29 år och oskuld
Har aldrig skrivit här förut men jag måste ventilera mina tankar någonstans, så here goes nothing och jag ber om ursäkt i förväg för vad som troligtvis kommer att bli en lång text.Jag är snart 29 år gammal och fortfarande oskuld. Att säga att detta känns för jävligt är en underdrift som heter duga, men den grad till vilken detta påverkar mitt välmående och min självbild överlag är fullständigt orimlig. Ingen i min närmaste umgängeskrets är oskuld och flera som är i samma ålder som jag eller yngre har rentav hunnit bli föräldrar. Det känns bedrövligt att gå miste om något som vissa förvisso bara beskriver som ett kul inslag i livet men som för många är en direkt nödvändighet. Min första romantiska erfarenhet överhuvudtaget var jag med om förrförra vintern och den varade bara i några dagar och ledde aldrig till sex, men var likväl en välbehövlig upplevelse och en fin erfarenhet.
Problemet är inte att det är något fel med mig som person - jag är snäll, utåtriktad för det mesta och en lojal medmänniska som brukar kunna skänka både glädje och skratt till min omgivning. Problemet ligger snarare i att jag aldrig vågat "ta för mig" - jag var väldigt hämmad socialt ända upp till vuxen ålder (mycket p.g.a. att jag har en mildare form av autism) och även om jag tog mig förbi det och idag inte har några större sociala svårigheter på vänskapsfronten har jag inte lärt mig hur jag ska kommunicera med det motsatta könet på ett sätt som antyder att jag vill vara mer än bara vänner, och att hinta om sexuellt intresse känns på något sätt påfluget. Det som i första hand håller mig tillbaka är mina kroppskomplex - jag skäms väldigt mycket över min kropp och bävar inför den dag då jag ska behöva visa upp den för någon jag vill vara intim med. Många jag känner säger att utseende inte spelar någon roll när man är kåt och framför allt inte när man älskar någon, men den första biten håller jag inte alls med om - jag har själv tydliga preferenser och kan inte ens bli lite grann upphetsad av någon som det inte klickar med rent fysiskt (även om en människas personlighet i allra högsta grad påverkar hur attraktiv hen är i mina ögon), och i och med att jag själv känner på det sättet så känner jag väl också att jag inte har rätt att be någon annan ha överseende med en kropp som jag anser är omöjlig att känna attraktion av, och det håller mig tillbaka.
Hur jag har hanterat detta kan ni ju gissa (jag skulle vilja se den vänsterarm som kan besegra mig i armbrytning) men förutom att det blidkar själva sexualdriften är det ju inget alternativ till de ingredienser som saknas mig i form av kärlek och närhet till en annan människa. Jag är fullt medveten om att det finns så mycket annat i livet att glädjas åt, men jag tycker inte att jag ska behöva finna mig i ett liv utan sex. Visst, hittills har jag överlevt, men jag mår sämre och sämre för varje år som går och jag känner en stress som är lika befängd som den är skadlig att jag måste bli av med oskulden innan jag blir 30. Det är märkligt, hur jag inte på något sätt dömer någon annan utifrån deras sexuella erfarenhet eller brist på sådan men däremot ger mig själv stryk för det mentalt varje dag och låter mig själv definieras till så stor del av det.
Förutom att det såklart finns en genuin längtan inom mig efter kärlek och närhet så känner jag också att halva problemet ligger i någon sorts outtalade förväntningar som jag borde leva upp till. Jag har en fem år yngre bror och det känns pinsamt att han hunnit samla på sig flertalet erfarenheter när jag som borde vara den som ger honom tips och råd i frågor som dessa inte har några alls. Och då menar jag inte att jag vill ha erfarenhet för att kunna stoltsera med det för sex är inget som jag anser är något man ska gå runt och skryta om; det är upplevelsen och närheten jag vill få vara med om, men att leva upp till förväntningar är som sagt också en faktor i sammanhanget som jag inte lyckas skaka av mig. Stressen har också att göra med att jag en dag gärna vill ha barn, men å ena sidan vill jag inte vara för gammal när jag blir pappa för att få vara med om så mycket som möjligt av mina barns liv, å andra sidan är jag inte alls redo för det i nuläget. Om jag träffar någon vill jag hinna med ett antal år av tvåsamhet innan det ens blir tal om att skaffa barn, så därför vill jag också gärna träffa någon så snart som möjligt. Som man har jag ju förvisso många år på mig att bli förälder, men kvinnor har ju inte riktigt samma lyx, så jag fruktar att den kvinna jag en dag kommer fram till att jag vill dela mitt liv med kommer vilja bli mamma ganska snart efter att vi träffats, innan vi hunnit få tid för enbart varandra (vid det här laget kanske ni hunnit räkna ut att jag är en övertänkare utan dess like?).
Jag vet inte hur många som befinner sig i samma sits som jag, men att jag tillhör en kraftig minoritet för min ålder när det gäller erfarenhet råder det nog inga tvivel om. Jag har väl ingen konkret fråga egentligen som knyter ihop säcken, kände bara för att ventilera saker och ting och fråga om er syn på saken... Men en sak kan jag passa på att fråga: om ni skulle träffa någon intressant som visar sig vara helt oerfaren sexuellt och relationsmässigt trots att hen är 30 plus, skulle ni känna er fundersamma över det (och kanske avtända eftersom en oerfaren person kanske inte vet hur hen ska tillfredsställa er eller vara med er) eller skulle det inte spela någon roll? Och hur mycket spelar utseende roll för er när det gäller attraktion?
