När man börjar få nog...

Måste få skriva av mig lite. Är så trött på min sambo just nu. Hon sköter inte sin hygien, hon har tappat all sexlust, vill aldrig hitta på något bara hon och jag. Aktiviteter med barnen är fortfarande okej men aldrig bara hon och jag. Jag älskar att vara ute nu när solen börjar titta fram men hon vill bara vara inne och läsa eller spela. Hon har skaffat sig en ny kompis som är värsta feministen och börjat anamma hennes idéer och tankar. Visst, feminism är ju något bra och bör stöttas men hennes typ av feminism får jag utslag av.

- Kan du fylla på spolarvätska?

- Javisst.

- Kan du hjälpa sy i en knapp?

- Ska jag sy bara för att jag är kvinna?

Så kan hon hålla på... blir galen!!

Hon vill helst sova bort dagarna och sitta vaken hela nätterna. Just nu pluggar hon på distans så det funkar för henne men inte för resten av familjen.

Vad fan gör jag med detta? Vill hon ha det såhär? Inte jag. Kan jag ändra på henne? Troligen inte. Har frågat om hon är deppad eller om hon vill separera men inget av det.

Själv känner jag mig less. Less på att gå på soliga promenader själv, less på att alltid vara den som får barnen till skolan i tid, less på att leva i påtvingat celibat, less på att få höra om alla orättvisor som existerar mot kvinnor. Visst jag kan hålla med och jag gör mitt bästa för att behandla alla kvinnor och män på samma sätt MEN vi är alla olika, oavsett kön och bra på olika saker. Varför ska man inte dra nytta av det istället för att motarbeta det?

Har försökt prata med henne om hur vi håller på att glida isär men hon håller inte med. Hon tycker att vi alla ska få göra som vi vill. Jag ska inte lägga mig i om hon vill vända på dygnet. Jag råkar ju tycka om att umgås med min sambo men det funkar inte med mina arbetstider. Dem kan jag inte påverka men hon kan påverka sina tider.

Jag ska inte bry mig om att hon väljer att duscha en gång i veckan men jag råkar föredra kvinnor som luktar fräscht och inte de som luktar illa.

Jag vet att jag inte kan bestämma om vårat sexliv, men hon har uppenbarligen bestämmanderätt över mitt, alltså att det är obefintligt. Är inte sugen på någon älskarinna. Jag vill ju njuta av min sambo som jag faktiskt valt att leva ihop med.

Syftet med mitt inlägg är inte att skapa någon diskussion om feminism. Syftet är att få avreagera mig lite och kanske få lite tips hur vi skulle kunna komma närmare varandra igen.

Tack för ordet!

Det låter som hon är rätt trött på dig också faktiskt.

Vad du kan göra åt det vet jag inte. En del bestämmer sig långt innan, en del velar och vacklar eller gör slut och ångrar sig sen. Själv har jag aldrig backat i ett relationsbeslut i hela mitt liv men jag är en ovanlig kvinna, många viker ner sig efter lite fjäskande och söta ord.

Man blir lätt väldigt arg en period om man gräver ner sig i historien och hur den har sett ut för kvinnor, men det är också en sak som kan gå över. Och du stackare kan ju knappast fixa all skit som har varit heller, så jag fattar att det blir lite tjatigt.

Kanske du kan be om en dejtkväll i veckan när ni inte fokuserar på omvärlden/ känsliga ämnen utan på er som människor och som ett par? På vad det är som gör att ni vill leva ihop? Fråga om hennes framtidsplaner, var ska hon jobba nånstans när hon pluggat klart, hur ska ni bo i framtiden, vad ser hon ska hända för er?

Svaren borde ge dig en aning om ifall hon planerar att vara kvar i relationen eller inte.

Måste få skriva av mig lite. Är så trött på min sambo just nu. Hon sköter inte sin hygien, hon har tappat all sexlust, vill aldrig hitta på något bara hon och jag. Aktiviteter med barnen är fortfarande okej men aldrig bara hon och jag. Jag älskar att vara ute nu när solen börjar titta fram men hon vill bara vara inne och läsa eller spela. Hon har skaffat sig en ny kompis som är värsta feministen och börjat anamma hennes idéer och tankar. Visst, feminism är ju något bra och bör stöttas men hennes typ av feminism får jag utslag av.
[...]
Har försökt prata med henne om hur vi håller på att glida isär men hon håller inte med. Hon tycker att vi alla ska få göra som vi vill. Jag ska inte lägga mig i om hon vill vända på dygnet. Jag råkar ju tycka om att umgås med min sambo men det funkar inte med mina arbetstider. Dem kan jag inte påverka men hon kan påverka sina tider.

Jag ska inte bry mig om att hon väljer att duscha en gång i veckan men jag råkar föredra kvinnor som luktar fräscht och inte de som luktar illa.

Jag vet att jag inte kan bestämma om vårat sexliv, men hon har uppenbarligen bestämmanderätt över mitt, alltså att det är obefintligt. Är inte sugen på någon älskarinna. Jag vill ju njuta av min sambo som jag faktiskt valt att leva ihop med.

Syftet med mitt inlägg är inte att skapa någon diskussion om feminism. Syftet är att få avreagera mig lite och kanske få lite tips hur vi skulle kunna komma närmare varandra igen.

Tack för ordet!

Har varit i en liknande situation, kan inte säg att de även gäller dig men detta är min reflektion.

I alla relationer så styr den som vill minst, därför är kommunikation så otroligt viktig och för att det skall finnas kommunikation så behövs det ömsesidig respekt, vilja(!) och en innerlig önskan att förstå vad den andra parten vill förmedla.

Vi var rätt olika, jag är ganska rakt på och hon passivt aggressiv. Jag är väldigt fysisk, hon var det inte. Bara det borde ha varit en varningsklocka innan vi blev ett par.

Vi hamnade i ett läge där varje ansats jag hade att vilja förmedla vad jag inte trivdes med, togs som anklagelser och istället för att ha en dialog så blev det gräl och utfrysning.

Jag var inte oskyldig, såhär med lite distans så ser jag min egen roll i det hela men vi kunde inte kommunicera, ville inte...

Så vi gled isär...

Bristande kvalitetstid och bristande hygien var ett passivt aggressivt sätt att hålla mig "borta". Inte heller vi hittade på något tillsammans utan att barnen var med.

För henne så var vi "bara" föräldrar och hon förstod nog inte att vi hade slutat vara ett par. Förstod inte hur viktigt det var för mig... sannolikt inte eftersom det inte var viktigt för henne. Vi ihop för det var så jäkla viktigt med villa, volvo, vovve, inte för att vi ville vara ett par men det tog ett tag att inse det.

Jag lämnade henne efter mycket vånda, hon hade många beundransvärda egenskaper men jag ville inte leva med hennes dåliga.

På köpet blev jag en bättre förälder, har träffat partner(s) som har delat mina värderingar, förstått mitt kärlseks-språk och jag trivs så mycket bättre med livet.

Så skall jag ge råd så skriv ner dina tankar, det är ett bra sätt att föra dialog med sig själv. Låt det ta tid och gör inget förhastat (men inte för lång tid) men prioritera dig själv och dina barn, är det såhär du vill leva? Hur vill du leva?

Försök kommunicera! Vill hon inte, tja, då får du ta ställning hur du skall hantera detta. Förklara hur du ser på saken och genomför konsekvenser annars blir det bara tomma hot och i värsta fall en dålig vana.

Lycka till!