Orkar inte ha överseende längre

Hjälp..

I takt med att åren går och desto äldre man blir känner jag att jag varken har tid eller orkar ha överseende med människor med problem.

Och nu menar jag svårare problem: missbruk/alkoholism, kriminalitet, bokstavsdiagnoser, bråkiga och otrygga uppväxter - kanske övergiven av föräldrar, ?livets hårda skola?, fattigdom, skilsmässofamiljer (där man känt sig bortglömd), fosterfamiljer, mm.. och lite WT..

Tidigare var jag alltid den där som umgicks med allt och alla, som alltid behandlade alla lika, som alltid hade tålamod, alltid försökte att vara snäll och förstående och blev ofta hobbypsykolog.

Jag tänkte också att eftersom jag själv mår dåligt ibland: vem är jag att döma?

Men på senare år har jag tröttnat.

Jag har inte tålamod längre och framförallt inte sedan jag själv fick barn.

Ju mer jag har gett - desto mindre har jag fått tillbaka. ..Och framförallt inte den respekt och det tålamod jag tycker att jag bemöter dessa själar med..

En av dem kan vi kalla för V..

När jag lärde känna V kunde han knappt möta andra med blicken och verkade rätt osäker.

Han berättade ganska snart om allt han hade råkat ut för i livet; en tuff bakgrund helt enkelt. Inga droger/missbruk/alkohol.. men utkastad hemifrån o riktigt illa behandlad av sin familj.

V var en fin vän på många sätt och oftast väldigt lätt att umgås med.

Efter en tid kom jag att märka att det alltid var en massa drama och konflikter runt V. Alltid någon att vara osams med. Det var som om det byggdes upp spänningar i hans relationer som han sedan lättade på genom att göra sig osams med andra.

Ofta framprovocerat och ofta genom ?oskyldiga? och sårande små pikar, hintar och kommentarer som folk sedan kunde lacka ur på medan V stod där - till synes helt oförstående: ?asså ja fattar inte varför han/hon blev så arg?. (Hans sambo fick samma behandling, tills hon helt enkelt dumpade honom för en annan)

Själv har jag aldrig nappat på provokationerna tidigare. Alltid duckat dem och svalt det hela under närmre tio års tid...

Men tillslut orkade jag inte längre.

De senaste åren har jag märkt hur V allt oftare tar ut sina små frustrationer över mig; med allt frekventare pikar, hintar och rena förolämpningar (typ vad ful du är eller ?är det helt säkert att du inte är sjuk i huvudet?) och nu tröttnade jag och sa bara lugnt att ?det där är inte ok?.

Men istället för en ursäkt eller försök att lösa det hela är jag helt ute i kylan och V har nu tagit avstånd från mig (?!) då han, enligt gemensamma vänner, anser att jag har ?gått för långt? ... och jag känner bara att nej - jag orkar inte ha överseende längre.

Jsg orkar inte ta mer skit nu från människor som mår uppenbart dåligt och som tar ut det på andra.

Har ni liknande erfarenheter?

Och om så - hur har ni gjort?