• Anonym (Ts)
    Thu 9 Apr 2020 08:46
    2296 visningar
    76 svar
    -1
    76
    2296

    Hur gör andra par när de bråkar?

    Hur bråkar andra par?


    Jag är gift med en man sedan många år som det är otroligt svårt att bråka med. Jag är en ganska temperamentsfull person med mycket känslor inombords, glad som ledsen och dessa syns nästan alltid på utsidan. Jag kan bli snabbt arg eller irriterad men det går snabbt över. (under min uppväxt kunde jag och min pappa skrika åt varandra massor, vi var hetsiga båda två och sen gick det snabbt över) Min man är en mer tystlåten person med känslorna kvar på insidan. Däremot blir han också lätt irriterad om något tjorvar, barnen eller skruvarna eller missar bussen eller vad det nu är och fräser åt sånt eller skriker på barnen om det går tillräckligt långt.


    Vi bråkar dock i princip aldrig verbalt. Inte för att vi inte tycker olika utan för att det bara inte funkar. Jag kan bli jättesur för något han gör eller inte gör. Men om jag då visar det, säger något eller visar med kroppsspråk osv så blir han så himla sur på att jag blir sur. Dvs allting handlar då om att jag blir sur (vilket jag enligt honom aldrig har rätt att bli) så hela diskussionen går liksom i baklås.


    Så jag vet liksom inte vad man får bli sur över, när och hur man får visa att man blir sur på något som partner gör eller inte gör och hur det då ageras ut? Handlar bråk alltid bara om att en tycker någon gjort något fel och den andra tycker inte att hen gjort fel så att diskussionen liksom bara handlar om själva surandet?


    Jag vet verkligen inte hur andra gör!


     


    Tar ett konkret exempel. Igår hade jag gjort massor med ärenden och varit borta hela den tidiga kvällen. Ringer hem typ halv åtta och bara utgår från att familjen ätit mat för en stund sedan efter ena barnets träning (vi äter kanske 17.30-18 om  ingen tränar, direkt efter träning och dusch om någon tränat, typ sitter ner senast kl 19). Visar sig att ingen ätit, maten är inte ens påsatt och de sitter och spelar tv-spel. Han säger ungefär ?jag trodde vi skulle vänta på dig?. I mitt huvud är det fullständigt orimligt att ens tänka tanken på att vänta på mig med att göra klart maten när ett barn har varit och tränat (=behöver äta), det snart är läggdags för samma barn och klockan är mycket. Så jag blir sur. Vilket jag visar tydligt när jag kommer hem med att säga ungefär att jag inte förstår hur det de ens kan komma på iden att vänta på mig när klockan är så mycket osv. Han tycker då att han hade städat hela huset så han behövde koppla av lite och därför spelade tv-spel. Vilket jag ju inte har några problem med i sig, om klockan bara inte varit kl 20 innan maten stod på bordet. Dvs det normala hade ju varit att fixa maten snabbt, äta och sen kunde alla slappa som de ville.


    Men han blir skitsur över att jag är sur och tar upp detta. Och allt handlar om att jag är sur, han tycker inte han gjort något fel utan det är bara jag som gör en höna av en fjäder. Medan jag tycker det är så himla slappt att bara sätta sig och spela tv-spel och helt strunta i tiden och maten.


    Den kvardröjande känslan hos mig blir bara att jag gjort fel och att jag inte heller får något utlopp för känslorna för jag förväntas bara bita ihop om dem.


     


    Hur gör andra??!!

  • Svar på tråden Hur gör andra par när de bråkar?
  • Thu 9 Apr 2020 08:55
    #1

    Det där är inte en situation som jag hade brytt mig om. Det låter ju inte som om det handlar om mycket små barn med tanke på att något av dem tränat. Det låter som om de hade en gemensam aktivitet som de uppslukades av, och är det inte något som händer hela tiden så förstår jag inte problemet. Pappan fick väl fixa maten efter att de spelat färdigt? 

    Men jag är inte alls en sådan där person som du beskriver dig som - jag skulle aldrig skrika och är inte mycket för att sura heller. Tycker jag något är värt att reagera över så är jag tydlig med vad det är jag anser och sedan är jag färdig med det. 

  • Anonym (ooo)
    Thu 9 Apr 2020 08:58
    #2

    Hur gör vi? Tja, vi bråkar inte. Faktiskt sant. Dels är vi rätt lika så den typen av diskussioner som du beskriver ovan, sker liksom aldrig. 

    När vi har något vi är oense om så pratar vi igenom det. Vi går inte omkring och surrar och visar med kroppsspråk, eller som ni verkar hamna i - bråka om själva bråket-  utan vi pratar direkt.

    Vi bestämde för många år sedan att vi vill ha en öppen kommunikation och att vi bara måste ta upp saker direkt, så att det inte ligger och gror. När vi gör det blir det aldrig personangrepp ("du gjorde fel"-diskussioner) utan mer fokus på "ok, nu blev det kanske inte så bra - hur gör vi bättre nästa gång?"

    Visst kan det ibland vara att just en av oss verkligen klantat till något, men vi är båda så pass bra på att inse att det hjälper inte att tjura och peka finger, utan vi resonerar oss fram. Vi kanske har två helt olika alternativ till hur något ska göras - då pratar vi om de två alternativen, kanske kommer på ett tredje till slut, just för att vi är ett team och hjälps åt. Om vi inte kommer på ett tredje alternativ försöker vi ta det förslag som verkar bäst för alla inblandade. Det blir en mer objektiv approach och ingen fastnar i att man var sur på vad den andre gjorde eller att det ska bli nån slags kamp mellan vems förslag som "vinner". 

    Just genom att resonera om saken och försöka vara lite objektiv gör att vi i princip alltid kommer på något mer som ingen hade kommit på ensam, så det är en styrka att kunna vara ett sånt team. 

  • Anonym (Ts) Trådstartaren
    Thu 9 Apr 2020 09:30
    #3
    Pope Joan II skrev 2020-04-09 08:55:01 följande:

    Det där är inte en situation som jag hade brytt mig om. Det låter ju inte som om det handlar om mycket små barn med tanke på att något av dem tränat. Det låter som om de hade en gemensam aktivitet som de uppslukades av, och är det inte något som händer hela tiden så förstår jag inte problemet. Pappan fick väl fixa maten efter att de spelat färdigt? 

    Men jag är inte alls en sådan där person som du beskriver dig som - jag skulle aldrig skrika och är inte mycket för att sura heller. Tycker jag något är värt att reagera över så är jag tydlig med vad det är jag anser och sedan är jag färdig med det. 


    Nej det kanske inte är en situation som andra reagerar på. Vi har dock problem, rätt ofta, med att just det barnet som tränade igår blir överhungrig och blir på oerhört dåligt humör. Så vi brukar vara snabba med mat efter träning. 


    Och nej, det var inte så det var en gemensam aktivitet som de gjorde tillsammans, det var nog mer att pappan spelade tv-spel och de andra sitter med annan skärm, bara att de sitter i samma rum.

    Jag skrek ju inte eller så, jag tyckte jag var tydlig med vad jag tyckte. Men det är ju det jag inte får göra, enligt honom, då blir ju han sur för att jag ens har reagerat. 

  • Anonym (Anony­m)
    Thu 9 Apr 2020 09:34
    #4

    Jag förstår att du blir frustrerad. Det som skulle kunna hjälpa är kanske att i stunden försöka hitta en lösning på problemet. Typ konstatera att han inte gjort mat och så inte tjafsa så mycket kring det hela just då utan bara försöka få mat på bordet och ungarna i säng. Jag blir ofta stressad i sådana situationer som du beskriver och därför blir jag arg.

    Ni behöver nog hitta ert sätt att kunna reda ut saker och kunna lyssna på varandra.

    Hos oss bli ibland min sambo arg och tycker jag går i försvar, vilket jag gör ibland. Jag blir nog väldigt praktisk i det läget och bara försöker lösa problemet i stunden. Han brukar ändå uppskatta när jag försöker förstå honom och låta honom avreagera sig och mest hålla med och förstå hans frustration. Sen kan det ändå upprepa sig för vi kommer kanske inte till rätta med det grundläggande problemet, typ att vi båda är ganska slarviga imellanåt. Jag har slutat se allting som att det bara är jag som orsakar problemet men i stunden måste jag lyssna på vad sambon blir arg över. Han tycker jag förnekar hans känslor annars och det är han ju snabb att påtala " jag måste ha rätt att uttycka min frustration" kan han säga. Jag och min sambo pratar mycket och när jag blir frustrerad och jätte arg för att jag tycker att han lägger sig i saker, försöker styra eller konteollera så tycker jag ändå han lyssnar på det också. Vi kan också säga till varandra att det inte var meningen att göra den andre arg, frustrerad, ledsen etc. Min sambo har ett visst kontrollbehov och tycker att saker går ut över honom hela tiden och tar ibland ansvar för saker som han inte måste ta ansvar för men har svårt att förstå det. Vi kan ju prata om saken och förstå varandra men i perioder har det tärt på oss båda på olika sätt att vi är dem vi är. Jag har tagit hjälp av lycka.se. Jag och min sambo har alltid haft en vilja till att ändå ta oss igenom jobbiga perioder.

  • Anonym (M)
    Thu 9 Apr 2020 09:34
    #5

    När min sambo gjort något annat än vad jag förväntat mig brukar jag anta att det beror på att vi ser saken på olika sätt. Jag kan absolut bli sur, som en första reaktion, men vi brukar ändå kunna få till ett sakligt samtal och reda ut var kommunikationen brustit. Att utgå från att jag har rätt och han har fel skulle låsa hela diskussionen.

  • Anonym (Ts) Trådstartaren
    Thu 9 Apr 2020 09:34
    #6
    Anonym (ooo) skrev 2020-04-09 08:58:43 följande:

    Hur gör vi? Tja, vi bråkar inte. Faktiskt sant. Dels är vi rätt lika så den typen av diskussioner som du beskriver ovan, sker liksom aldrig. 

    När vi har något vi är oense om så pratar vi igenom det. Vi går inte omkring och surrar och visar med kroppsspråk, eller som ni verkar hamna i - bråka om själva bråket-  utan vi pratar direkt.

    Vi bestämde för många år sedan att vi vill ha en öppen kommunikation och att vi bara måste ta upp saker direkt, så att det inte ligger och gror. När vi gör det blir det aldrig personangrepp ("du gjorde fel"-diskussioner) utan mer fokus på "ok, nu blev det kanske inte så bra - hur gör vi bättre nästa gång?"

    Visst kan det ibland vara att just en av oss verkligen klantat till något, men vi är båda så pass bra på att inse att det hjälper inte att tjura och peka finger, utan vi resonerar oss fram. Vi kanske har två helt olika alternativ till hur något ska göras - då pratar vi om de två alternativen, kanske kommer på ett tredje till slut, just för att vi är ett team och hjälps åt. Om vi inte kommer på ett tredje alternativ försöker vi ta det förslag som verkar bäst för alla inblandade. Det blir en mer objektiv approach och ingen fastnar i att man var sur på vad den andre gjorde eller att det ska bli nån slags kamp mellan vems förslag som "vinner". 

    Just genom att resonera om saken och försöka vara lite objektiv gör att vi i princip alltid kommer på något mer som ingen hade kommit på ensam, så det är en styrka att kunna vara ett sånt team. 


    Vi är väldigt olika som personer. Han tar aldrig någonsin upp en känsla. Och kan gå runt och bara vara tyst i dagar om han tex inte mår bra. Jag pratar om alla känslor, vare sig jag är glad eller ledsen. Och mår väldigt dåligt inombords om jag inte får prata om något. Vilket ju ofta blir fallet eftersom jag inte får visa för honom att jag blir sur/arg/irriterad osv över saker han gör eller inte gör. 

    Hur resonerar man sig fram om det är en som gjort något klantigt? Vad finns det att resonera om? En klantar sig, den andra blir kanske sur eller irriterad eller ledsen över det (beroende på vad som hänt och hur det drabbat andra). Och om den då visar dessa känslor blir den andre bara sur över att man visar en reaktion på den andres agerande.  
  • Anonym (Anony­m)
    Thu 9 Apr 2020 09:35
    #7

    Jag förstår att du blir frustrerad. Det som skulle kunna hjälpa är kanske att i stunden försöka hitta en lösning på problemet. Typ konstatera att han inte gjort mat och så inte tjafsa så mycket kring det hela just då utan bara försöka få mat på bordet och ungarna i säng. Jag blir ofta stressad i sådana situationer som du beskriver och därför blir jag arg.

    Ni behöver nog hitta ert sätt att kunna reda ut saker och kunna lyssna på varandra.

    Hos oss bli ibland min sambo arg och tycker jag går i försvar, vilket jag gör ibland. Jag blir nog väldigt praktisk i det läget och bara försöker lösa problemet i stunden. Han brukar ändå uppskatta när jag försöker förstå honom och låta honom avreagera sig och mest hålla med och förstå hans frustration. Sen kan det ändå upprepa sig för vi kommer kanske inte till rätta med det grundläggande problemet, typ att vi båda är ganska slarviga imellanåt. Jag har slutat se allting som att det bara är jag som orsakar problemet men i stunden måste jag lyssna på vad sambon blir arg över. Han tycker jag förnekar hans känslor annars och det är han ju snabb att påtala " jag måste ha rätt att uttycka min frustration" kan han säga. Jag och min sambo pratar mycket och när jag blir frustrerad och jätte arg för att jag tycker att han lägger sig i saker, försöker styra eller konteollera så tycker jag ändå han lyssnar på det också. Vi kan också säga till varandra att det inte var meningen att göra den andre arg, frustrerad, ledsen etc. Min sambo har ett visst kontrollbehov och tycker att saker går ut över honom hela tiden och tar ibland ansvar för saker som han inte måste ta ansvar för men har svårt att förstå det. Vi kan ju prata om saken och förstå varandra men i perioder har det tärt på oss båda på olika sätt att vi är dem vi är. Jag har tagit hjälp av lycka.se. Jag och min sambo har alltid haft en vilja till att ändå ta oss igenom jobbiga perioder.

  • Anonym (Anony­m)
    Thu 9 Apr 2020 09:35
    #8

    Jag förstår att du blir frustrerad. Det som skulle kunna hjälpa är kanske att i stunden försöka hitta en lösning på problemet. Typ konstatera att han inte gjort mat och så inte tjafsa så mycket kring det hela just då utan bara försöka få mat på bordet och ungarna i säng. Jag blir ofta stressad i sådana situationer som du beskriver och därför blir jag arg.

    Ni behöver nog hitta ert sätt att kunna reda ut saker och kunna lyssna på varandra.

    Hos oss bli ibland min sambo arg och tycker jag går i försvar, vilket jag gör ibland. Jag blir nog väldigt praktisk i det läget och bara försöker lösa problemet i stunden. Han brukar ändå uppskatta när jag försöker förstå honom och låta honom avreagera sig och mest hålla med och förstå hans frustration. Sen kan det ändå upprepa sig för vi kommer kanske inte till rätta med det grundläggande problemet, typ att vi båda är ganska slarviga imellanåt. Jag har slutat se allting som att det bara är jag som orsakar problemet men i stunden måste jag lyssna på vad sambon blir arg över. Han tycker jag förnekar hans känslor annars och det är han ju snabb att påtala " jag måste ha rätt att uttycka min frustration" kan han säga. Jag och min sambo pratar mycket och när jag blir frustrerad och jätte arg för att jag tycker att han lägger sig i saker, försöker styra eller konteollera så tycker jag ändå han lyssnar på det också. Vi kan också säga till varandra att det inte var meningen att göra den andre arg, frustrerad, ledsen etc. Min sambo har ett visst kontrollbehov och tycker att saker går ut över honom hela tiden och tar ibland ansvar för saker som han inte måste ta ansvar för men har svårt att förstå det. Vi kan ju prata om saken och förstå varandra men i perioder har det tärt på oss båda på olika sätt att vi är dem vi är. Jag har tagit hjälp av lycka.se. Jag och min sambo har alltid haft en vilja till att ändå ta oss igenom jobbiga perioder.

  • Anonym (Anony­m)
    Thu 9 Apr 2020 09:39
    #9

    Hoppsan, det laggade

  • Anonym (?)
    Thu 9 Apr 2020 09:45
    #10
    Anonym (Ts) skrev 2020-04-09 09:34:59 följande:.
    Hur resonerar man sig fram om det är en som gjort något klantigt? Vad finns det att resonera om? En klantar sig, den andra blir kanske sur eller irriterad eller ledsen över det (beroende på vad som hänt och hur det drabbat andra). Och om den då visar dessa känslor blir den andre bara sur över att man visar en reaktion på den andres agerande.  
    Varför måste du bli sur/irriterad/ledsen över att han gjort något klantigt? Det är väl bara att konstatera att det blev fel, men egentligen skulle du lika gärna kunna välja att skratta åt eländet. Du verkar ha ett behov av att få visa dig sur/irriterad, men måste du egentligen hävda din rätt till det? Blir inte livet lite trevligare om du kan jobba på att reagera på ett trevligare sätt? Det är svårt att ändra på andra, lättare att själv ändra inställning.
Svar på tråden Hur gör andra par när de bråkar?