Behöver pepp inför tredje förlossningen efter tillväxtultraljud
Jag fick mitt första barn i juli 2013. Jag hade en superbra graviditet och i v 38+5 gick vattnet. Förlossningen var väldigt intensiv och jag hade lång väg till sjukhuset så trots att vi åkte in ca 1,5 timme efter vattnet gått var jag redan öppen 8 cm när jag kom in. Jag fick epidural direkt vilket jag är otroligt glad för. Jag var redan helt slut och tror inte jag hade orkat krysta om jag inte fått de där 45 minuterna av relativt smärtfri vila. Krystningsfasen tog ett tag för barnets huvud hade svårt att tränga ner men utöver det gick förlossningen bra och knappt nio timmar efter vattnet gått föddes min första son. Han vägde 3850 g och föddes alltså 9 dagar innan bf. Själv fick jag några mindre bristningar på insidan som syddes av bm.
Tre år senare födde jag mitt andra barn. Graviditeten var jobbig på många sätt. Jag mådde mycket illa väldigt länge, jag fick foglossning tidigt och blev sjukskriven och graviditeten kändes helt enkelt tung. Jag hade en känsla i kroppen att barnet var stort och den oron tog jag upp med bm vid varje besök efter rul. Bm oroade sig dock inte alls för det eftersom mitt sf-mått såg bra ut. Jag låg mitt på medelkurvan hela graviditeten och det gjorde jag även med storebror därför fick jag aldrig någon remiss för tul. Även den förlossningen startade med vattenavgång i v 38+5 och förlossningen gick lika smidigt som första gången och knappt sex timmar efter vattnet gått föddes min andra son men då gick det inte så smidigt längre. Han föddes alltså också 9 dagar innan bf men vägde hela 4600 g och jag fick en total sfinkterruptur grad 4. Två timmar efter han fötts syddes jag på operation i nästan två timmar.
Tre år senare, i juni förra året, var det dags för pojke nummer tre att komma till värden. Den graviditeten var inte planerad och jag var jätterädd för att spricka så mycket igen. Samtidigt är jag extremt rädd för alla typer av operationer så även om jag skulle få ett planerat snitt beviljat vågade jag inte det. Jag gjorde glukosbelastning som var normal och fick även gå på förlossningsplanering på spec mvc. Där bestämde vi att vi skulle invänta tul som jag skulle göra senare i graviditeten men den preliminära planen var att jag skulle sättas igång två veckor innan bf för att bebisen inte skulle hinna växa sig så stor. Även den här graviditeten låg mitt sf-mått mitt på medelkurvan men den litade jag inte ett dugg på. Jag tyckte dock att graviditeten kändes lättare än min andra. Ett första tul i v 35 visade att bebisen låg på +4,5% vilket kändes skönt. Tre veckor senare gjorde jag ett nytt tul som visade +12% vilket ju fortfarande är normalt men jag började känna en viss panik eftersom han hade ökat. Läkaren jag gjorde förlossningsplaneringen med från början hade sagt att hon inte tyckte jag skulle föda ett till barn över 4 kg vaginalt men läkaren som gjorde det andra tulet tyckte vi skulle avvakta och inte boka någon tid för igångsättning än. Jag var då i v 37+2 och kände mig mer och mer rädd för att gå längre i graviditeten än v 38+5 då de andra barnen fötts och att bebisen skulle hinna växa ännu mer. I planeringen hade vi (läkaren och jag) även skrivit in att jag kunde ändra mig om snitt så fort jag inte längre kände mig trygg med en vaginal förlossning längre. Jag kände att jag började nå den gränsen. Jag fick ett nytt tul inbokat i v 38+0 och jag bestämde för mig själv att om de inte skulle boka in en ingångsättning de närmsta dagarna efter det så skulle jag välja snitt istället. Redan dagen efter ringde läkaren och berättade att hon diskuterat min situation med en kollega och att de kommit fram till att det inte var någon mening med att göra ett nytt tul så tätt inpå det tidigare och att hon istället hade bokat in mig för igångsättning den dagen. Det var en sådan lättnad! Två dagar innan fick jag även komma och göra en hinnsvepning för att förhoppningsvis hjälpa kroppen på traven. Då var jag öppen 2,5 cm men tappen var rätt hård.
På kvällen i v 38+0 blev jag inskriven på förlossningen och vid första undersökningen var jag öppen 3 cm men tappen var hård. Hinnsvepningen hade alltså inte gjort någon större skillnad. Det beslutades att jag skulle få tre doser cytotec varannan timme under natten. Bm sa att det brukar räcka med tre doser eller färre för en omföderska. Varje gång jag skulle få en ny dos undersöktes jag och det hände absolut ingenting! Jo, jag fick lite molvärk i magen och ryggen men värmekuddar hjälpte mot den lilla smärtan. Bm som undersökte mig två timmar efter tredje dosen sa att vi skulle vänta med att kalla in läkaren för att bestämma hur vi skulle gå vidare eftersom de hade skiftbyte 30 min senare men det dröjde längre än så eftersom det var många kvinnor i slutskedet av sina förlossningar just då så personalen hade fullt upp. Det var ändå bra för under den tiden började jag få värkar så tillslut fick vi ringa på klockan så att jag kunde börja med lustgas. Då var jag fortfarande bara öppen 3 cm men tappen var mjuk. 50 min senare tog de hål på fosterhinnorna och sen gick det undan. Jag fick väldigt starka och intensiva värkar direkt och fick epidural en timme senare. Ytterligare 1,5 timme senare var jag öppen 8 cm och epiduralen hjälpte inte längre. Jag kände att det var nära och började få panik när jag insåg att jag inte kunde ångra mig längre, att nu skulle barnet komma ut vare sig jag ville eller ej. Då hade jag öppnat mig de sista 2 cm på 15 min. Min bm kallade på ytterligare en bm så den ena stod vid mitt huvud och hjälpte mig andas och slappna av. Hon pratade lugnt med mig, förklarade allting som hände och fick verkligen min panik att lägga sig. Den andra bm jobbade mellan mina ben och bestämde snabbt att jag skulle få bedövning i bäckenbotten för att kunna slappna av och det hjälpte verkligen. Efter jag fått de två sprutorna låg jag på sidan och plötsligt sa bm vid mitt huvud att bebisens huvud var ute och att han skulle komma ut vid nästa krystvärk. Och det gjorde han! En, för mig, liten kille på 3760 g som föddes 13 dagar innan bf. Jag fick en liten grad 2 bristning som bm sydde på plats med fyra stygn. För mig var det en drömförlossning!
Det som gjorde att jag kände mig relativt lugn inför och under min tredje förlossning var hur personalen verkligen tog hand om mig och tog min rädsla och oro på allvar. För det första, läkaren som ordinerade cytotec diskuterade t ex olika scenarion med mig och vilka alternativ som var bäst för barnet och mig. Hon frågade vad jag kände mig bekväm med och skrev redan från början i journalen när vi skulle avbryta och göra ks istället vilket kändes extremt tryggt för mig. Det andra, att jag hade två bm hos mig vid framfödandet som kunde hjälpas åt på varsitt håll. Det tredje, bedövningen i bäckenbotten var helt fantastisk! Jag har en överspänd bäckenbotten och hade aldrig kunnat slappna av i den situationen när paniken började komma på slutet. Jag är övertygad om att jag hade fått en större skada om jag inte hade fått de där två sprutorna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att lugna dig mer än att bidra med min positiva bild av att föda vaginalt igen efter att ha fött ett stort barn som resulterat i en stor förlossningsskada. Jag tycker dock du ska ta upp din oro när du kommer till igångsättningen och ställa frågor om vad som kommer hända om de märker att det går trögt eller att barnet är stort. Det var som sagt väldigt skönt att redan från början veta att det skulle beslutas om ks i ett tidigt skede för min del. Och sen som sagt, bedövningen. Var inte rädd för att få sprutor i bäckenbotten, det var SÅ bra! Jag förstår precis din känsla nu, du är absolut inte ensam, och jag håller alla tummar och tår att du får en minst lika bra förlossning som jag fick. Snart får du träffa din älskade lilla bebis! <3 Lycka till!