Han lämnade mig...

För 5 veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid med min sambo sedan ett år, vi har haft det jätte bra fram tills dess. Graviditeten var inte planerad men inte någonstans oväntad då vi aldrig skyddat oss mer än med avbrutet, han har sagt att han helst väntar när vi talat om det för talat om det har vi gjort iom att jag själv har två barn sen tidigare vv och inte själv har haft bråttom med ett gemensamt men vi har talat om framtiden, ett barn tillsammans, bygga hus osv och också att skulle jag bli gravid vill jag inte genomgå en abort då jag gjort det förr. När jag talade om att jag vart gravid fick han total panik vilket jag kan förstå, han har ju inga sedan innan själv och det år självklart omvälvande för honom men sen spårade det ur och han började gapa och skrika hur dum och naiv jag är, att det aldrig kommer gå och han är helt plötsligt inte längre klar med något av ungkarlslivet. Det slutade med att jag lugnade honom och bad honom ta tid att tänka och sansa sig så vi kunde prata igenom det, jag har inte vart emot abort helt men viktigt är att vi sätter oss tillsammans och pratar och lyssnar till varandra, han åker iväg och därefter tar det en vecka och han ringer fortfarande och skäller att jag förstör hans liv osv osv Jag är i chock över hur han agerar, vad han säger till mig och helt plötsligt pratar han inte alls om graviditeten utan nu klarar han inte av detta livet och han vet inte vad han känner, han kan träffa någon ny som inte går emot honom och han vill inte veta av mig och mina barn och gud vet vad. Jag är helt förstörd, känner inte igen honom. Förstår inte hur det kunde bli så elakt och nu vet jag inte vad jag ska göra, jag anser ju att han passerat alla gränser och att beslutet ligger hos mig, han skiter ju i graviditeten för att han nu ville lämna mig helt plötsligt och då står jag ensam kvar att besluta, han har inte ens frågat om graviditeten. Antar att han gör slut och tror att ?problemet? då försvinner utan att man behöver ta något ansvar eller bry sig själv? Långt men ville bara skriva av mig, känner mig förtvivlad, lurad, sårad och arg.

Jag hade faktiskt gjort abort i ditt fall. Vill du verkligen skaffa barn med en sådan idiot?

Sedan har jag väldigt svårt att förstå hur ni två resonerade när ni valt att inte använda skydd. Hur resonerade ni? Ni visste ju båda att han ville vänta med barn, du visste att du inte ville göra abort. Dvs båda två visste ju att det inte var läge att bli gravid, ändå skyddar ni er inte?

Finns det kulturella skillnader här? Frågar för att jag har en väninna vars kille blev helt förbytt när hon blev gravid.

Om jag varit du hade jag faktiskt gjort abort och tackat min lyckliga stjärna att detta beteende uppdagats nu så du slipper lägga mer tid på skitstöveln. Hur kan han få panik över en graviditet när ni inte skyddar er fullt ut? Hur kan han inte trä på gummi när en graviditeter helt otänkbar för honom och hur kan han beskylla dig för att ni båda är fertila? Verkar inte bara vara en taskig jävel utan rätt kocko intelligentmässigt.

Nej inga kulturskillnader. Resonerar kring så jag också men har svårt att överhuvudtaget greppa vad som händer, vilken ful sida som visat sig. Det är väl farhågan, att jag skulle behålla och detta bara är sådan han är.

Väldigt ledsam situation, elakt och orättvist hanterat. Du har agerat bra hittills tycker jag och har nu verkligen mycket att fundera över.

1) Nu har ju båda haft ansvar för att inte skydda er mot graviditeten. Båda kommer ju att få ha ekonomiskt ansvar. Att uppfostra ett barn innebär ju även så mycket mer vårdadsansvar, och oftast så mycket glädje med. Barn är underbara. Krasst finns ju abort och bortadoption med som alternativ. Din pojkvän verkar ju inte riktigt i balans just nu. Frågan är om han kommer att ändra sig. Det låter som om han inte alls är redo att skaffa familj. Kan du tänka dig uppfostra barnet själv?

2) Din och pojkvännens relation, har den möjlighet att klara sig alls? Vad vill du egentligen nu när du sett att ni har helt olika syn på konsekvensen av oskyddad sex?

3) Det är ingen tröst men fakta, det här är ju en situation som är vanlig. Sorgligt, nog.

4) Har du möjlighet att ta stöd i närsående och vänner. Du behöve rnån att snacka med. Kan du prata med din farsa eller morsa om detta?

 

Din kille agerar ju i chock, han värjer sig rätt mänskligt från att bli pappa och ändra sitt liv. Han drar sig för allt ansvar och är skraj för att bli bonuspappa med. Han känner sig fångad och lurad. Han tar till flykt och drar.

Orättvist, inte solidariskt, ingen glädje för barnet. Jag tror inte han är redo alls för vuxenlivet. Om du inte får ett väldigt bra snack med honom om framtiden så tror jag du måste acceptera att det här inte alls var en kille att bygga ny familj med.

Sorgligt för barnet och för dig.

Jag är absolut beredd att uppfostra barnet själv även om det inte var vad jag önskade, jag ser ingen börda i det även om jag förstår att det kommer vara tung liksom att gå igenom graviditeten ensam men i slutändan är alla mina barn den största glädjen man kan ha. Aldrig att jag skulle kunna bära och adoptera bort mitt barn. Det med relationen är svårt att svara på då jag anser att bollen ju ligger hos honom och i hans agerande, jag kan ju bara just nu acceptera hur det är nu, hur svårt det än är och bearbeta det. Ända chansen för oss är ju om han ångrar sitt agerande och då får jag ta ett beslut utifrån hur han väljer att handla därefter. Det är väl vanligt, man tror väl bara man känner sin näste och att det inte händer en själv. Jo min familj stöttar mig till 100%, även hans föräldrar som kontaktade mig härom veckan. Känns konstigt att man som 32 respektive 30 år står i en situation som denna.