Tidiga tecken på autism?

Din inställning från början var att bara vara dryg och inte bidra med någonting, därför antog jag att du var ett barn, eftersom du fortsätter kommentera i tråden väljer jag att hålla fast vid den teorin.

Haha, nej. Jag frågade inte om diagnos på mitt barn, det var du som antog det.

?Det finns ingen på FL som kan tala om ifall ditt barn har autism??

Hon hade helt normal ögonkontakt tills hon var 8-9 år. Sedan började hon tycka det var jobbigt och undvek det mer och mer.

Jag har rätt stor erfarenhet av barn, och min dotter saknade vissa beteenden som 2-åringar normalt har. En 2-åring är t ex fantastisk på att hitta saker. Om jag tappat bort nycklarna eller funderar på var jag ställt min kaffekopp, så är det bra att ha en 2-åring i huset. De vet. Hur de bär sig åt har jag ingen aning om, men de hittar allt. Min dotter hittade ingenting. Oftast verkade hon inte ens förstå vad jag pratade om.

Sedan lekte hon inte på samma sätt som andra 2-åringar. Om hon fick ett knoppussel, så försökte hon inte passa in bitarna där de skulle vara, utan hon kunde lägga ut bitarna i en lång rad i stället. Och så pratade hon inte "rätt". Hon citerade fraser ur barnprogram och böcker, men hon samtalade liksom inte.

Återigen, jag har INTE erbjudit någon diagnos och det var INTE mitt antagande heller att du var ute efter. Du får tro vad du vill, verkligen. Jag kan tro alla möjliga saker om dig också efter den här dagens fruktlösa diskussion, det är rätt tydligt faktiskt. Nu får du roa dig med att hacka på någon annan iaf för jag har fått nog av dig och dina omogna påhopp.

Det var du som hoppade in i tråden från början utan att ha någonting att komma med och har fortsatt kommentera heeeeeela dagen. Hade du haft den erfarenheten som efterfrågades hade du kunnat bidra med mycket, men nu har du fascinerat på ett helt annat sätt.

Okej, tack för svar.

Jag ville som sagt mest veta andras erfarenhet och veta om det var vanligt med tidiga tecken. Hon är inne i ett utvecklingssprång så ögonkontakten, skrattet, jollret och intresset för oss föräldrar kanske kommer, men bra att veta vad jag kan vara uppmärksam på.

Många föräldrar till autistiska barn berättar att de förstod att något var fel tidigt. Barnet sökte inte ögonkontakt, ville inte vara nära etc. Man ställer oftast inte diagnos på små barn, men det betyder inte att problemen inte redan funnits där.

Andra säger att allt var normalt, tills något hände då social och språklig utveckling gick tillbaka.

Lindriga fall behöver förstås inte vara så tydliga.

I vårt fall började vi ana oråd vid 1,5 år, när hon slutade titta på oss när vi talade med henne. Tidigare hade hon lett mot oss när vi pratade med henne, nu skärmade hon av och verkade tycka att vi störde. Det syns tydligt på fotona jag tog under den perioden. Och de få ord hon hunnit lära sig försvann igen.

Så gjorde min son med när han var i den åldern och han fick diagnosen autism. Det tecknet kan man inte gå på enbart dock. Ta upp det med bvc.

Blev kanske lite missvisande - jag menade inte att ålder avgjorde allt utan snarare att det som kanske upplevdes som ett problem i bebisålder har försvunnit helt med åren.
Får jag fråga, vad fick dig och dina föräldraer att utredas autism? Jag menar, om du känner nu att det var för sent diagnostiserad, så hade du antagligen upplevt problem - vilka var det?
Våra bekantas son fick diagnos Aspberger när han vår 18 år, men där kan jag förstå varför det tog så lång tid - de bor i England och sonen gick på en boarding school (dvs inte hade dagliga kontakt med föräldrarna för att de skulle uppmärksamma det tidigare).

Det som fick mig att utredas för autism var att jag hade väldigt avvikande beteende under en skolresa. Tappade bort en karta, hittade inte hem, osv. Skolan ville då att jag skulle till BUP. 
De problem som jag bland annat hade var specialintressen, kunde inte utveckla kamratrelationer under gymnasiet, när jag var liten kunde inte säga R, eller göra en kullerbytta, var vän med andra med NPF i barndomen(barn med autism brukar ofta ha vänner med NPF). Det finns mer, men jag kommer inte ihåg allt. Separat kanske det inte säger så mycket, men om man lägger ihop allt, så framträder en bild.  

Tack för svaret! Ja, jag förstår, att endast kombination av tecken som visar på autism. Hur gammal är du idag? Har du hittat några knepp som hjälper dig i vardagen?

Jag är 25 idag. 

Jag har inte hittat några knep som hjälper mig i vardagen. 

Har du fått tips på knep av tex terapeut, som skulle kunna hjälpa dig i vardagen, men som inte fungerat för just dig, eller har du själv fått fundera över hur du skall hantera allt?

Jag har inte fått knep av terapeut, men jag har varit på habiliteringen, och där en arbetsterapeut gav råd om hjälpmedel, men jag tyckte inte att det var till någon hjälp. 

Jag känner igen mycket. Vår bebis hade också svårt med ögonkontakten och tittade ofta bort. Väldigt, väldigt blyg kring andra människor; även släkten som var förbi flera gånger i veckan.

Tycker på ett sätt att det har blivit bättre nu (hon är kring 20 månader), skrattar mycket, ögonkontakten är mycket bättre när vi leker och så. Tar kontakt på ett helt annat sätt. MEN. Fortfarande väldigt självständig och vill inte kramas eller mysa utan slingrar sig alltid undan. Blir lite mysigare när hon är trött, men jag uppfattar det fortfarande som extremt lite. Sitter dock gärna i knäet när vi läser böcker, men aldrig annars. Då vill hon ner Direkt. Kommer inte och hälsar när man kommer hem. Blir dock väldigt ledsen när jag går till jobbet.

Sen att krypa, sen att gå, kommer av allt att döma bli sen med språket. Men när hon väl tar ett utvecklingssteg så är hon redan färdig - så när hon väl började gå gick hon direkt utan att ramla.

Eftersom det är första barnet och jag knappt har umgåtts med barn innan har jag inga direkta referensramar.

I stort känner jag mig ändå tryggare med tiden. Känns som att hon förstår allt vi säger till henne och tar efter det vi gör. Och fastän hon fortfarande är extreeeemt blyg när hon träffar nytt folk så släpper hon det snabbare och snabbare.

Så vi har ingen diagnos, men känner att även om hon skulle ha det så är hon så pass högfungerande att det kommer bli bra oavsett.

Min son med autism visade tecken på det från början på det sättet att han var väldigt rädd för alla människor utom mig, pappan och sin farmor. Han skrek i ren panik om någon annan ville hålla honom eller ens kom i närheten. Så var han från ca 3 månaders ålder och detta med extrem rädsla för främlingar pågick flera år. Sen skrek han väldigt mycket generellt och var svår att få nöjd och glad. De första 7-8 månaderna skrek han sin mesta vakna tid. Han sov väldigt dåligt och hackigt. Litet sömnbehov. Han har två yngre bröder utan autism och de har inte alls varit så som han.

Hej! Min son var likadan när han var i den åldern. Jag minns att jag själv funderade på om det var något "fel" då han kunde ligga i mitt knä och röra huvudet fram och tillbaka som att han tittare på en tennismatch bakom mig. Minns att jag flera gånger vände mig om för att se om han verkligen tittade på något men jag såg aldrig nått. Det kändes ibland som att han bara stirrade ut i tomma intet. Beteendet försvann till slut men jag minns inte hur lång tid det tog.

Min andra gosse som nu är lite mer än 2 månader visar ibland liknande tendenser. Han ligger och vrider huvudet fram och tillbaka och flackar med blicken. Fast han undviker inte ögonkontakt hela tiden. Bara ibland.

Jag tänker att det nog är normalt. Det händer ju så mycket i deras huvuden.

Hur gick det ts?