Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

Beklagar sorgen. 
Jag miste min make för 1,5 år sen på min 35-års dag. Vi hade dock inga barn. Man känner sig verkligen ensam och dessvärre stämmer det såväl med "i nöden prövas vännen". Jag vände mig och fick professionell hjälp av bland annat diakon och har även gått svenska kyrkan leva-vidare grupp. Min främsta livlina har dock var Vimil - vi som mist någon mitt i livet. Jag har känt mig sviken av både vänner och familj. Och märkt att dem jag trodde skulle finnas där inte gjort det och tvärtom, dem jag minst anat har varit ett enormt stöd. 
Jag har försökt lära känna nya vänner och nya sammanhang för att orka ta mig igenom.
Efter begravningen märkte jag att det blev allt tystare, ingen som hörde sig knappt. Om jag inte själv orkat höra av mig till andra hade jag suttit mest ensam. Men du har visat för dina syskon att du gärna vill ses och ha kontakt, så hoppas det ändrar sig med tiden. Eftersom jag mest haft vänner med familj har deras vardag gått vidare på en gång medan mitt stod som på paus. Nu har jag faktiskt mött kärleken igen, vilket jag inte var beredd på.