• smölan
    Wed 8 Apr 2020 17:31
    1725 visningar
    17 svar
    17
    1725

    Behöver pepp inför tredje förlossningen efter tillväxtultraljud

    Jag ska inom de närmsta dagarna in för igångsättning av mitt tredje barn.

    Min första förlossning var 2010, o det var en traumatisk förlossning som tog lång tid och slutade med sugklocka och en sfinkturruptur grad 3. Min förstfödde vägde 4700g, vilket även la grunden för min förlossningsrädsla inför barn nr 2.

    Ingen hade förväntat sig att jag skulle få ett såå stort barn, så inför andra förlossningen var jag välsigt rädd för ytterligare en förlossning med stora komplikationer, stort barn o skiftbyten där mer eller mindre all personal hade lite små panik.

    Jag fick gå på fostervattenmängdsprov och tillväxtultraljud med andra barnet. Han är född 2012. Jag bloggade på denna tiden, och har då noterat att de konstaterade att han vägde cirka 3770gram o var ungefär 17% större än genomsnittet. Detta ultraljud gjordes under vecka 38 typ. Jag hade även skrivit att storebror var cirka 20% större (det här är dock ingenting jag minns något om, vart o när jag fått den infon, men jag har ju skrivit det av en anledning).

    Jag blev igångsatt en vecka senare, runt cirka 39+2 eller något sånt. 4-5 dagar före beräknat datum iaf.

    Förlossningen gick bra o snabbt, 3 timmar totalt o ingen bristning. De hade välsigt bra koll på mig pga tidigare förlossning o min kropp svarade bra o snabbt på igångsättningen.

    Ut kom en pojke på 4270g.

    Nu 8 år senare så står jag återigen inför att föda barn. Min man har inga barn sedan tidigare, så detta blir vårt gemensamma barn (och enda).

    Min mage har växt snabbt även denna gång, sf-mått har stuckit iväg vid 3 olika tillfällen.

    Jag fick göra en glukosbelastning runt v 32-33, men jag bröt ner socker välsigt bra.

    Jag var iväg på fostervattenmängdsprov, men det visade att jag hade normal mängd med fostervatten o då kollade de snabbt på bebis o sa att han såg normalstor ut.

    Idag var jag iväg på tillväxtultraljud eftersom jag har en stor förlossningsrädsla, o en välsigt förstående barnmorska som jag haft under alla graviditeter. Mitt SF-mått stack åter igen iväg sist jag var hos henne, så då skickade hon remiss för ett ultraljud.

    Jag skulle även träffa läkare från specialist mödravården efteråt för prat om ev igångsättning.

    Väl på ultraljudet så säger den barnmorskan att de inte längre säger en vikt, utan de räknar bara i procent (hade fått denna info av min barnmorska innan så var förberedd på det).

    Hon mäter flera gånger, fram o tillbaka, fram o tillbaka. Säger sen att hon vill be en annan barnmorska mäta också för att vara säker då han låg på ett sätt, så ena kanten på buken var lite svår att tolka vart den sluta.

    Hon hade även sagt innan att om bebis ligger på en tillväxt på 22% eller mindre, så anses det som normalt. Vissa bebisar är ju större o vissa mindre, så upp till 22% större än genomsnittet anses ändå som normalt.

    Allt jag tänkte på då var ju att storebror enligt min blogg låg på 20% större o vägde 4700 (gick dock över 5 dagar med honom) och lillebror cirka 3770g o 17% större i vecka 38-39 o vägde 4270 en vecka senare.

    En andra barnmorska kommer in o mäter även hon. Hon får fram samma mått som den första, så de är överens om att det stämmer. Den andra barnmorskan kilar vidare till sitt och den första säger att bebisen är stor. Att han ligger på 38%

    Jag hade föreställt mig själv i månader innan att få panik om de skulle säga att han var runt 25% större vid ett ev tillväxtultraljud, så när hon sa 38% kan jag säga att luften gick ur.

    Jag vet dock inte hur de räknar, för hon sa att han hamnar nog där lillebror hamnar ungefär. Dvs runt 4200-4300. När jag frågade om det innebar att han var där NU eller sen, så var svaret lite flummigt o oklart. Hon sa att hon förstod att han känns stor i magen o att han tar upp HELA magen bokstavligen talat.

    Fick sen träffa en läkare så för att diskutera igångsättningen och hon sa att jag blir uppsatt på lista from idag och att de kommer ringa från förlossningen inom 3-4dagar när jag kan komma in för att bli igångsatt. Det kan alltså bli imorgon, eller på fredag eller under helgen.

    Jag fick total panik när jag kom hem. Började egentligen redan i bilen påväg hem till min man, som tyvärr inte fick vara med nu pga coronaskiten.

    Jag är så fruktansvärt rädd för att föda barn, och jag vill verkligen inte få panik när de ringer o få panikattack på förlossningen som tisigare gånger.

    Jag har läst fösa utan rädsla o jag tror verkligen att det är bra att försöka jobba med kroppen ist för emot, slappna av, följa kroppens signaler o andas lugnt o tungt osv.

    Men det är ju lättare sagt än gjort när man får ont o inte har kontroll.

    Så jag tar tacksamt emot allt ert pepp, alla era tips o råd som funkat för er (speciellt för er som likt mig har förlossningsrädsla, men som lyckades få en lyckad förlossning i slutändan).

    För er som har erfarenhet av stora barn, tillväxtultraljud osv, dela gärna med er också, men snälla inga skrämselhistorier.

    Jag vill verkligen gå in med positiv inställning när de ringer o försöka att inte låta rädslan ta över!

  • Svar på tråden Behöver pepp inför tredje förlossningen efter tillväxtultraljud
  • smölan
    Wed 8 Apr 2020 22:57
    #2
    närkommertrean skrev 2020-04-08 20:30:18 följande:

    Jag fick mitt första barn i juli 2013. Jag hade en superbra graviditet och i v 38+5 gick vattnet. Förlossningen var väldigt intensiv och jag hade lång väg till sjukhuset så trots att vi åkte in ca 1,5 timme efter vattnet gått var jag redan öppen 8 cm när jag kom in. Jag fick epidural direkt vilket jag är otroligt glad för. Jag var redan helt slut och tror inte jag hade orkat krysta om jag inte fått de där 45 minuterna av relativt smärtfri vila. Krystningsfasen tog ett tag för barnets huvud hade svårt att tränga ner men utöver det gick förlossningen bra och knappt nio timmar efter vattnet gått föddes min första son. Han vägde 3850 g och föddes alltså 9 dagar innan bf. Själv fick jag några mindre bristningar på insidan som syddes av bm.

    Tre år senare födde jag mitt andra barn. Graviditeten var jobbig på många sätt. Jag mådde mycket illa väldigt länge, jag fick foglossning tidigt och blev sjukskriven och graviditeten kändes helt enkelt tung. Jag hade en känsla i kroppen att barnet var stort och den oron tog jag upp med bm vid varje besök efter rul. Bm oroade sig dock inte alls för det eftersom mitt sf-mått såg bra ut. Jag låg mitt på medelkurvan hela graviditeten och det gjorde jag även med storebror därför fick jag aldrig någon remiss för tul. Även den förlossningen startade med vattenavgång i v 38+5 och förlossningen gick lika smidigt som första gången och knappt sex timmar efter vattnet gått föddes min andra son men då gick det inte så smidigt längre. Han föddes alltså också 9 dagar innan bf men vägde hela 4600 g och jag fick en total sfinkterruptur grad 4. Två timmar efter han fötts syddes jag på operation i nästan två timmar.

    Tre år senare, i juni förra året, var det dags för pojke nummer tre att komma till värden. Den graviditeten var inte planerad och jag var jätterädd för att spricka så mycket igen. Samtidigt är jag extremt rädd för alla typer av operationer så även om jag skulle få ett planerat snitt beviljat vågade jag inte det. Jag gjorde glukosbelastning som var normal och fick även gå på förlossningsplanering på spec mvc. Där bestämde vi att vi skulle invänta tul som jag skulle göra senare i graviditeten men den preliminära planen var att jag skulle sättas igång två veckor innan bf för att bebisen inte skulle hinna växa sig så stor. Även den här graviditeten låg mitt sf-mått mitt på medelkurvan men den litade jag inte ett dugg på. Jag tyckte dock att graviditeten kändes lättare än min andra. Ett första tul i v 35 visade att bebisen låg på +4,5% vilket kändes skönt. Tre veckor senare gjorde jag ett nytt tul som visade +12% vilket ju fortfarande är normalt men jag började känna en viss panik eftersom han hade ökat. Läkaren jag gjorde förlossningsplaneringen med från början hade sagt att hon inte tyckte jag skulle föda ett till barn över 4 kg vaginalt men läkaren som gjorde det andra tulet tyckte vi skulle avvakta och inte boka någon tid för igångsättning än. Jag var då i v 37+2 och kände mig mer och mer rädd för att gå längre i graviditeten än v 38+5 då de andra barnen fötts och att bebisen skulle hinna växa ännu mer. I planeringen hade vi (läkaren och jag) även skrivit in att jag kunde ändra mig om snitt så fort jag inte längre kände mig trygg med en vaginal förlossning längre. Jag kände att jag började nå den gränsen. Jag fick ett nytt tul inbokat i v 38+0 och jag bestämde för mig själv att om de inte skulle boka in en ingångsättning de närmsta dagarna efter det så skulle jag välja snitt istället. Redan dagen efter ringde läkaren och berättade att hon diskuterat min situation med en kollega och att de kommit fram till att det inte var någon mening med att göra ett nytt tul så tätt inpå det tidigare och att hon istället hade bokat in mig för igångsättning den dagen. Det var en sådan lättnad! Två dagar innan fick jag även komma och göra en hinnsvepning för att förhoppningsvis hjälpa kroppen på traven. Då var jag öppen 2,5 cm men tappen var rätt hård.

    På kvällen i v 38+0 blev jag inskriven på förlossningen och vid första undersökningen var jag öppen 3 cm men tappen var hård. Hinnsvepningen hade alltså inte gjort någon större skillnad. Det beslutades att jag skulle få tre doser cytotec varannan timme under natten. Bm sa att det brukar räcka med tre doser eller färre för en omföderska. Varje gång jag skulle få en ny dos undersöktes jag och det hände absolut ingenting! Jo, jag fick lite molvärk i magen och ryggen men värmekuddar hjälpte mot den lilla smärtan. Bm som undersökte mig två timmar efter tredje dosen sa att vi skulle vänta med att kalla in läkaren för att bestämma hur vi skulle gå vidare eftersom de hade skiftbyte 30 min senare men det dröjde längre än så eftersom det var många kvinnor i slutskedet av sina förlossningar just då så personalen hade fullt upp. Det var ändå bra för under den tiden började jag få värkar så tillslut fick vi ringa på klockan så att jag kunde börja med lustgas. Då var jag fortfarande bara öppen 3 cm men tappen var mjuk. 50 min senare tog de hål på fosterhinnorna och sen gick det undan. Jag fick väldigt starka och intensiva värkar direkt och fick epidural en timme senare. Ytterligare 1,5 timme senare var jag öppen 8 cm och epiduralen hjälpte inte längre. Jag kände att det var nära och började få panik när jag insåg att jag inte kunde ångra mig längre, att nu skulle barnet komma ut vare sig jag ville eller ej. Då hade jag öppnat mig de sista 2 cm på 15 min. Min bm kallade på ytterligare en bm så den ena stod vid mitt huvud och hjälpte mig andas och slappna av. Hon pratade lugnt med mig, förklarade allting som hände och fick verkligen min panik att lägga sig. Den andra bm jobbade mellan mina ben och bestämde snabbt att jag skulle få bedövning i bäckenbotten för att kunna slappna av och det hjälpte verkligen. Efter jag fått de två sprutorna låg jag på sidan och plötsligt sa bm vid mitt huvud att bebisens huvud var ute och att han skulle komma ut vid nästa krystvärk. Och det gjorde han! En, för mig, liten kille på 3760 g som föddes 13 dagar innan bf. Jag fick en liten grad 2 bristning som bm sydde på plats med fyra stygn. För mig var det en drömförlossning!

    Det som gjorde att jag kände mig relativt lugn inför och under min tredje förlossning var hur personalen verkligen tog hand om mig och tog min rädsla och oro på allvar. För det första, läkaren som ordinerade cytotec diskuterade t ex olika scenarion med mig och vilka alternativ som var bäst för barnet och mig. Hon frågade vad jag kände mig bekväm med och skrev redan från början i journalen när vi skulle avbryta och göra ks istället vilket kändes extremt tryggt för mig. Det andra, att jag hade två bm hos mig vid framfödandet som kunde hjälpas åt på varsitt håll. Det tredje, bedövningen i bäckenbotten var helt fantastisk! Jag har en överspänd bäckenbotten och hade aldrig kunnat slappna av i den situationen när paniken började komma på slutet. Jag är övertygad om att jag hade fått en större skada om jag inte hade fått de där två sprutorna.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att lugna dig mer än att bidra med min positiva bild av att föda vaginalt igen efter att ha fött ett stort barn som resulterat i en stor förlossningsskada. Jag tycker dock du ska ta upp din oro när du kommer till igångsättningen och ställa frågor om vad som kommer hända om de märker att det går trögt eller att barnet är stort. Det var som sagt väldigt skönt att redan från början veta att det skulle beslutas om ks i ett tidigt skede för min del. Och sen som sagt, bedövningen. Var inte rädd för att få sprutor i bäckenbotten, det var SÅ bra! Jag förstår precis din känsla nu, du är absolut inte ensam, och jag håller alla tummar och tår att du får en minst lika bra förlossning som jag fick. Snart får du träffa din älskade lilla bebis! <3 Lycka till!


    Tack snälla du för att du tog dig tid att skriva din historia för mig. Verkligen tack!

    Jag har haft samma barnmorska under samtliga graviditeter, hon jobbar även på förlossningen, men tyvärr har jag inte haft turen att hon jobbat när jag väl vart inne för att föda - vi hoppas på det nu!

    Det har känts välsigt bra att alltid ha henne, hon är extremt insatt i mina graviditeter o förlossningar. Jag har gråtit så otroligt många gånger under min andra graviditet med henne, så det går inte dölja en enda tanke eller känsla för henne. Hon läser mig som en bok o det har varit otroligt bra. Hon tar all oro på största allvar, allt ska pratas om och diskuteras. Inget ska sopas under mattan. Hon är verkligen toppen på att vara både saklig o personlig.

    Vi ska dit imorgon vid 11, under förutsättning att de inte ringer från förlossningen före då o vill att vi ska komma in. Så jag hoppas få ventilera med henne innan.

    Jag hade bäckenbottenbedövning under min första förlossning, tror jag hade varenda bedövning som fanns då. Men fick ju sprutor där nere då sugklocka skulle in, men tyvärr hann jag inte uppleva att den hann verka innan de tryckte in sugklocka, så det kändes som de slaktade hela insidan av mig o rev sönder allt som fanns när de stoppade in den. Så. Just sugklocka är för mig ett tortyrverktyg, hoppas verkligen slippa den.

    Jag ska försöka bära med mig det du delat med dig av och försöka hålla mig till att fokusera på min andra förlossning, eftersom den var betydligt bättre. Det är lätt att fastna i jobbiga minnen o i en rädsla när man inte kan styra över kroppen, men jag ska verkligen försöka,

    Återigen, tusen tusen tack för att du delade med dig!
  • smölan
    Thu 9 Apr 2020 14:26
    #4
    närkommertrean skrev 2020-04-09 07:15:21 följande:

    Åh vilken härlig bm du verkar ha! Jag håller tummarna att hon är på förlossningen när det är dags. Jag har haft olika bm i alla graviditeter men hon jag hade sista gången var fantastisk. Hon hade jobbat på Bäckenbottencentrum på Huddinge sjukhus, där jag träffat specialist pga skadan, så hon förstod min oro precis. Det var så skönt att äntligen få en bm som lyssnade och hade inställningen "hellre en undersökning för mycket än en för lite".

    Just det där med instrument var en sak jag tog upp med läkaren på förlossningen. Att jag inte ville att det skulle användas pga att det ökar risken för större bristningar. Läkaren förstod det och det var därför hon skrev in att ks skulle beslutas i ett tidigt skede innan de skulle bli tvungna att använda instrument om det blev bråttom att få ut barnet. Jag fattar verkligen att du absolut inte vill ha sugklocka igen!

    Sen en till sak. Jag och min bm på mvc pratade mycket inför förlossningen om vad jag kunde göra för att hjälpa barnet ut. Jag var orolig för att barnet inte skulle komma ner ordentligt som vid mina tidigare förlossningar för jag tyckte det var hemskt att ha krystvärkar men inte få krysta eftersom barnet var för högt upp fortfarande. Hon tyckte jag skulle ta hjälp av gravitationen och se öppningsfasen som ett cirkelpass. Först stå vid det där gåbordet i 20 min, sen sitta på boll 20 min, sen stå på knä i sängen mot den upphöjda huvudänden 20 min osv. Och så skulle jag rulla så. Om jag behövde vila skulle jag ligga på sidan i sängen eftersom det är en liggande ställning som hjälper barnet nedåt, om än inte lika mycket som uppräta ställningar. Det är även den enda liggande ställningen som inte ökar risken för större bristningar. Så vill du ligga ner när du ska krysta, ligg på sidan! Efter jag fått epiduralen och den börjat värka växlade jag mellan att sitta på boll och stå vid gåbordet. Sängen orkade jag aldrig kravla upp i. Men jag tror verkligen att det hjälpte för efter bara en timme behövde jag lustgas igen och bm beordrade mig att lägga mig och vila en stund. Det var då jag öppnat mig till 8 cm och de sista 2 cm försvann på en kvart när jag låg ner på sidan.

    Du får gärna uppdatera sen efter förlossningen så jag får höra hur det har gått! Lycka till!


    Tack för tipsen! Kan behövas nu då vi varit på förlossningen sedan kl 10 imorse.

    De ringde imorse, så det var bara att göra sig iordning o åka in.

    Tyvärr så var inte min livmodertapp mogen, är helt stängd där inne så att säga, så att ta hål på hinnan direkt som sist var uteslutet.

    Jag har nu fått två doser av den där cytotec o har fått några värkar, men det här kommer ta sin tid. Att drömma att det skulle gå som min tidigare igångsättning på 3 timmar kunde vi glömma haha. Vart här i 4,5 h nu o det här inte hänt mkt alltså som känns. Men men.. Bara hålla ut!

    Jag ska ta ditt råd om att försöka använda tyngdlagen, gå runt, osv. Tyvärr har vi ingen boll här. Får fråga om de har en kanske när de kommer nästa gång.

    Usch, ja de där instrumenten är ju inte roliga. Jag hade inte läst på om sugklocka innan min första förlossning, så jag kände inte till ngt om det. Därför jag inte reflektera över det när de sa att se skulle använda den. Enda jag hade på hjärnan var att jag inte ville bli klippt, för det hade jag sett på ett klipp på Youtube innan o blev livrädd haha. Hade nog varit bättre att ha blivit klippt, men lätt att vara efterklok.

    Jag uppdaterar när bebis är ute hur allt gått!

    Tack återigen för att du tagit dig tid att skriva till mig.
  • smölan
    Thu 9 Apr 2020 17:51
    #7
    närkommertrean skrev 2020-04-09 15:24:32 följande:

    Heja, heja! Kämpa på!

    Jag fick första dosen kl 22.30 och efter tre doser hade det fortfarande inte hänt någonting med tappen. Först kl 9 dagen efter började jag få regelbundna och smärtsamma värkar och vid nästa undersökning kl 9.30 var tappen mjuk och de beslutade att förbereda för att ta hål på hinnorna. Så även om de där 11 timmarna var rätt sega (men ändå helt ok eftersom det var på natten så jag kunde sova en del) gick det ju undan sen.

    Tänk, snart har du en liten färsking på bröstet! Åh, jag blir typ avundsjuk för det är ju det häftigaste ögonblicket i livet när man får se sitt barn för första gången! <3


    Ja, det är tur man får en belöning på slutet utan dess like hehhehe..

    Det är ju tredje gången för mig, men första gången för min man, så det ska bli så kul o se hans reaktion sen när han får uppleva sitt barns födsel o första mötet.

    Det är min morot!

    Jag har fått 3e dosen för snart två timmar sen, så 4e kommer snart. Men jag har ganska regelbundna värkar nu, men de gör inte så ont dock. Men bra att det händer något iaf känner jag.

    Ha en fin kväll så uppdaterar jag tråden igen när bebis är ute (vet att jag skrev de sist också haha men nu händer det lite mer iaf så förhoppningsvis har jag fullt upp med annat inom några timmar hehe)
  • smölan
    Thu 9 Apr 2020 17:51
    #8
    Akira Öken skrev 2020-04-09 15:31:03 följande:

    Vill bara skicka ett stort lycka till! Håller alla tummar för att det går snabbt, bra och så smärtfritt som möjligt.


    Tusen tack!!!
  • smölan
    Tue 14 Apr 2020 22:09
    #13
    närkommertrean skrev 2020-04-09 07:15:21 följande:

    Åh vilken härlig bm du verkar ha! Jag håller tummarna att hon är på förlossningen när det är dags. Jag har haft olika bm i alla graviditeter men hon jag hade sista gången var fantastisk. Hon hade jobbat på Bäckenbottencentrum på Huddinge sjukhus, där jag träffat specialist pga skadan, så hon förstod min oro precis. Det var så skönt att äntligen få en bm som lyssnade och hade inställningen "hellre en undersökning för mycket än en för lite".

    Just det där med instrument var en sak jag tog upp med läkaren på förlossningen. Att jag inte ville att det skulle användas pga att det ökar risken för större bristningar. Läkaren förstod det och det var därför hon skrev in att ks skulle beslutas i ett tidigt skede innan de skulle bli tvungna att använda instrument om det blev bråttom att få ut barnet. Jag fattar verkligen att du absolut inte vill ha sugklocka igen!

    Sen en till sak. Jag och min bm på mvc pratade mycket inför förlossningen om vad jag kunde göra för att hjälpa barnet ut. Jag var orolig för att barnet inte skulle komma ner ordentligt som vid mina tidigare förlossningar för jag tyckte det var hemskt att ha krystvärkar men inte få krysta eftersom barnet var för högt upp fortfarande. Hon tyckte jag skulle ta hjälp av gravitationen och se öppningsfasen som ett cirkelpass. Först stå vid det där gåbordet i 20 min, sen sitta på boll 20 min, sen stå på knä i sängen mot den upphöjda huvudänden 20 min osv. Och så skulle jag rulla så. Om jag behövde vila skulle jag ligga på sidan i sängen eftersom det är en liggande ställning som hjälper barnet nedåt, om än inte lika mycket som uppräta ställningar. Det är även den enda liggande ställningen som inte ökar risken för större bristningar. Så vill du ligga ner när du ska krysta, ligg på sidan! Efter jag fått epiduralen och den börjat värka växlade jag mellan att sitta på boll och stå vid gåbordet. Sängen orkade jag aldrig kravla upp i. Men jag tror verkligen att det hjälpte för efter bara en timme behövde jag lustgas igen och bm beordrade mig att lägga mig och vila en stund. Det var då jag öppnat mig till 8 cm och de sista 2 cm försvann på en kvart när jag låg ner på sidan.

    Du får gärna uppdatera sen efter förlossningen så jag får höra hur det har gått! Lycka till!


    Hej!

    Nu kan jag äntligen uppdatera!

    Förlossningen tog 4 dagar!! Det var en ganska känslomässig bergodalbana då man blev väldigt frustrerad av att dels vara mer instängd än vanligt pga corona (inte kunna gå fritt på sjukhuset utan endast va på rummet eller gå till toaletten utanför) och sen när kroppen inte svarade på metoderna som önskat.

    Vi kom ju in på torsdagen runt 10, då var min livmodertapp fortfarande omogen o även bakåtriktad. Då satte de in 8 såna doser med cytotec med start kl 12 och så fick jag det varannan timme hela dagen o kvällen. Verkarna kom o gick, men gick att hantera genom avslappning o andning enligt fur som jag läste på om innan.

    Jag undersöktes ganska många timmar senare pga jag har rädsla för gynundersökningar i samband med förlossning, så de försöker minimera det för min del. Inget hade hänt iaf under kvällen.

    På natten så hade jag ganska jobbiga värkar så jag fick smärtstillande tabletter så jag skulle kunna sova då det inte hade hänt något även vid den undersökningen mitt i natten. Så då beslöt vi att jag skulle få sova o så fick jag sista dosen på natten.

    På fredagsmorgonen undersöktes jag, ingenting hade hänt. Ev liiiiite mjukare, men fortfarande bakåtriktad o hård o gjorde ont.

    Man beslöt så att testa en annan metod där man stoppar upp ett hormonsnöre som får vara där i 24 timmar.

    Här var både min man o jag lite frustrerade över att behöva vänta ytterligare ett dygn o hoppas på att ngt ska hända.

    Kan säga att det tog 5 timmar innan jag ens började känna lite värkar. Senare på kvällen hade jag lite mer värkar, men mer att jag fick ett ont tryck neråt både fram o back. De höll i sig på ett sätt som gjorde att sent runt midnatt var min fiffi så öm att jag knappt kunde stå upp, att kissa var en pina, att ens stöta i fiffi när jag kissade gjorde så jävla ont. Så då fick jag återigen smärtstillande tabletter inför natten för att kunna sova. Tack som fan för det för det var såå ömt när vi testade att undersöka innan läggdags, det gjorde verkligen så ont att bli berörd där. Inget hade ju hänt då..

    Sov natten.

    Lördagmorgon toga snöret ut vid 10 tiden. Jag skulle då få undersökas av en läkare o ev testa ballongmetoden.

    Fick gå till ett undersökningsrum med gynstol då det var svårt att nå min livmodertapp när jag låg i sängen o en tjej undersökte med kortare fingrar. Så min man o jag gick dit med barnmorskan, en annan kvinna o in kommer en stooooor manlig läkare.

    La mig i gynstolen o han undersökte mig, var lite för hårdhänt för min smak (han gjorde hinnsvepning) så jag fick tillslut en panikångestattack mitt i undersökningen. Rädslan kom tillbaka från första förlossningen iom att han var så hårdhänt, samt att han pratade om att sätta in den där ballongen o att de var trångt o lite knivigt att ta sig förbi upp till livmodern (med andra ord skulle de inte bli smärtfritt) och den andra kvinnan som var med in frågade om hon också fick undersöka (trots att det står i mitt förlossningsbrev att jag INTE vill ha dubbla undersökningar. Kan tillägga att ser var ser första jag fick också när vi kom in, två manliga läkare som bägge undersökte mig. Bra start) så jag fick igen en panikångestattack. Vi fick avbryta o den manliga läkaren sa att vi kan avvakta 4 timmar o hoppas att hinnsvepning räcker, att han inte ville jag skulle vara rädd osv. Han var jättebra o snäll egentligen, men hans stora approach när han kom in i rummet o var så hårdhänt, så kände jag mig så utsatt där i gynstolen när det gjorde så ont.

    Efter den undersökningen så blev jag väldigt knäckt. Fram tills dess hade jag ändå jobbat igenom 2 dygn med värkar enligt fur o var så stolt över mig själv som lyckats att jobba MED kroppen.

    Jag grät, var så rädd för den där kommande undersökningen om 4 timmar. Kände både min man o jag att fan nu har vi tappat det här känslomässigt. 2 dygn utan något resultat, bara lidande med värkar egentligen helt i onödan, o tredje dagen startar o går åt helvete så jag blir rädd.

    Tack o lov gick min barnmorska på sitt pass på lördagen kl 14 o tog hand om mig det passet. Direkt jag såg henne så kände jag att thank you gooood!! Min man med. Vi både behövde henne där.

    Hon prata med oss, gick igenom vad som hänt, vad som hände på undersökningen o hur jag mådde över det samt de två förbigående dagarna som varit.

    Hon bestämde sig för att undersöka mig, vilket jag inte alls är rädd för med henne. Är sååå trygg, helt sjukt vilken skillnad.

    Det hade hänt litegrann sen första dagen, det gick få in 1-1,5 finger men tappen var fortf hård cirka 2 cm o lutar åt fel håll, så det blir svårare o tex ta hinnorna.

    Hon tyckte vi skulle testa sätta dropp o se hur kroppen svarar på de först, innan ballongen.

    Vi gjorde det, gav inga starka värkar men efteråt så gick det iaf att sätta ballongen.

    Då var ser min man, jag o barnmorskan o en lugn o försiktig kvinnlig läkare hon tagit med sig. Jag kände mig supertrygg i samma rum som jag tidigare hade dubbla panikångestattacker i, tack vare dessa två.

    Ballongen på plats kl 7. Tänkt att sitta cirka 12 timmar, om den inte öppnar upp mig 3-4 cm innan dess o ballongen ramlar ur.

    Kl 22 går min barnmorska av sitt pass, men vi känner att vi äntligen är påväg åt rätt håll o psyket är med igen.

    Hon skulle komma på samma pass nästa dag kl 14, så vi trodde att hon troligtvis skulle hinna till själva utdrivningen om inte annat.

    Runt midnatt så kom jag o vår nya barnmorska som vi skulle ha u ser natten fram till att jag skulle få smärtstillande igen för att kunna sova o ladda inför morgondagen som förhoppningsvis skulle innebära att vi skulle kunna ta vattnet o få igång värkarna (som min andra igångsättning startade).

    Hade en superbra barnmorska här som vår ordinarie barnmorska såg till att koordinera ut till oss innan hon gick hem till oss o informerade om hela mitt liv för i princip hehe.

    Jag skulle bara gå på toan o kissa en sista gång innan, barnmorskan hade precis spänt åt ballongen lite på mitt lår innan o så skulle hon hämta medicin. Min man hade hunnit somna i cirka en kvart.

    När jag satte mig på toan så gled ballongen ut.

    For tillbaka o bara shit ballongen åkte ute, vad gör vi?

    Det innebär ju att jag var öppen 3-4 cm. Fick väcka mannen o bara "älskling, det bli inget sova inatt. Ballongen åkte ut, vi ska köra nu".

    Fick byta rum till förlossningssal, vattnet gick när bm skulle sätta en elektrod på huvudet på bebisen. Shit vad nervös jag blev här alltså. Inställd på att få sova ut o ladda inför morgondagen o förhoppningsvis ha min barnmorska med mig sista biten, men det var bara att köra.

    En timme fick jag ligga först o se om egna värkar kom igång. Efter en timme satte de dropp så de skulle bli starkare. Den natten från typ 1-6/7 tiden kämpade jag med värkar under öppningsskedet. Jag använde lustgas, lyckades må riktigt illa av den emellanåt pga jag fick långa värkar ibland som var välsigt intensiva o utspridda överallt i hela magen, ryggen, bakåt, neråt, framåt så det blev mkt inandning så.. Fick något som de upplevde som krystvärkar då jag både lät o beredde mig som att kroppen ville krysta, men det var det ej. Var bara öppen 4 cm. Så jag fick eda.

    Aj! Jag trodde jag skulle få sova igen när jag fick eda för det stannade av allt första förlossningen så jag fick sova, så jag fick för mig att jaha vi ska stanna/pausa så jag får sova, men så var ju inte fallet. Det var bara att kämpa på. Edan satte sig inte superbra, hade fruktansvärt ont av värkarna i ryggen runt 4 tiden fick jag påfyllning av läkaren. Ja det var en riktig kamp den natten, men fyr hjälpte mig sååå bra o min man o barnmorskan var ett sjukt bra samarbete dem emellan o de hjälpte mig så otroligt bra med att vara tung, andas, slappna av, släppa ner axlarna osv.

    Jag hade ingen tidsuppfattning under natten, timmarna flög förbi samtisigr som de kändes som jag hade värkar konstant oavbrutet i dagar. På morgonen hade edan tagit så jag inte blev lika påverkad utan kunde vila, var öppen 6cm o jag skulle vila. Vi gjorde det båda två, min man o jag. Ett skiftbyte gjordes o vi tackade denna fantastiska barnmorska bedyrande o lät henne veta vad hon betytt för oss under natten.

    Avlöste gjorde en bm jag hade första eller andra natten. Gillade henne också mkt, så det var kul med ett bekant ansikte när det inte var så mkt kvar o min ordinare bm troligtvis inte skulle hinna börja jobba.

    Runt 8-8.30 tiden vaknade vi till o jag tog värkarna som kom bra.

    Barnmorskan ville att jag skulle testa att kissa då urinblåsan blockerar för bebis, så hon ville att jag skulle sätta mig på en sån toalettstol. Jag kände att jag var heeeelt bortbedövad i fiffi, kände inte ens när hon undersökte mig innan där.

    Jag satte mig på stolen, men hade knappt kraft i benen att resa mig, men tillräckligt för att stödja mig o ta mig till toan.

    Klockan var så strax efter 9. Det var skönt att sitta för en stund.

    Klockan 9.19 ropar jag till min man som sitter o svarar på en annons att "jag tror huvudet är påväg ner i toan. Jag tror det är hans huvud jag tar på" säger jag samtidigt som jag stoppat ned handen o känt efter.

    Upp for mannen, trycker på knappen efter bm som tur nog kom direkt. "hon känner huvudet. Det är påväg ut"

    Då blev det bråttom. Bm ropar efter mer personal, på med förkläde, hjälper mig upp i sängen o snabbt instruerar alla vart de ska stå, vad vi ska göra bla bla bla. Går så jäkla snabbt, helt sjukt.

    Jag blir först instruerade att testa att bara andas vid en värk för att se vad kroppen gör själv. Eftersom jag är såååå bedövad så jag bokstavligen talat inte känner någonting öht där nere, så både skrattar jag o pratar med dem med benen brett isär, benen o knäna pressade uppåt o min man på sidan som hjälper till o hålla i benen. En värk kommer enligt monitorn o jag ska krysta. Jag krystar, de jobbar där nere med o vrida o få fram huvud o jag frågar vad jag ska göra, om jag ska fortsätta krysta eller pausa. Jag krystar vidare o ut kommer bebisen. 9.25 är han född.

    Alltså 9 min totalt från att jag satt på toan o kände huvudet glida ner.

    Alltså det var den mest sagolika utdrivningsdel jag någonsin. Kunnat drömma om. Att inte känna någonting, men kunna vara så himla i nuet i liksom kunna vara en del av det som sker mellan mina ben o se min man i ögonen o känna hur slutet snart är där o att vår son är hos oss inom sekunder o att vi kunde dela det smärtfritt med varandra där o då.. Alltså jag kan inte förstå det själv. Så magiskt!

    En vacker son på 55 cm, 4605 gram, född 39+1.12 april efter 4 dagars testande fram o tillbaka med metoder som inte funkat som önskat medan vissa funkat bättre.

    Min man fick följa med barnmorskor osv o bebis in till ett annat rum direkt efter då han ej skrek o var blå. Det blev pga han blev ståendes med huvudet som han blev när han gled ner o vi fick invänta värk en kort stund. Men just detta hände ju även vid min andra förlossning så denna gång kände jag mig ändå trygg med att de skulle få igång honom snabbt o jag blev även informerad att han skrek där inne tillslut. Min man blev dock rädd såklart o grät o tyckte just det var läskigt (var ju hans första o en sååån stor känslosam laddning både innan o när han väl kom, så det blev mkt känslor på en gång). Men in kom de med världens finaste son.

    Jag fick en bristning grad 2, som de flesta, så jag syddes på plats o var obeskrivligt lycklig att vi fick det fina avslut vi fick!

    Aldrig trodde jag att JAG skulle få vara en av dem som skulle få säga att "det gjorde inte ont alls" på att föda fram bebisen. (även om det var ett helvete utan dess like under öppningsskedet) men tackar gudar för eda som tog nästan som en sån spinalbedövning eller vad det heter som bedövar nederkroppen haha.
  • smölan
    Tue 14 Apr 2020 23:22
    #16
    närkommertrean skrev 2020-04-14 22:36:04 följande:

    Åh, grattis! Vad härligt att det blev så bra tillslut även om det måste ha varit svinjobbigt med en så lång förlossning. Magiskt ändå! <3


    I slutändan så var det verkligen en helt magisk upplevelse. Är så tacksam för den trots att den tog tid. Men åh vilken wow-känsla alltså!
  • smölan
    Tue 14 Apr 2020 23:23
    #17
    Akira Öken skrev 2020-04-14 23:05:28 följande:

    Tack för att du delar med dig av din förlossningsberättelse! Stort grattis och vad skönt att höra att det gått bra!


    Tack tack tack :D
Svar på tråden Behöver pepp inför tredje förlossningen efter tillväxtultraljud