Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn
Efter en kort tids sjukdom dog min livskamrat. Kvar är jag och tre barn. Det har "bara" gått två månader sen den hemska dagen men det känns som igår.
Jag vet inte hur jag ska klara av dagarna. Jag har tre barn, två i tonåren och en på väg in. Alla är ledsna och jag måste hålla masken så mycket jag kan annars kan jag inte fungera. Måste visa mig stark.
Men jag känner mig så enormt ensam: Jag tänker också på framtiden. Barnen växer upp och jag kommer då bli ännu mer ensam än nu ju :(( Nu har vi haft sportlov, jag har inte träffat någon annan vuxen. Ingen i min bekantskapskrets har hört av sig, ingen har bjudit hem mig och barnen på en fika, eller en filmkväll. Inte ens mina syskon :((
Å jag som anser att jag har bra kontakt med mina syskon :( inte ens dem tänkte på att bjuda över oss, trots att jag frågade en dag om vi kunde ses och hitta på något. de visste att vi var lediga.
Är det för mycket begärt att tro att ens syskon ska vara som ett stöd i detta? Har jag för höga krav på att mina syskon borde bry sig om mig? Bör jag tänka att jag har ingen i denna situation? Att jag är helt ensam i denna sorg och måste ta mig ur den helt ensam, jag och barnen? Det är så det känns....Att ingen bryr sig om hur det känns.
Jag vet inte ut eller in. Jag har inte trott att mina vänner skulle höra av sig och föreslå att ses, vi har inte haft tät kontakt på länge, vi har hörts men inte varit nära på länge, men mina syskon och deras barn har jag ju alltid bra kontakt med. Men det känns som att folk bara lever vidare. Vilket jag känner att jag inte kan. Saknaden är enorm, så fort jag är ensam kommer tåraarna. Å allt man ska göra själv nu med barnen utan en till vuxen att planera med, att bolla med, deras framtid, deras skola, semestern, träningarna, konflikter, sjukdomar, tankar, vardagar, middagar...allting. Ensam med barnen. Två månader har gått, jag har ingen att bolla med. Ingen ringer på kvällen för att säga hej. eller jo, ibland ringer mina syskon. Kankse en gång i veckan, eller något sms. Det hjälper för stunden, men det känns så lite. Jag känner mig inte älskad på samma sätt som av min livspartner, det känns bara ännu mer ensamt och påtagligt när jag får ett sms bara. Då tänker jag att så här hade han aldrig gjort, han hade kommit över fredag kväll med fika och chips och film om han visste att jag var ledsen, om vi inte hade bott ihop. Så mycket som han älskade mig, så mycket som han brydde sig om mig. Ringde för att höra om jag var framme när jag åkte långt, ringde för att höra hur det gick på min tenta när jag hade det, önskade mig lycka till innan arbetsintervjuer, ställde upp när jag var sjuk, alltid vid min sida. Omtänksam.
Hur överlever jag det här? Jag känner mig som ensammast i världen just nu:((
