Hej!
Jag fick ett MA med mina efterlängtade tvillingar i v.8 i december som krävde både Cytotec och skrapning för att få bort.
Nu försöker jag bli gravid igen och är inne på 4e försöket, men vi är inte lika aktiva som jag önskar vi var och varje månad är lika jobbig när mensen dyker upp.
Söker nu stöd och lite hopp i allt det jobbiga av er som varit i samma sits och lyckats bli gravida igen.
Hur lång tid tog det, och hur aktiva var ni?
Jag beklagade:(
Fick tidigt mf för 2mån sedan, är inte gravid nu, utan vi försöker och hoppas!
Beklagar**
Hoppas vi alla får + snart!
Tror det tog 8 eller 9 månader för mig..
Det är jobbig tid att vänta på plusset, blev som lite besatt själv med att ligga vid ägglossning vilket tog bort lite av det fina med sin älskling...
Men ge inte upp, ett missfall betyder att du kan bli gravid, och du kommer att bli de förr eller senare :)
Beklagar verkligen din förlust. <3
Jag har fått flera missfall och ma. Aldrig lyckats hålla en graviditet längre än runt vecka 15 förens nu. För mig har det tagit någon månad för kroppen att komma igång igen ?som vanligt? och sedan har jag blivit gravid typ två eller tre månader senare. Som längst har det gått sex månader tills det tagit sig. Mitt senaste missfall skedde runt midsommar förra året, och sen blev jag gravid i augusti. Är i vecka 34 idag.
Jag var så otroligt stressad och ledsen så himla länge. Nu blir det klyschigt men den graviditet som jag till slut lyckades behålla, denna, skedde den första månaden som jag lovade mig själv att jag skulle sluta att maniskt hålla på med äl-tester och ta typ fem graviditetstester veckan runt BIM. Det blev kostsamt och var lika emotionellt dränerande varje månad. Det kändes också trist att sex blev en grej som endast handlade om att bli gravid. Vi var mest aktiva under veckan som äl skulle ske.
Stort lycka till till er. <3 Hoppas det tar sig snart och att det förblir. <3
Beklagar verkligen din förlust. <3
Jag har fått flera missfall och ma. Aldrig lyckats hålla en graviditet längre än runt vecka 15 förens nu. För mig har det tagit någon månad för kroppen att komma igång igen ?som vanligt? och sedan har jag blivit gravid typ två eller tre månader senare. Som längst har det gått sex månader tills det tagit sig. Mitt senaste missfall skedde runt midsommar förra året, och sen blev jag gravid i augusti. Är i vecka 34 idag.
Jag var så otroligt stressad och ledsen så himla länge. Nu blir det klyschigt men den graviditet som jag till slut lyckades behålla, denna, skedde den första månaden som jag lovade mig själv att jag skulle sluta att maniskt hålla på med äl-tester och ta typ fem graviditetstester veckan runt BIM. Det blev kostsamt och var lika emotionellt dränerande varje månad. Det kändes också trist att sex blev en grej som endast handlade om att bli gravid. Vi var mest aktiva under veckan som äl skulle ske.
Stort lycka till till er. <3 Hoppas det tar sig snart och att det förblir. <3
Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig! När man verkligen vill något så himla mycket.
Har sett flera av dina trådar på FL nu den här veckan. Om att din man inte vill osv...
Kan till viss del känna igen mig i den stressen du beskriver om att inte plussa när man så gärna vill ha något NU.
För din egen skull och din relation skull tycker jag att du ska ?unna? dig en månads paus. Göra allt det där andra i livet som är roligt, men självklart ligga lite också ;)
Lycka till!
Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig! När man verkligen vill något så himla mycket.
Har sett flera av dina trådar på FL nu den här veckan. Om att din man inte vill osv...
Kan till viss del känna igen mig i den stressen du beskriver om att inte plussa när man så gärna vill ha något NU.
För din egen skull och din relation skull tycker jag att du ska ?unna? dig en månads paus. Göra allt det där andra i livet som är roligt, men självklart ligga lite också ;)
Lycka till!
Jag förstår precis hur du känner! Jag blev oplanerat gravid dec -11 i v 13 fick vi veta på kub att bebisen dött några dagar tidigare. Hela min värld rasade. Blev sjukskriven i ca 1 månad. Detta var i mars -12. I maj började vi försöka i igen. I juli tyckte sambon plötsligt vi kunde lugna oss och vänta. Blev så ledsen och uppgiven. Trots allt så gjorde vi ett försök den natten i juli -12 och de tog de sig. I april -13 föddes dottern. Så de tog ca 4 mån från ma till nytt plus. Nu är dottern snart 7 år och har två småbröder en på 5 år och en som föddes i feb i år. Jag är 32 år, fyller 33 i höst och mitt ma fick jag som 24-åring.
Ta det lugnt och försök att inte tänka så mycket. Du är ung och ma/missfall sker i alla åldrar men de allra flesta får en fullgången graviditet nästa gång.
Jag förstår precis hur du känner! Jag blev oplanerat gravid dec -11 i v 13 fick vi veta på kub att bebisen dött några dagar tidigare. Hela min värld rasade. Blev sjukskriven i ca 1 månad. Detta var i mars -12. I maj började vi försöka i igen. I juli tyckte sambon plötsligt vi kunde lugna oss och vänta. Blev så ledsen och uppgiven. Trots allt så gjorde vi ett försök den natten i juli -12 och de tog de sig. I april -13 föddes dottern. Så de tog ca 4 mån från ma till nytt plus. Nu är dottern snart 7 år och har två småbröder en på 5 år och en som föddes i feb i år. Jag är 32 år, fyller 33 i höst och mitt ma fick jag som 24-åring.
Ta det lugnt och försök att inte tänka så mycket. Du är ung och ma/missfall sker i alla åldrar men de allra flesta får en fullgången graviditet nästa gång.
Fick mig v 5, sen dröjde det 6 månader innan nästa plus. Det blev MA i v 16. Tredje försöket därefter tog det sig igen, och nu är jag i v 36.
Jag känner igen mig i det du skriver. Det var ett elände att pressa sig själv och partnern till sex varje månad. För oss blev det bättre att jag var ärlig med när ägglossning var, så gubben visste när det var skarpt läge. Visst kunde han drabbas av prestationsångest, men det gick oftast till slut ändå. Superosexigt och jobbigt, men det var värt det för att bli gravid och därmed kunna läka mentalt.
Fick mig v 5, sen dröjde det 6 månader innan nästa plus. Det blev MA i v 16. Tredje försöket därefter tog det sig igen, och nu är jag i v 36.
Jag känner igen mig i det du skriver. Det var ett elände att pressa sig själv och partnern till sex varje månad. För oss blev det bättre att jag var ärlig med när ägglossning var, så gubben visste när det var skarpt läge. Visst kunde han drabbas av prestationsångest, men det gick oftast till slut ändå. Superosexigt och jobbigt, men det var värt det för att bli gravid och därmed kunna läka mentalt.
Ja jag ställer in mig på att set kommer ta tid att bli gravid igen. Ändå hoppas man varje månad men man vill samtidigt inte för man vet besvikelsen när mensen ändå kommer. Det är synd att man är uppvuxen att tro att varje samlag leder till barn, för så är det ju verkligen inte!
Min man säger trots allt att han vill veta när min ÄL är för att han vill vara involverad; men han får ändå prestationsångest så jag vet inte hur jag ska göra. Säga till, eller inte? :/
Om han ändå lyckas prestera, så att säga, så tycker jag du ska involvera honom. Som sagt, det var sällan ångestfritt för oss, men med lite tålamod och omtanke gick det oftast. För mig var det värre att ha hela ansvaret själv, och känna att det hängde på mig att förföra honom bra nog. Jag vet verkligen vilken pinig situation ni har, och jag kan bara råda er att hålla ut.
Kan du försöka förklara för honom hur viktigt det är för dig att bli gravid snabbt? Och att ju mer intensivt ni försöker kring varje ÄL, ju färre månader behöver ni troligtvis dras med det här prestationskravet?
Fick tidigt missfall i v7 och det kom ut som en mens. Sen gick det en mens emellan och sen blev jag gravid. Så skulle fått barn i januari -19 men lillebror kom mars -19.
Efter ett MA i vecka 14 hade jag bara en mens mellan och sen blev jag gravid igen, men den gången blev det MF i vecka 6. Efter det ville jag ta en liten paus så vi väntade 3-4 månader innan vi försökte igen, och sen tog det ytterligare 3 månader innan jag blev gravid. Och den gången gick allt bra.
Tycker du fick jättekloka svar i BIM april. Försök att på något sätt bryta den här spiralen och hitta tillbaka till kärleken med din man. Gör något ni inte brukar och försök att dejta varandra. Tror att det är viktigt att man väljer varandra hela månaden och inte bara vid stunderna kring ägglossning.
Du skriver att saknar fritidsintressen, varför inte skaffa något tillsammans med honom?
Har också haft två MA och jag vet att längtan verkligen gnager. Allra värst var det de första månaderna när jag inte hade sörjt klart. Nu har det gått 5 månader och visst finns det fortfarande kvar en sorg, men den förgör inte mig och den förtar inte någon passion mellan mig och min partner.
Jag tror att det kommer att bli bättre för dig också. Och att du ska må bra! Men kom ihåg att ni gör det här tillsammans. Prata om det med varandra och försök att förstå att ni inte är lika varandra. Ni går både in i detta med olika tanke förmodligen, sedan är ju bara utmaningen för er att kunna mötas.
Detta är min 2a tråd bara? men aja..
grejen är att jag har inget annat att fokusera på. jag har inga fritidssysslor direkt, inga vänner i den här staden, utan jag är hemma om dagarna. Nu när karantän råder är det inte lättare.
Jag tänker och längtar oerhört mycket nu när vi äntligen har förutsättningar för att skaffa barn så går det såhär.
Vet jag kanske inte har rätt att vara bitter när andra har det värre, men den här väntan är olidlig. Jag har redan väntat sen jag var 18 på barn, och nu 29 år gammal så vet jag inte ens om jag kommer få barn plötsligt.
Alla verkar kunna ta det med en klackspark och är hur lugna som helst, det vill jag också kunna göra men det är svårt :(
Härligt!
Jag känner att min man inte förstår mig riktigt. Han vill ta det som det kommer, inte ha nåt uppstyrt sexliv efter vilken dag i månan det är. Så jag tog illa upp när han nu i dagarna jag hade ÄL, inte ville ha sex helt plötsligt pgr pressen. Själv vill jag inte sumpa varje chans jag får och förstår inte vrf han inte kan ställa upp. Blir en ond cirkel! Han flrstår inte mig, och jag förstår inte honom.
Jag upplevde samma med min sambo alla gånger vi försökt bli gravida. Han tar de som de kommer, de är ingen panik, de blir när de blir medens man själv vill NU helst igår. Däremot har han aldrig kännt någon press eller ångest över det. Jag har dock inte sagt att nu har jag äl heller utan vi har haft regelbundet sex hela månaden. När sonen 5 år blev till hade vi på grund av flytt och en 1,5 åring bara sex en gång men de räcker ju om man prickar rätt.
Tänker att det är positivt att han vill vara engagerad men kanske är bättre att inte kolla eller säga till när du har äl utan sexa på när lusten faller på, ofta gör den ju de i äl-tider lite extra. Sen är de ju "jobbigare" för kvinnan kan jag tänka när man planerar graviditet. Männen har ju ofta inte koll på äl, bim osv. Och de känner kanske inte samma stress eftersom deras fertila ålder är betydligt längre.
Hej,
Jag fick ett missfall i oktober, blev gravid igen i december. Fick ett missfall igen i januari, gravid igen i februari..
Har fått en remiss att göra en titthålsundersökning av livmodern men iom det rådande corona-läget känns det rätt hopplöst och långt bort. Velar fram och tillbaka om vi ska göra ett "sista försök" till och i värsta fall få skjuta upp den tiden (som jag ännu inte fått) och hålla tummarna för att det går vägen nästa gång..