Forum Föräldraskap - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 9-åringen är hjälplös

    Ons 25 mar 07:23 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Anonym (Ellen­)
    Visa endast
    Ons 25 mar 07:23

    Älskar min dotter över allt annat men som många andra blir jag irriterad på henne ibland. Hon är hjälplös, och jag vet inte om det är normalt. Om hon inte hittar något hon letar efter (hon letar inte ens) så står hon stilla, fejkgråter och säger med gnällig röst att hon inte hittar det. Andra måste leta efter hennes saker. Hon har tyvärr fått igenom det eftersom hon står på samma plats och gnäller. Det är sånt "tycka synd om sig själv" hela tiden. Hon säger ofta anklagande att hon inte hittar det eller det, och kräver att jag ska leta trots att hon inte ens letat. Hon verkar inte veta hur man letar för hon står på ett ställe och vrider lite på huvudet. Hon är annars smart och kvick, men hon verkar ha fastnat i ett väldigt narcissistiskt beteende. Ja, hon beter sig som en narcissist. Tar inte åt sig av det hon gjort fel, skyller allt på andra mm. Hon avbryter heeela tiden också. Och det är bara hennes vilja som gäller. Aldrig syskonens eller någon annans. Hon är väldigt manipulativ mot småsyskonen. Oftast för att få saker av dem. Får hon inte som hon vill blir hon sur och stampar eller sparkar på saker. Är det normalt? Går det över? Vi pratar mycket och jag försöker hjälpa henne utvecklas. Jag har stort tålamod med barn men hon börjar gå mig på nerverna. Jag mår dåligt och blir en sämre mamma av detta.

  • Anonym (Sara)
    Visa endast
    Ons 25 mar 07:50 #1

    Vad gör hon om du talar om vad hon ska göra då? Ger henne enkla instruktioner, en sak i taget. Tex "kolla i din skolväska" och när hon gjort det "kolla under kuddarna i soffan" osv.

    Det är ju så att man inte kan allt från början och kan behöva hjälp, vissa mer än andra.Hjälpen ska dock helst inte bestå i att man går in och gör saken ifråga åt barnetutan mer i form av stöttning att göra själv som jag beskriver.

  • Anonym (Ellen­) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 25 mar 10:30 #2
    Anonym (Sara) skrev 2020-03-25 07:50:52 följande:

    Vad gör hon om du talar om vad hon ska göra då? Ger henne enkla instruktioner, en sak i taget. Tex "kolla i din skolväska" och när hon gjort det "kolla under kuddarna i soffan" osv.

    Det är ju så att man inte kan allt från början och kan behöva hjälp, vissa mer än andra.Hjälpen ska dock helst inte bestå i att man går in och gör saken ifråga åt barnetutan mer i form av stöttning att göra själv som jag beskriver.


    Det var bra tips, ska prova ge henne instruktioner steg för steg.
  • Ons 25 mar 10:31 #3
    Anonym (Ellen) skrev 2020-03-25 07:23:58 följande:

    Älskar min dotter över allt annat men som många andra blir jag irriterad på henne ibland. Hon är hjälplös, och jag vet inte om det är normalt. Om hon inte hittar något hon letar efter (hon letar inte ens) så står hon stilla, fejkgråter och säger med gnällig röst att hon inte hittar det. Andra måste leta efter hennes saker. Hon har tyvärr fått igenom det eftersom hon står på samma plats och gnäller. Det är sånt "tycka synd om sig själv" hela tiden. Hon säger ofta anklagande att hon inte hittar det eller det, och kräver att jag ska leta trots att hon inte ens letat. Hon verkar inte veta hur man letar för hon står på ett ställe och vrider lite på huvudet. Hon är annars smart och kvick, men hon verkar ha fastnat i ett väldigt narcissistiskt beteende. Ja, hon beter sig som en narcissist. Tar inte åt sig av det hon gjort fel, skyller allt på andra mm. Hon avbryter heeela tiden också. Och det är bara hennes vilja som gäller. Aldrig syskonens eller någon annans. Hon är väldigt manipulativ mot småsyskonen. Oftast för att få saker av dem. Får hon inte som hon vill blir hon sur och stampar eller sparkar på saker. Är det normalt? Går det över? Vi pratar mycket och jag försöker hjälpa henne utvecklas. Jag har stort tålamod med barn men hon börjar gå mig på nerverna. Jag mår dåligt och blir en sämre mamma av detta.


    Jag ser och och hör andra har det, min dotters kompis är likadan som din dotter. Hon kallas för gråtmaskinen. Jag tror att föräldrarna inte orkar ta fajten dem låter henne göra som hon vill och då blir det annat, på gården är det samma  där hon sbacjar skit om sina kompisar och iså fort hon blir tillsagd av barnen på gården eller pedagoger gråter hon och hittar på ursäkter. 

    Min dotter har sagt varför har du mkt killkompisar hur gör du försatt bli kompis med dem? Klär du sav dig naken? Och min dotter ööööhh - va? Hon sa vi har intresse som fotboll och annat. 

    föräldrarna är skilda. Jag vet inte hur jag ska ta till mig, för jag känner dem så pass mkt att man kan ta samtal med dem men det här är känsligt. 

    Har du hört ngt hur ditt barn är i skolan? För det är nog ett plus om man vet och hör ngt som inte är så kul ibland, ven om man inte tror at det är så deras barn beter sig. För det är skinnad på skolmiljön och hemmiljön. Hur barnen beter sig. 
    Ibland kan det vara lika hemma och skolan och oftast så är det två skillnader på sitt barn. 

    Jag tycker att du succesivt börjar bli konsekvent på det du säger, även om det är svårt och förbered dig gärna på till ditt barn. Jag kommer inte trösta dig eller annat när du ser en situation där det är ingen fara. Det tar tid det här. Det är bra om du gör det när barnet är fortfarande barn inte äldre än så då är det svårare och få bort avvikelsen.

    Gå in på Martin Foresters hemsida han är en duktig, pedagogisk barnpsykolog, som är med på tv ibland på tv 4 han har mkt att ge och köp gärna boken Fem ggr mer kärlek. Han har skrivit den. Han är duktig. 
  • Ons 25 mar 10:36 #4

    Barn gillar förberedelser, det ska barn ha. Jag har fem/10 minuters regel.

    Om fem min är det mat, (där hinner dem lägga ifrån sig , sen vet dem att det finns tid efter middagen)

    Det är läggdags om 10 min. (oftast så håller barnen på med ngt så dem hinner avsluta sitt )

    Tex. Börja med det det där att det gråter hela tiden det är nog för man har gett upp och inte orkar fajtas.... 

  • Anonym (ABC)
    Visa endast
    Tor 26 mar 08:59 #5

    Om hon får som hon vill genom att gråta och bli arg är det ju inte så konstigt om hon fortsätter. Min dotter har en kompis som använder gråten som vapen för att få som hon vill och det kommer ju från att hennes mamma slår ut  med händerna och tröstar henne så fort hon lägger till tårarna. 

    Det är ju inget ni kan få bort direkt utan om ni har låtit henne hålla på så här så högt upp i åldern blir det stenhårt arbete för att få bort det. Var tydlig med henne också om att man inte får som man vill/annan behandling bara för att man gråter. Man får hjälp om man förtjänar hjälp och man får saker om man förtjänar saker. 

    Mitt ena barn hade vissa sådana tendenser och då var jag alltid väldigt tydlig med att säga "jag ser att du är ledsen, men du kommer inte få som du vill bara för att du gråter" och också "ok, du kan faktiskt få följa med mig och xxx ändå, men det är inte för att du gråter utan för att jag helt enkelt kom på att det var en bra idé att du gör det."

  • Anonym (Ellen­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 26 mar 12:20 #6
    Anonym (ABC) skrev 2020-03-26 08:59:05 följande:

    Om hon får som hon vill genom att gråta och bli arg är det ju inte så konstigt om hon fortsätter. Min dotter har en kompis som använder gråten som vapen för att få som hon vill och det kommer ju från att hennes mamma slår ut  med händerna och tröstar henne så fort hon lägger till tårarna. 

    Det är ju inget ni kan få bort direkt utan om ni har låtit henne hålla på så här så högt upp i åldern blir det stenhårt arbete för att få bort det. Var tydlig med henne också om att man inte får som man vill/annan behandling bara för att man gråter. Man får hjälp om man förtjänar hjälp och man får saker om man förtjänar saker. 

    Mitt ena barn hade vissa sådana tendenser och då var jag alltid väldigt tydlig med att säga "jag ser att du är ledsen, men du kommer inte få som du vill bara för att du gråter" och också "ok, du kan faktiskt få följa med mig och xxx ändå, men det är inte för att du gråter utan för att jag helt enkelt kom på att det var en bra idé att du gör det."


    Hon får inte som hon vill när hon gråter. Bara i sällsynta fall, som med att leta, för hon kan inte konsten att leta. Däremot tycker hon ofta synd om sig själv. Jag är nog lite tuffare än andra och ger inte efter, är lite rädd att hon blivit likadan, varav maktkampen.
  • Anonym (Skrik­an)
    Visa endast
    Tor 26 mar 12:46 #7

    Min dotter är yngre (5) men skriker så fort något går henne emot. Jag vägrar hjälpa henne med något när hon bara skriker (inte gråter alltså, det är en annan sak). Vill hon ha hjälp får hon be om hjälp, inte skrikande befalla. Skriker hon säger jag att skrik inte är ok och går därifrån. Jag hjälper henne gärna med sånt som är svårt om hon ber mig, men enkla grejer som hon är för lat för att göra får hon fixa själv.

    Min man fixar betydligt mer åt henne, typ brer smör, sätter på strumpor, hämtar vattenglas mm, men jag tror hon börjat inse vem man kan skrika åt och vem det inte funkar på...

  • Anonym (Skrik­an)
    Visa endast
    Tor 26 mar 12:47 #8
    Anonym (Ellen) skrev 2020-03-26 12:20:06 följande:

    Hon får inte som hon vill när hon gråter. Bara i sällsynta fall, som med att leta, för hon kan inte konsten att leta. Däremot tycker hon ofta synd om sig själv. Jag är nog lite tuffare än andra och ger inte efter, är lite rädd att hon blivit likadan, varav maktkampen.


    Så är det helt klart i vårt fall. Min dotter har ärvt mitt temprament.
  • Tor 26 mar 13:14 #9

    I min sons klass har de jobbat mycket med problemlösning och "growth mindset". De fick bla ett papper med punkter man ska gå igenom om man har ett problem: Har problemet en lösning? Kan jag själv lösa mitt problem? Kan jag göra efterforskningar för att hitta ett sätt att lösa det på? Behöver jag hjälp och i så fall behöver jag hjälp så att jag själv kan lösa problemet, eller måste någon annan göra det åt mig? I så fall hur kan jag kompensera för att jag tar upp deras tid? (ungefär. Det är ur minnet och översatt så utgå från att alla misstag är mina och att originalet var bättre).

    Annars läs på om growth mindset och se om du kan introducera konceptet för din dotter.

    Och mina barn (och min man!!) ber mig dagligen att hitta saker åt dem. Jag brukar köra med "Ja visst kan jag hjälpa dig! Tar du min disk (eller vilken annan tråkig syssla jag vill få avklarad) så länge så ska jag se om jag hittar den." 

  • Anonym (ABC)
    Visa endast
    I förrgår 13:03 #10
    Anonym (Ellen) skrev 2020-03-26 12:20:06 följande:
    Hon får inte som hon vill när hon gråter. Bara i sällsynta fall, som med att leta, för hon kan inte konsten att leta. Däremot tycker hon ofta synd om sig själv. Jag är nog lite tuffare än andra och ger inte efter, är lite rädd att hon blivit likadan, varav maktkampen.
    Ja då är det ju svårare, min upplevelse av barn som gråter mycket får väldigt mycket "belöning" för sina tårar (jag var själv ett sådant barn). 

    Då hon är så pass gammal så kanske det fungerar att helt enkelt prata med henne? Att det kan ses som barnsligt av kompisarna att gråta när man inte får som man vill. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll