Kan oseriöst förhållande förändras? (ensamstående mamma)
Hej!
Lång presentation, men hoppas ändå någon orkar läsa. Har i flera år läst andras trådar men sitter nu i en så pass specifik sits att jag tänkte att det är bäst att skapa ett eget inlägg och hoppas jag får något bra råd.
Jag är 30 och ensamstående mamma till tre barn (en enling och tvillingar, alla under 6 år). Bor i storstad, högutbildad (doktorsgrad), välbetalt jobb och avbetalt radhus. Anser att jag ser väldigt bra ut, är trevlig, utåtriktad, rolig, social, m.m. Jag har otroligt stöttande föräldrar i närheten, som är barnvakt åt mina barn i stort sett närsomhelst vilket gör att trots min situation så har jag aldrig missat en kompisfest, har kunnat dejta, träna och syssla aktivt med hobbies.
Iom att jag inte vill ha fler barn så är mitt mål med en relation idag endast att hitta kärlek/romantik och inte tillbringa livet ensam. Ställer låga krav på männen jag träffar. De behöver inte agera far till barnen. De kan ha massa egentid och vara frånvarande ur mitt liv eftersom jag ändå behöver ägna tid åt barnen. De behöver inte vara jämställda, jag lagar en god stek och städar medan de ligger på soffan, utan kommentarer. Jag lyssnar lojalt på deras livsproblem och kräver inte en massa följdfrågor om mitt liv. Har ett stort sexbehov, har provat det mesta och tackar aldrig nej till sex. Jag tror jag borde vara en trivsam partner. Ändå har dejtandet inte gått så bra. När jag träffat män i någorlunda min ålder har det antingen blivit så att 1) de vill inte ha barn, jag är helt OK med det, men några träffar med barnen senare så drar de sig ur hur trevligt vi än har det. Eller 2) de inser att de vill ha en kärnfamilj, tycker mina barn är i vägen, börjar fråga om jag kan ha dem mindre eller inte alls, för privilegiet att skaffa barn med dem (!) osv.
Är sen ett år tillbaka särbo med en några år äldre kille. Vi har det bra så länge allt bara handlar om kul ungdomsliv, vår relation känns lite som en tidsresa tillbaka till när man var 18-20 år. Han är inte livserfaren, planerar inte sin framtid mer än nån vecka i taget, tar inte ansvar/är driven när det kommer till något, omogen, passiv. Han har väldigt många hobbies och är borta minst 5 kvällar i veckan på dem. Han har bara ett par tre riktiga vänner, trots våra åldrar är jag hans första tjej. Känt mig väldigt speciell för honom i början av vår relation, jag va den första han hade sex med (vårt sexliv är underbart på nivån kan inte tänka mig att göra det med nån annan), den första han kunde berätta om sina innersta tankar för, den första han gjorde romantiska saker som middagar/resor med etc. Vi har en bra personkemi, gemensamma intressen, humor, syn på mycket och kompletterar varandra. Jag är alltså nöjd med honom trots hans brister. Men...
I början av relationen kände jag att han verkligen intresserade sig för mig, vi pratade med varann om allt, han ville hjälpa mig med saker i huset fast han inte bodde där, han hälsade på ofta även när jag hade barnen. Men numera, vill han bara ses 1-2 ggr/mån, bara när jag är barnfri, och har inga tankar alls om vår framtid. När vi väl ses hinner vi oftast bara börja se en serie, ha sex och sen måste han iväg på nästa hobby. Jag har insett att det är väldigt viktigt för mig att någon delar mitt liv. Vill inte ändra hans rutiner, men skulle vilja bo ihop med honom så vi ändå ses rimligt ofta och delar vardag. Han vet om det och har aldrig sagt nej till det rakt ut. Men på sista tiden har han kollat väldigt seriöst på att köpa en lyxlägenhet till sig själv (2a) i innerstan, och jag vet att om han väl flyttar in där är chansen inte särskilt stor att han ger upp det för att bo i ett större boende längre från stan med mig och barnen.
Vår relation har sina fördelar, det ger en barnfri kamratskap, trevliga upplevelser, sex, men jag vet inte om jag kan vara särbo för alltid med såhär sporadiska träffar. Jag vill inte förlora honom eller (tror jag) han mig. Men det tär på mig att känna att han inte vill fördjupa förhållandet, och rentav går åt det mer ytliga hållet just nu. Jag tror det är något av min livsdröm, den "sista pusselbiten" att få en ny sambo och jag skulle se bittert tillbaka på mitt liv om jag aldrig mer fick vara i en sån relation.
Finns det någon som vart med om samma? Har vi en chans? Eller måste jag ge upp och hitta någon annan? Det sistnämnda har slagit mig, att jag kanske borde träffa någon med barn sen tidigare som kan förstå den delen av mitt liv bättre, men det är så mycket som ska fungera... personkemi, intressen, gemensam syn på saker, man ska funka ihop med varandras barn. Det kan lika gärna bli flopp igen efter något år. Är trött på att byta partner, skulle så gärna bara settle för den jag har nu. Men kan inte släppa min livsdröm om att vårt förhållande blir sambo istället för oseriös särbo.
Tack för alla svar.