Ni som slutat ha sex med er partner

Jag som kvinna har aldrig varit särskilt intresserad av sex, gör oftast ont och så. I början har jag ju sex för att knyta mannen till mig. Efter barn och giftermål brukar sex kunna skippas, eller iaf att man har sex väldigt sällan. 

Jag och min man har iaf levt utan sex i 5-6 års tid, eller med väldigt lite sex, det var då barn och giftermål kom in i bilden. 

Jag lever I celibat, men min man får (nu vill han inte) ha en vid sidan om, om det bara handlar om sex då. Men tror att han försökt hitta någon men finns väl inte så många kvinnor som vill vara älskarinna åt en gift man. 

Varken jag eller min man är särskilt intresserade av sex. Efter 4 år av att försöka få barn, dvs schemalagt sex, blev det mer som ett jobbigt måste så vi slutade ligga under fertilitetsbehandling och nu under min graviditet. Vi är båda nöjda med att ha det så. Vi är i övrigt väldigt fysiska och kramas och pussas typ dygnet runt :D

En helt omöjlig tanke att inte ha sex i ett förhållande. Jag har varit gift i över 40 år och vi har skön sex en gång i veckan. Vill absolut inte vara utan sex. 

Vårt sexliv var bra de första par åren men eftersom vi bråkade så mycket fick jag allt mindre lust att ligga med min kille. Han å sin sida tyckte att direkt efter ett bråk är bland de bästa tillfällena att ha sex, att han "behövde" det för att kunna känna närhet igen och lägga bråket bakom sig, medan jag naturligtvis inte alls ville ligga med en som nyss varit elak mot mig. Tack och lov har han börjat fatta en del sedan dess. Det slutade iaf med att vi hade allt mindre sex och vi har haft sex en handfull gånger per år de senaste kanske sju åren ungefär, utom då vi skulle bli med barn och just nu när vi försöker skaffa ett till. Självklart är man trogen mot sin partner oavsett.

Min sexlust är hög men lusten till min man är låg.

Speglar nog vårt förhållande i sin helhet.

Innan barnen, mycket sex, kul, nöjen och samförstånd.

Men sen när barnen kom hände det något. Vi hamnade på spelplan. Barnen blev plötsligt mitt huvudproblem och (ofrivilligt) mitt huvudansvar där jag skulle delegera till honom. Min fritid krympte, hans vidgades. Han missköter tider med förskolan, glömmer tex picknickmat, glömmer att det är maskerad, hämtar efter utsatt tid. Och jag får vara den där jobbiga kvinnan som hela tiden måste ha koll på honom. Som en hökmamma som måste hovra så att familjen funkar samtidigt som jag har ett heltidsjobb med massa ansvar och projekt.

Jag är besviken på honom. Trodde vi var det ultimata teamet innan vi bildade familj. Jag är ganska besviken hur livet blev, trotts att barnen är det absolut viktigaste och finaste i mitt liv. Men vi är inte samspelta längre. Och jag attraheras inte av honom, trotts att han rent fysiskt är snygg och charmig.

Funderar på att lämna. Men den stigen är svår..

Har inte testat att vara otrogen. Vill inte det. Det är inte en kick jag är ute efter utan det jag vill är att ha en fungerande familj där mamma och pappa återigen blir ett superteam..men han vägrar parterapi. Han anser inte att det är något problem. Att jag sen inte mår bra k relationen är mitt problem anser han. Så det hela kommer nog ändå sluta med ett exit från min sida. Och han kommer stå där helt förvånad... suck...

Om det gäller saker som inte drabbar barnen ska du släppa det och låta honom ta smällen själv. Om det är saker som är viktiga för barnen, t ex picnicmat, så måste du tyvärr ha den kollen, för barnens skull.

Delegera "ofarliga" saker till honom, låt honom ta barnen medan du åker och gymmar, umgås med vänner eller bara tar en promenad. Din återhämtning och fritid är lika viktig som hans.

Jag räknar ner åren tills vårat endabarn har gått ut obligatoriska skolan.

Hon är duktig och viktigt att hon klarar den så att hon får en fin framtid..

Sedan är det min tur att förverkliga mitt liv.

Flytta utomlands och få en utländsk man och hoppas att det är rätt tajming i livet att finna en fin man.

Min man är bra pappa och engagerad men det är platt mellan oss och då jag saknar nätverk inser jag att det blir större börda att bo i mitt hemland dvs i Stockholm som singel mamma.

Väntar hellre ut dessa år...

Har ingen älskare då det blir problem. En soppa då han säkert har andra än mig vilket äcklar mig.

Livet är tufft!

Är du man?

Precis, det är så jag gör. Men det är när barnen kommer i kläm och riskerar att bli ledsna som jag inte fixar. Och han är duktig på att ge subtila suckar när jag ber om egentid för att tex gå till gymmet. Får mig att känna mig som en dålig mamma som arbetar mycket och sen prioriterar bort barnen för egen tid. Fast det nästan aldrig händer och själv har han inget problem att jobba en hel dag och ta en aw direkt efter...

Men grejen är att jag snart inte orkar projektleda och styra i hemmet. Jag gör detta dagligen på jobbet. Hela mitt liv kan inte gå ut på att styra upp andra. Jag måste ha någonstans där jag kan få vila ut. Någonstans min hjärna kan få paus och där någon tänker på mig och värnar om mig. Men den platsen är inte hemma.

Vet liksom inte hur vi ska kunna lös det här... känns så meningslöst