• sextiotalist

    Styvmamma-upproret

    Anonym (styvunge) skrev 2020-03-10 18:15:11 följande:

    Gud vad glad jag är att mina föräldrar älskar mig, respekterar mig, ställer krav på mig och tar hand om mig, vare sig de är mina biologiska eller bonus, alla 5. Även om jag är en strulig, elak och jävlig tonårsunge. Stackars, stackars allihop när jag var 15. 


    När min sambos barn var jävliga tonåringar så kunde jag luta mig tillbaka och konstaterade att de smällar jag fick ta var inget mot vad .

    föräldrarna fick ta, hade redan fulla händer med en trotsig treåring. Tänk dig, två pubertala tonåringar och en trotsig treåring. Ibland ville jag sälja hela gänget gratis. Jodå syskon kan bråka trots stor åldersskillnad och jag fick inte bara en gång ställa mig på de äldres sida. För nej, man kommer inte undan med allt bara för att man är tre år.

    Sedan fick jag dubbelt upp med sonen, som hade många strategier att klippa det sista på navelsträngen
  • sextiotalist
    Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-18 09:52:21 följande:

    Det andra kan lära sig är kanske att undvika en partner med barn om man själv inte har några sedan innan.

    Man har ju bara ett liv och då är det korkat att sätta sig själv som nummer 3-4 i prioriteringen från början. Man sätter ju sitt barn i en jobbig sits i styvfamiljen och nekar sitt barn chansen att uppleva en välfungerande kärnfamilj.

    Jag kan förstå sorgen. När jag var nygift och vi väntade vårt första barn så var allt magiskt. Min make la 110% fokus på mig och vår mage. Han tog till och med ledigt sista månaden för att bara skämma bort mig. Vi var båda lika förväntansfulla. Vi var också lediga samtidigt ett halvår med bebisen och den tiden var vi i en isolerad bubbla. Att få första barnet är en tid som inte kommer tillbaka. Andra barnet är självklar speciellt det också men man kan inte gå in i en bubbla och mkt går på rutin. Om ens partner redan upplevt förstabarnsmagin så står man nog rätt själv och får kanske en sorg och bitterhet. Samtidigt så är det ju omöjligt för partnern att låtsas vara förstagångsförälder. Han har ju redan upplevt det en gång och kan ju inte fejka känslor. I en kärnfamilj som får andra barnet så brukar man turas om att ta bebis eller större barn så ingen blir bortglömd. En ens nya tjej vägrar sköta om en större barn så blir det ju snett. Då blir det ingen tid för pappa och bebisen. Det går helt enkelt inte att låtsas att bebisen är familjen första barn!

    Men kommer aldrig bli en kärnfamilj och känslorna blir aldrig samma som i en kärnfamilj. När man skaffar en man med barn så får man nog vara beredd på att ens barn blir barn nummer 2-3? Mannen har gjort detta förut och är redan förälder! Han har redan klappat första magen, varit orolig vid första förlossningen och haft bebisbubblan med sitt ex. En bra pappa sätter alltid alla sina barn före en ny flickvän.


    Fast det är inte alltid så. Sonen var verkligen välkommen, av sina halvsyskon, av sin pappa och även av sambons ex. Nu hade jag nog blivit rätt irriterad om sambon betett sig som din man, innan förlossningen. Men när vi kom hem så var han noga med att jag fick landa i min nya roll
Svar på tråden Styvmamma-upproret