• Anonym (sad)
    Tue 7 Apr 2020 16:50
    97 visningar
    11 svar
    11
    97

    Sån jäkla ångest när jag inte är med honom

    Hej alla effellare!

    Vill mest dela med mig av min situation, kanske någon känner igen sig och till och med har något gott råd.

    Jag och min kille har varit ett par sedan tre år tillbaka ungefär. Vi har haft en paus på typ ett halvår för ett år sedan. Jag är 20 år gammal och han ett år äldre. Jag är hans första flickvän, kyss, sexpartner osv, själv har jag haft många partners innan honom men det har aldrig kännts som det gör med honom. Han är den första killen jag verkligen knutit an till, den enda partnern jag någonsin kännt att jag verkligen älskar.

    På ett sätt är jag tacksam, det är ju underbart att få vara så här förälskad som jag är efter tre år tillsammans. Samtidigt är det ett rent helvete att ha så starka känslor som jag har. Lite separationsångest har jag alltid haft men de senaste veckorna har ångestnivån verkligen skjutit i höjden. Jag känner inte igen mig själv. Är ständigt livrädd att han håller på att lämna mig, påstår att han hatar mig egentligen, får som känslomässiga uppenbarelser där jag får väldigt starka och övertygande känslor av att han inte älskar mig osv. Jag kan först bli helt hysterisk, gråta och komma med långa utläggningar om varför han kommer göra slut, sedan blir jag helt utmattad, känner mig som en urvriden trasa. Kan bara ligga o stirra ut i tomma intet, vill inte gosa, orkar inte prata.

    Dessa attacker kommer hux flux utan förvarning. Kan vara jättelycklig och mysig ena sekunden för att helt plötsligt bli som förbytt. När han ska lämna mig är det som jobbigast (vi bor inte tillsammans). Har som sagt alltid tyckt det varit lite jobbigt när han ska åka, på normal nivå. Nu börjar jag gråta typ samma kväll som han kommer hit för att jag vet att han ska åka igen om ett par dar. Sen har jag små gråtattacker med jämna mellanrum under hela hans vistelse p.g.a att han ska åka (även om det är morgon och han ska åka på kvällen). När han inte är här går jag och tänker på honom hela hela tiden. Räknar timmar tills vi ses igen, gråter med jämna mellanrum, känner mig övergiven, får ibland panikartade attacker, svårt att andas, hela tillvaron känns overklig. Ibland lurar jag mig själv att han gjort slut, då rasar hela världen. Börjat få impulser att skada mig själv när han inte är här också (något jag gjort förr men slutat med sen några år tillbaka).

    Samma sak när vi pratar i telefon. Nu för tiden gråter jag varje gång när vi ska lägga på. Om han lägger på (istället för mig) så övertygas jag om att han hatar mig.

    Såhär extremt har det inte alltid varit! Vad kan det bero på? Blir jag normal igen? Har någon annan haft det såhär? Såklart förstår jag att den som lider allra mest av detta är min pojkvän. Jag önskar så att jag kunde kontrollera mig när jag får mina attacker men det går fan ta mig inte.

    Tack till dig som orkade läsa såhär långt <3

    Kram o glad påsk!

  • Svar på tråden Sån jäkla ångest när jag inte är med honom
  • Anonym (Hjälp­)
    Tue 7 Apr 2020 17:01
    #1

    Du behöver snarast söka hjälp via vårdcentralen för att reda ut vad det är som gör att du reagerar så här. Du har uppenbarligen något obearbetat.

    Han kommer sannolikt inte att stanna om du fortsätter så här. Fundera över om det varit omvänt, hur hade du mått dåm Fundera över vilken känsla han måste ha inför varje samtal, varje träff. Du får också "skärpa dig" och låta honom slippa delar av detta drama.

  • Anonym (sad) Trådstartaren
    Tue 7 Apr 2020 17:05
    #2
    Anonym (Hjälp) skrev 2020-04-07 17:01:26 följande:

    Du behöver snarast söka hjälp via vårdcentralen för att reda ut vad det är som gör att du reagerar så här. Du har uppenbarligen något obearbetat.

    Han kommer sannolikt inte att stanna om du fortsätter så här. Fundera över om det varit omvänt, hur hade du mått dåm Fundera över vilken känsla han måste ha inför varje samtal, varje träff. Du får också "skärpa dig" och låta honom slippa delar av detta drama.


    Ja, precis som du säger så kommer han inte palla denna dramatik i längden. Jag går i terapi och har gjort i olika former under flera år, kanske att jag måste lägga mer fokus på min separationsångest. 

    Tack för att du läste och för ditt svar!
  • Tue 7 Apr 2020 17:31
    #3
    Anonym (sad) skrev 2020-04-07 17:05:40 följande:
    Ja, precis som du säger så kommer han inte palla denna dramatik i längden. Jag går i terapi och har gjort i olika former under flera år, kanske att jag måste lägga mer fokus på min separationsångest. 

    Tack för att du läste och för ditt svar!
    Detta låter som något helt annat än separationsångest, även om det kanske är en del av det och var så det började. Du verkar ju stundvis tappa din verklighetsförankring, när du tex tror att han gjort slut eller att han hatar dig. Flera saker i det du berättar är ganska oroande. Jag håller med Anonym (Hjälp), du måste snarast söka hjälp, eftersom detta har blivit värre och värre senaste tiden och verkar ha vuxit helt utom kontroll.

    Äter du någon medicin? Har du någon diagnos? Just nu är du inte frisk.

    Inte minst för att rädda förhållandet bör du söka hjälp, och även berätta för din pojkvän så fort som möjligt att du tänker göra det så att han vet att du tar ansvar för detta som måste vara mycket jobbigt för honom.

    Men, och det här tycker du säkert låter jättekonstigt, jag tror att detta inte har så mycket med din kille personligen att göra. Detta beror på en ångest som kommer inifrån, och beror inte på att du är "för" förälskad, tror jag. 
  • Anonym (sad) Trådstartaren
    Tue 7 Apr 2020 18:02
    #4
    Annita skrev 2020-04-07 17:31:08 följande:
    Detta låter som något helt annat än separationsångest, även om det kanske är en del av det och var så det började. Du verkar ju stundvis tappa din verklighetsförankring, när du tex tror att han gjort slut eller att han hatar dig. Flera saker i det du berättar är ganska oroande. Jag håller med Anonym (Hjälp), du måste snarast söka hjälp, eftersom detta har blivit värre och värre senaste tiden och verkar ha vuxit helt utom kontroll.

    Äter du någon medicin? Har du någon diagnos? Just nu är du inte frisk.

    Inte minst för att rädda förhållandet bör du söka hjälp, och även berätta för din pojkvän så fort som möjligt att du tänker göra det så att han vet att du tar ansvar för detta som måste vara mycket jobbigt för honom.

    Men, och det här tycker du säkert låter jättekonstigt, jag tror att detta inte har så mycket med din kille personligen att göra. Detta beror på en ångest som kommer inifrån, och beror inte på att du är "för" förälskad, tror jag. 
    Tack så jättemycket för ditt svar. 

    Jag äter ingen medicin och har ingen diagnos. Var tungt medicinerad under en tid i högstadiet pga stark ångest men jag reagerade dåligt på de flesta mediciner. Gått på BUP under ca fyra års tid och gjort massa utredningar. Jag har ingen neuropsykiatrisk diagnos men dock mycket ångest och kämpat med ätstörningar och självskadebeteende i omgångar. Kanske har det med det att göra egentligen som du säger. Att ångesten handlar om dålig självbild och så projicerar jag det på min relation. Precis som du säger så blir detta väldigt påfrestande för honom. 

    Tack återigen!
  • Tue 7 Apr 2020 18:27
    #5
    +1
    Anonym (sad) skrev 2020-04-07 18:02:45 följande:
    Tack så jättemycket för ditt svar. 

    Jag äter ingen medicin och har ingen diagnos. Var tungt medicinerad under en tid i högstadiet pga stark ångest men jag reagerade dåligt på de flesta mediciner. Gått på BUP under ca fyra års tid och gjort massa utredningar. Jag har ingen neuropsykiatrisk diagnos men dock mycket ångest och kämpat med ätstörningar och självskadebeteende i omgångar. Kanske har det med det att göra egentligen som du säger. Att ångesten handlar om dålig självbild och så projicerar jag det på min relation. Precis som du säger så blir detta väldigt påfrestande för honom. 

    Tack återigen!
    Usch, låter som om du haft det tufft i många år! Jag ångrar lite att jag tog upp att det är jobbigt för din pojkvän (det tänker du redan på själv) - anledningen till att du måste ta tag i ditt mående är framför allt för din egen skull, för att du ska ha ett bra liv i långa loppet. Inte att du har dåligt samvete för honom eller är rädd att förlora honom. Den du framförallt inte vill förlora är dig själv! <3

    Jag är nästan säker på att det som händer nu har med ångesten du kände när du var yngre att göra, eller att det är samma "sjukdom" som blossat upp igen. Stress kan utlösa episoder av sämre psykiskt mående, så på det sättet har detta kanske med förhållandet att göra, att det sliter på dig och det kanske började med separationsångesten och sedan eskalerade det. Men själva stressen tror jag som sagt inte har med just din pojkvän att göra, personligen, det kunde gällt en helt annan person, eller varit en helt annan stressfaktor som kunde utlöst ångesten.

    Tänker jag. Jag tänker diagnos som BPD eller GAD, inte NPF, fast jag vet att det är tokigt att ställa hobbydiagnoser, så ber om ursäkt för det. Du behöver söka dig till vuxenpsykiatrin, helt klart. 
  • Anonym (sad) Trådstartaren
    Tue 7 Apr 2020 18:55
    #6
    Annita skrev 2020-04-07 18:27:13 följande:
    Usch, låter som om du haft det tufft i många år! Jag ångrar lite att jag tog upp att det är jobbigt för din pojkvän (det tänker du redan på själv) - anledningen till att du måste ta tag i ditt mående är framför allt för din egen skull, för att du ska ha ett bra liv i långa loppet. Inte att du har dåligt samvete för honom eller är rädd att förlora honom. Den du framförallt inte vill förlora är dig själv! <3

    Jag är nästan säker på att det som händer nu har med ångesten du kände när du var yngre att göra, eller att det är samma "sjukdom" som blossat upp igen. Stress kan utlösa episoder av sämre psykiskt mående, så på det sättet har detta kanske med förhållandet att göra, att det sliter på dig och det kanske började med separationsångesten och sedan eskalerade det. Men själva stressen tror jag som sagt inte har med just din pojkvän att göra, personligen, det kunde gällt en helt annan person, eller varit en helt annan stressfaktor som kunde utlöst ångesten.

    Tänker jag. Jag tänker diagnos som BPD eller GAD, inte NPF, fast jag vet att det är tokigt att ställa hobbydiagnoser, så ber om ursäkt för det. Du behöver söka dig till vuxenpsykiatrin, helt klart. 
    Oj vilket fint svar! Tack så jättemycket. 

    Du skriver jättefint och ditt resonemang låter väldigt rimligt. Tack för att du tog dig tid. 

    Jag ställer gärna hobbydiagnoser själv så det är ingen fara. Tror jag får göra som du säger, söka hos vuxenpsyk. 

    Känns lite bättre efter ditt svar, som att det finns hopp för mig. Tack <3
  • Tue 7 Apr 2020 18:58
    #7
    +1
    Anonym (sad) skrev 2020-04-07 18:55:00 följande:
    Oj vilket fint svar! Tack så jättemycket. 

    Du skriver jättefint och ditt resonemang låter väldigt rimligt. Tack för att du tog dig tid. 

    Jag ställer gärna hobbydiagnoser själv så det är ingen fara. Tror jag får göra som du säger, söka hos vuxenpsyk. 

    Känns lite bättre efter ditt svar, som att det finns hopp för mig. Tack <3
    Va bra att det känns bättre, och klart det finns hopp!!! <3
  • Anonym (Tjejk­ompise­n)
    Wed 8 Apr 2020 01:22
    #8

    Kan det vara så att du inte tycker om dig själv och inte tror att du är värd att älskas så du fattar inte varför han vill vara med dig vilket gör att det känns overkligt och kan inte vara på riktigt nästan. När han är med dig så ser du ju att han tycker om dig och det känns bättre men när han inte är det så känns det orimligt pga du förstår inte varför?

  • Anonym (sad) Trådstartaren
    Wed 8 Apr 2020 10:14
    #9
    Anonym (Tjejkompisen) skrev 2020-04-08 01:22:09 följande:

    Kan det vara så att du inte tycker om dig själv och inte tror att du är värd att älskas så du fattar inte varför han vill vara med dig vilket gör att det känns overkligt och kan inte vara på riktigt nästan. När han är med dig så ser du ju att han tycker om dig och det känns bättre men när han inte är det så känns det orimligt pga du förstår inte varför?


    Känns som att du skrev något viktigt där! Jag kan verkligen relatera till det. Tack <3
  • Anonym (Tjejk­ompise­n)
    Wed 8 Apr 2020 23:00
    #10
    Anonym (sad) skrev 2020-04-08 10:14:05 följande:

    Känns som att du skrev något viktigt där! Jag kan verkligen relatera till det. Tack <3


    Jag känner så själv ibland så kan relatera <3
  • Anonym (sad) Trådstartaren
    Thu 9 Apr 2020 09:50
    #11
    Anonym (Tjejkompisen) skrev 2020-04-08 23:00:36 följande:

    Jag känner så själv ibland så kan relatera <3


    Det gör mig så ledsen att höra. Hoppas det blir bättre för oss båda <3
Svar på tråden Sån jäkla ångest när jag inte är med honom