu  med barnen utan en till vuxen att planera med, att bolla med, deras framtid, deras skola, semestern, träningarna, konflikter, sjukdomar, tankar, vardagar, middagar...allting. Ensam med barnen. Två månader har gått, jag har ingen att bolla med. Ingen ringer på kvällen för att säga hej. eller jo, ibland ringer mina syskon. Kankse en gång i veckan, eller något sms. Det hjälper för stunden, men det känns så lite. Jag känner mig inte älskad på samma sätt som av min livspartner, det känns bara ännu mer ensamt och påtagligt när jag får ett sms bara. Då tänker jag att så här hade han aldrig gjort, han hade kommit över fredag kväll med fika och chips och film om han visste att jag var ledsen, om vi inte hade bott ihop. Så mycket som han älskade mig, så mycket som han brydde sig om mig. Ringde för att höra om jag var framme när jag åkte långt, ringde för att höra hur det gick på min tenta när jag hade det, önskade mig lycka till innan arbetsintervjuer, ställde upp när jag var sjuk, alltid vid min sida. Omtänksam. 

Hur överlever jag det här? Jag känner mig som ensammast i världen just nu:(( 

Beklagar sorgen.
Jag tänker att alla blir lämnade, det hör livet till. Blir man inte lämnad av att någon gör slut och lämnar och lever vidare lycklig på egen hand så lämnas man för att någon dör. Det verkar hända alla en gång minst under livet.
Jag tänker att det kan vara en tröst att man är lämnad ensam för att någon råkade gå bort, svårare är det att bli lämnad i din situation utan att den som lämnar en har dött utan snarare lever vidare lycklig med någon annan utan att ha varesig dåligt samvete eller ånger. Svårare att bearbeta att bli lämnad av någon som inte råkade lämna pga döden, känner jag. Självklart är det synd om er men ännu värre hade det varit om ni lämnats så pga att partnen lämnat för ett nytt kärleksintresse, tänker jag.

Jag tänker att det kan vara en tröst att man är lämnad ensam för att någon råkade gå bort, svårare är det att bli lämnad i din situation utan att den som lämnar en har dött utan snarare lever vidare lycklig med någon annan utan att ha varesig dåligt samvete eller ånger. Svårare att bearbeta att bli lämnad av någon som inte råkade lämna pga döden, känner jag. Självklart är det synd om er men ännu värre hade det varit om ni lämnats så pga att partnen lämnat för ett nytt kärleksintresse, tänker jag.

Naturligtvis blivit lämnad av folk som dött. Mycket enklare att acceptera det tycker jag. Då vet man ju i alla fall att personen älskade en, att hen ville ens bästa men bara råkade dö. Det är också mer stöd till att bearbeta dödsfall, präster, främlingar alla förstår sorgen efter någon nära har dött. Enkelt att få empati, tröst, hjälp, stöd. Det andra är svårare traumabearbetning. Dessutom ytterst få som kan relatera till det och därav mindre stöd i sorgen när någon försvunnit utan att ha fysiskt dött. Men, men det perspektivet bör inte diskuteras just i denna tråd så det var allt fån mig. Ts och barnen kommer klara detta genom allt stöd och all hjälp från kyrkan och genom att dela med sig av hur det känns för alla förstår sorgen. Att någon man älskar dör drabbar alla i olika mån. Ingen slipper undan. Beklagar sorgen.

Tack <3 självklart är det jobbigt att bli lämnad också , jag har som sagt inte erfarat det och vet inte hur det känns men en vän till mig mådde väldigt dåligt när hon blev lämnad och försökte till och med ta livet av sig så visst är det också jättjobbigt för många :(