Otroligt jobbig son snart 9 år

Alltså ibland vet jag inte vad jag ska göra med mitt mellanbarn som är snart 9 år. Han har ett humör från helvetet här hemma som han tar till så fort han inte får det som han vill. I skolan är allt bra kan jag tillägga, får tom mail från lärare om hur trevlig och intelligent han är. Han är särskilt begåvad och får en hel del egen undervisning. Hur som helst här hemma vill han helst sitta med datorn och telefon 24/7 och det blir det ofta konflikter om. Även om mat blir det ofta konflikter. Han är kräsen med mat och älskar onyttigt vilket har lett till att han kommit inom riskzon för övervikt. Vi sätter gränser både med maten och med skärmtiden. Idag tex ville han ej äta frukost alls och sen ville han bara ha snabbnudlar till lunch vilket jag sa nej till. Jag sa att han får äta vanlig mat som fanns färdig (mat som han häromdagen sa att han tyckte om och åt). Vi säger också nej till typ oboy och godis förutom på fredag och lördag. Sådant här får honom fullständigt vansinnig. Som detta med nudlarna. Han skrek i vansinne i två timmar, grät, sparkar och slår i väggar etc. Lillebror på 3 år blir rädd och skrämd vilket han skiter i. Han åt till slut av den vanliga maten efter att utmattad ha fått ge upp. Nu ikväll blev det ett nytt vansinnigt utbrott efter att han tjafsat med storebror och pappan då drog in hans skärmtid för idag. Nytt utbrott på 2 timmar med skrik, gråt och slag i väggen och möbler. Jag blir så utmattad av detta. Vad f*n ska man göra. Vi är lågaffektiva och väntar ut honom när utbrott kommer men det förstör ju halva dagen. Man vill ju inte låta honom få som han vill heller för man är rädd för hans utbrott. Får han själv bestämma lever han på mackor och sötsaker och sitter hela dagen vid datorn. Det finns inga som helst signaler om att han gör så här i skolan utan bara hemma.

Det är väl känt att det är jobbigt att vara mellanbarn. Med det sagt så skulle jag, om jag var ni, överge det lågaffektiva bemötandet och bli förbannade på honom. Han uppför sig illa, det skulle jag inte vänta ut utan stävja. 

Jag förespråkar inte att ni skriker (och verkligen inte att ni slår honom, men det tror jag heller inte att du menar (skriver det bara så att ingen till äventyrs tror att det är det jag menar)). Att ni däremot blir arga och berättar det för honom på ett sammanbitet och allvarsamt sätt tycker jag däremot är vettigt. Straff tror jag inte på och uppenbarligen fungerar det heller inte för er. Lyft undan honom och avsätt en av er föräldrar att vara med honom på rummet och fysiskt hindra honom från att sparka och slå i väggar. Hindra honom från allt annat också så länge han inte kan bete sig. 

Den andra föräldern gör saker med de andra barnen och så får ni avlösa varandra och byta plats tills dess att det här utagerande beteendet är motat, avstyrt, utbytt och avvärjt. Det tar förmodligen ett tag, men som det är nu så låter det som om ni ändå ägnat ganska mycket verkningslös tid åt hans utbrott.

Som vanligt gäller förstås också att uppmuntra varje uns av bra uppförande och att stärka banden mellan honom och er föräldrar så att ni kan skapa bra och roliga stunder tillsammans. 

TS det du beskriver är inte lågaffektivt bemötande. Och lågaffektivt bemötande används som metod för att hantera vissa beteenden, inte som uppfostringsmetod.

Om ditt barn skriker i timmar för att han inte får nudlar så tycker jag det är dags att fråga sig varför i all världen det är så viktigt för honom. Hur är han i skolan? Hur är han med kompisar? Hur är hans koncentration, ork, förmåga att fokusera genom dagen? Jag har en känsla av att det finns ledtrådar här som man kanske missar om man ser det hela som trots som ska kväsas.

Det står ju att det fungerar fint i skolan. Så uppenbarligen så är han inte i avsaknad av impulskontroll och självbehärskning. 

Det står att han är duktig i skolan, särskilt begåvad t o m. Jag undrar hur han funkar i skolan. Har han kompisar? Hur går det på raster? Friluftsdagar, utflykter?