Älskar, älskar inte? Parterapi?

Beror väl på vad bråken handlar om? O den osköna stämningen

Ja och ja. Du vet i nuläget inte ens vad du vill, och du kanske behöver hjälp att reda ut saken.

Du kan börja lite lätt med att skriva en plus/minuslista, det kanske kan ge några insikter.

Bråken har mycket handlat om barnen, vi har helt olika sätt att säga åt barnen. Han är mer svart eller vitt och jag är mer kommunikativ om man säger så. Och till saken hör att ett av barnen som bor hos oss inte är hans. 
Den osköna stämningen är att han blir sur för småsaker och går omkring och är tyst och tjurar. Och då blir jag lika sur och tyst själv - omoget, jag vet!
Jag gillar att prata, han är mer för att blir sur och sen glömma och gå vidare.

Ska testa att göra en lista. Tack för tipset!

Jag har separerat en gång tidigare, för 10 år sedan, och jag vet hur jäkla jobbigt det var och tror därför att jag är rädd för att gå in i det igen. En oskön stämning innan man släpper bomben om att separera lär inte bidra till bättre stämning.

Jag skulle definitivt prova familjerådgivning. Jag är också lite i samma älska, älska inte sits och vi går på familjerådgivning. Det är så bra att få hjälp att prova att se hur bra förhållandet kan bli. För mig har det ökat förståelsen både för mina och min partners känslor och beteenden. Så prova är mitt råd. Om din partner inte vill prova så är ju även det en pusselbit till beslutet om separation. Lycka till

Jag är ungefär samma situation. Har funderat på separation ett tag och efter att vi pratat förra veckan så kommer det att bli så, det kom fram att han inte har några känslor kvar för mig, det har jag för honom trots funderandet på sep. Jag föreslog familjerådgivning igår, men han vägrar. Jag tror att det är bra trots att man tänkt gå isär men vill han inte så...  han tror inte heller att man kan få tillbaka känslor, eller i hans fall saknas den fysiska attraktionen. Nu gäller det bara att stå ut med att bo ihop med någon som inte älskar mig längre tills nån av oss får tag på en ny lägenhet, suck. Min värsta farhåga är väl att han ska hitta nån ny innan vi delar på oss, det skulle kännas oerhört respektlöst. Men å andra sidan vet jag att det blir bra i slutändan, vi har inga gemensamma barn och jag ser ändå fram emot att bo själv med min dotter, det kommer att bli lugnare på alla plan.

Ett tips, gör en lista med för- och nackdelar med att separera. Men familjerådgivning kan absolut vara bra. Kanske ni kan börja kommunicera var varann, det har vi varit superdåliga på. Ett förhållande är inte bra per automatik, man måste kunna prata med varandra, men det är supersvårt om man (som vi) är konflikträdda.

Tråkigt att höra att han inte har några känslor kvar trots att det var du som funderade på separation.

I vårt fall tror jag att mina känslor tyvärr är för sent att hitta åt igen, han däremot älskar mig så jag nästan kvävs.

Insåg igår att jag anpassat mig efter honom helt och hållet de senaste 7 åren, sånt som jag egentligen gillar att göra har jag helt slutat med eftersom han inte har något intresse för sådant. Och det är ju lika mycket mitt fel som hans.

Jag tänker att familjerådgivning kan hjälpa oss att prata då vi är totalt usel på att kommunicera och bägge är konflikträdda. Men jag vet inte.

Jag tror i grund och botten att jag inte är gjord för att bo ihop med någon annan (än barnen då förstås) och därför börjar jag efter ett antal år att störa mig på precis allt!

Jag trivs också bäst att bo själv med min tonåring. Innan jag blev tillsammans med min sambo sa jag att jag aldrig mer skulle bli sambo, men det blev så ändå, det var för att det kändes så rätt, han var dessutom upp över öronen förälskad i mig, mer än vad jag i början var i honom. Vi har bara bott ihop i 2,5 år, varit tillsammans i 3,5 år, så hur känslorna kan försvinna på såpass kort tid förstår jag inte riktigt, när vi bestämde oss för att bli gamla tillsammans. Vi är i femtioårsåldern båda två, så man borde ju ha lärt sig nåt innan tycker jag...

Men man lever bara en gång! Att känna sig ensam i ett förhållande är mycket värre än att vara själv tycker jag. Jag har separerat en gång tidigare, och det var en bra separation, vi var inte ovänner då och har inte varit det heller, han tar sitt ansvar varannan vecka, vi hjälps åt när det behövs. Mitt barn var såpass litet när vi gick isär, så hon minns inte oss tillsammans. Nu ser jag fram emot mer frihet, för min sambo har hållit mig tillbaka, eller så har jag klivit tillbaka kanske för husfridens skull. Nu ska jag bara se till mitt och mitt barns behov istället för att anpassa mig efter en ganska tjurig jättebebis.

Det känns som att det är jag som skrivit den texten. 

Jag känner också att min man hållit mig tillbaka, alternativt att jag inte tagit plats för att slippa tråkig stämning. Jag har låtit bli att göra saker för att slippa hans sura miner. Till slut vet man ju inte vem man själv är längre, vad tyckte jag om att göra innan vi träffades. Hur vill jag leva mitt liv?

Jag separerade från mitt äldre barns pappa för 8 år sedan och den separationen gick lugnt till. Vi har aldrig haft problem med varandra och är bra vänner. Skulle önska att det kunde bli samma denna gång, men jag lever också ihop med en tjurig jättebebis som inte klarar av när saker och ting inte görs på hans vis eller efter hans tycke. Att då lämna honom kommer inte göra stämningen hemma jättehärlig direkt. 

Lycka till med ditt nya fria liv. Jag ska försöka ta tag i mitt också.