• Anonym (Ensam­)
    Sat 11 Apr 2020 00:30
    1181 visningar
    14 svar
    14
    1181

    Kommer inte vidare efter våldsam separation

    Jag separerade för snart 4 år sedan och jag har fortfarande inte kommit vidare känslomässigt. Drabbas fortfarande av mardrömmar ibland. Är ofta rädd och har ångest. Har försökt med diverse mediciner utan resultat. Tiden ska göra det bättre säger folk, men hur lång tid pratar man egentligen om? Det känns som att jag lever i ett fängelse som jag skapar själv genom min oförmåga att komma vidare. En ny relation är helt uteslutet.

    Ni som lämnat en våldsam relation, hur gjorde ni för att må bra igen?

  • Svar på tråden Kommer inte vidare efter våldsam separation
  • Sat 11 Apr 2020 09:50
    #1
    +1

    Har du gått i terapi? Pratat med någon? Antagligen behöver du reda ut alla tankar och känslor. Mediciner räcker inte. Min gissning är att du har lagt "locket på" och därför inte kommer vidare. Det funkar sällan om man har varit med om något traumatiskt.

    Flera jag känner som har lämnat våldsamma eller destruktiva relationer, har behövt terapi efteråt. Till viss del även innan. Inte sällan var det terapin, samt att prata med någon professionell, som gav dem styrkan att lämna.

    Sen kan terapi inte lösa allt, man kan behöva stöd av familj och vänner också. (Har man inget nätverk kan t ex kvinnojourer eller ideella grupper för drabbade, hjälpa till).


    Men terapi kan ge en verktyg och b la lära en att:


    1) Sätta ord på det som hänt.

    2) Bearbeta det som hänt.

    3) Sluta skuldbelägga sig själv.


    4) Sluta skuldbelägga sig själv för att man inte gick tidigare, och / eller har svårt att släppa förövaren känslomässigt.

  • Anonym (love)
    Sat 11 Apr 2020 09:58
    #2

    Jag levde i en destruktiv relation i tre år. Mest psykiskt våld, men mot slutet även fysiskt.


    Det dog mig ungefär lika lång tid - tre år - att komma tillbaka och bli en hel människa igen. Det värsta var inte det fysiska våldet (även om han sista gången misshandlade mig så illa att jag hamnade på sjukhus, det var då jag lämnade). Det värsta var att jag var känslomässigt nerbruten och hade tappat bort mig själv.
    Han var otroligt charmig och manipulativ, samt givetvis inte våldsam eller förtryckande i början. Det kom gradvis.

    Jag gick hos psykolog en gång i veckan, vilket hjälpte mig mycket. Jag hade även mycket stöd av nära och kära. Idag mår jag bra, men jag hade aldrig klarat det på egen hand. Mitt ex sitter inom lås och bom, jag är inte den enda han har misshandlat.

  • Anonym (Karin­)
    Sat 11 Apr 2020 10:12
    #3

    Det låter som du har posttraumatisk stress .Läs mera om detta.Du behöver prata med någon psygolog eller någon annan kunnig människa.Testa mindfulness ,det hjälper att acceptera livet och förstå att du är inte dina tankar.Låt inte det här förstöra ditt liv.Det är inte värd det.Jag har lämnat destruktivt förhållande och har svårt att lita på män och andra.Jag skulle aldrig våga leva med en man igen.Men jag mår bättre och försöker göra saker som gör mig glad.Jag vill må bra trots hemska minnen.Kram.

  • GodOnl­yKnows
    Sat 11 Apr 2020 12:09
    #4
    Anonym (Karin) skrev 2020-04-11 10:12:12 följande:

    Det låter som du har posttraumatisk stress .Läs mera om detta.Du behöver prata med någon psygolog eller någon annan kunnig människa.Testa mindfulness ,det hjälper att acceptera livet och förstå att du är inte dina tankar.Låt inte det här förstöra ditt liv.Det är inte värd det.Jag har lämnat destruktivt förhållande och har svårt att lita på män och andra.Jag skulle aldrig våga leva med en man igen.Men jag mår bättre och försöker göra saker som gör mig glad.Jag vill må bra trots hemska minnen.Kram.


    Ja, låter som PTS och är något som en yrkeskunnig kan ta sig an.

    Lätt att drabbas av efter att ha genomlidit en svår upplevelse.
  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Sat 11 Apr 2020 14:01
    #5

    Tack för fina svar!

    Jag blev remitterad till psykiatrin som tyckte att VC ska ordna traumabehandling. VC har dock ingen psykologbehandling som är mer än några ggr KBT. Jag upplever att det är svårt att få hjälp för mig själv trots alla lappar överallt om kvinnofrid. I verkligheten är det inte mycket stöd som finns. Det finns dock väldigt mycket för barnen och för mig som förälder, stöd i föräldrarollen osv. Men av någon anledning tycker man inte att min egen mentala hälsa är värd mer än psykofarmaka. Det är fan ledsamt.

    Ni har nog rätt i att jag inte bearbetat. Även om jag ältat väldigt mycket. Fokus har varit väldigt mycket på barn som mått dåligt och på att fixa boende och tusen praktiska ting.

    Vi levde ihop i 11 år.. Han är absolut i mitt huvud fortfarande. Chocken när jag lämnade blev enorm eftersom han aldrig varit våldsam mot mig (dock hatisk i allmänhet och arg på barnen). Plötsligt fick jag allt hat och skulle dö. Det var som att en mask trillade av honom.

  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Sat 11 Apr 2020 14:05
    #6
    Anonym (love) skrev 2020-04-11 09:58:24 följande:

    Jag levde i en destruktiv relation i tre år. Mest psykiskt våld, men mot slutet även fysiskt.

    Det dog mig ungefär lika lång tid - tre år - att komma tillbaka och bli en hel människa igen. Det värsta var inte det fysiska våldet (även om han sista gången misshandlade mig så illa att jag hamnade på sjukhus, det var då jag lämnade). Det värsta var att jag var känslomässigt nerbruten och hade tappat bort mig själv.

    Han var otroligt charmig och manipulativ, samt givetvis inte våldsam eller förtryckande i början. Det kom gradvis.

    Jag gick hos psykolog en gång i veckan, vilket hjälpte mig mycket. Jag hade även mycket stöd av nära och kära. Idag mår jag bra, men jag hade aldrig klarat det på egen hand. Mitt ex sitter inom lås och bom, jag är inte den enda han har misshandlat.


    Jag förstår precis det där med charmen och manipulation. Till slut har man tappat sina egna värderingar och vem man var.

    Skönt att höra att du lyckades komma vidare! Och bra att han sitter inne.
  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Sat 11 Apr 2020 14:19
    #7
    fornminne skrev 2020-04-11 09:50:22 följande:

    Har du gått i terapi? Pratat med någon? Antagligen behöver du reda ut alla tankar och känslor. Mediciner räcker inte. Min gissning är att du har lagt "locket på" och därför inte kommer vidare. Det funkar sällan om man har varit med om något traumatiskt.

    Flera jag känner som har lämnat våldsamma eller destruktiva relationer, har behövt terapi efteråt. Till viss del även innan. Inte sällan var det terapin, samt att prata med någon professionell, som gav dem styrkan att lämna.

    Sen kan terapi inte lösa allt, man kan behöva stöd av familj och vänner också. (Har man inget nätverk kan t ex kvinnojourer eller ideella grupper för drabbade, hjälpa till).

    Men terapi kan ge en verktyg och b la lära en att:

    1) Sätta ord på det som hänt.

    2) Bearbeta det som hänt.

    3) Sluta skuldbelägga sig själv.

    4) Sluta skuldbelägga sig själv för att man inte gick tidigare, och / eller har svårt att släppa förövaren känslomässigt.


    Tack! Skuld och skam är nog en stor del av problemet för mig. Mycket skuldkänslor för barnen och skam inför känslan av att inte förmå skapa ett "normalt" liv åt dem.

    VC hänvisade mig till samtalsstöd hos kvinnojouren. Men de är ju inga psykologer utan kuratorer. Däremot såklart erfarna inom det här vilket är en fördel. Jag är bara rädd att de ska tycka att de inte är rätt instans för att hjälpa..
  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Sat 11 Apr 2020 14:25
    #8
    Anonym (Karin) skrev 2020-04-11 10:12:12 följande:

    Det låter som du har posttraumatisk stress .Läs mera om detta.Du behöver prata med någon psygolog eller någon annan kunnig människa.Testa mindfulness ,det hjälper att acceptera livet och förstå att du är inte dina tankar.Låt inte det här förstöra ditt liv.Det är inte värd det.Jag har lämnat destruktivt förhållande och har svårt att lita på män och andra.Jag skulle aldrig våga leva med en man igen.Men jag mår bättre och försöker göra saker som gör mig glad.Jag vill må bra trots hemska minnen.Kram.


    Tack för stöttande ord. Det är så sjukt att dessa män kan få förstöra så för så många kvinnor.

    Ja det är verkligen svårt att våga lita på män, och lita på sin egen förmåga att känna igen en förövare.
  • Wed 15 Apr 2020 11:02
    #9

    Hej!

    En bra sak som man kan göra är det du gör just nu: ställa dina frågor på ett forum och inse att väldigt många (tyvärr...) varit med om i princip samma saker. Att veta att man åtminstone inte är ensam kan vara skönt. För du är inte ensam om att ha varit med om det du varit med om, eller att ha känt de känslor du känner. Eller att uppleva att det är svårt att gå vidare. FUCK tiden läker alla sår. Folk som inte har varit med om att leva i en våldsam relation borde få munkavel så snart de ska ge "goda råd". Tiden kan absolut lägga ett fysiskt avstånd till dina erfarenheter, men det är fan inte tidens gång som helar dig.  

    Jag var tillsammans med en man som kränkte mig, kallade mig fula saker, hotade mig, familj, vänner till och med vänners djur till livet. Anklagade mig för de mest absurda, paranoida saker inklusive otrohet med kreti och pleti (i princip ville jag ligga med första bästa man jag såg). Det fanns aldrig något jag kunde säga för att freda mig. Han höll mig fången och instängd under hot, hade sex med mig mot min vilja. Slog mig, brände mig. Hade sönder mina ägodelar. Kontrollerade min telefon, vilka tider jag hade varit borta. Det var alltid något som inte stämde för honom. 
    Jag har mått mycket dåligt, känt mycket skuld, skam, varit rädd, hatat mig själv, fått dåligt självförtroende, hämmad i sociala situationer, relationer. Negativa känslor i en sjuk blandning med saknad, åtrå, längtan efter personen som emellanåt åtrådde mig hett, fick mig att känna mig som en värdefull skatt, som en sexig gudinna. Även önskan om att avsluta vår relation på ett vänskapligt sätt. Ofta ilska och ibland vilja att bara ha ihjäl karln.
    Jag lyckades ta mig i från mannen men återvände till honom flera gånger, p.g.a. ovanstående förvirrade mix av känslor. Idag är jag fysiskt fri från honom. Känslomässigt och psykiskt fri från honom och det han utsatte mig för är svårare att säga. Jag upplever det som ett konstant arbete, där jag läker genom att göra nya icke-destruktiva och stärkande erfarenheter personligt och i relationer.

    Vad vill jag säga med detta? Att du inte är konstig, hopplös eller fel! Det ÄR svårt att gå vidare, men det GÅR!! Jag har haft stor hjälp av terapi. Om du har ekonomisk möjlighet så tycker jag att du ska söka upp en terapeut privat, och vara noga med att höra efter vad personen har för kompetens. Terapeuterna har olika inriktningar, erfarenheter och specialiteter. Man går inte till en ortoped för att operera ögonen när man har dålig syn liksom. För mig personligen hjälpte Gestaltterapi mycket bra. 
    PM:a gärna om du vill.

    MVH
    K

  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Thu 14 May 2020 22:34
    #10
    Knii skrev 2020-04-15 11:02:39 följande:

    Vad vill jag säga med detta? Att du inte är konstig, hopplös eller fel! Det ÄR svårt att gå vidare, men det GÅR!! Jag har haft stor hjälp av terapi. Om du har ekonomisk möjlighet så tycker jag att du ska söka upp en terapeut privat, och vara noga med att höra efter vad personen har för kompetens. Terapeuterna har olika inriktningar, erfarenheter och specialiteter. Man går inte till en ortoped för att operera ögonen när man har dålig syn liksom. För mig personligen hjälpte Gestaltterapi mycket bra. 

    PM:a gärna om du vill.

    MVH

    K


    TACK! <3 (sry sent svar, är lite periodare här.)

    Vilket helvete du har gått igenom.. :( Jag förstår precis den där galna mixen av känslor. Det tog mig 9 månader att lämna helt.

    Jag ska gå nån slags onlinekurs i depression och ångesthantering. Fast varken jag eller psykologen tror det kommer hjälpa helt. ???? Man tar vad man får typ.

    Jag pallade inte att ha terapi/samtalsstöd inne på det skyddade boendet. Får ångest av miljön bara. Är det inte konstigt att rätt kompetens bara finns inlåst därinne? Varför finns det ingen mottagning i en normal miljö som är specialiserade på sånt här?

    Skulle man skicka krigssksdade män med ptsd till en kurator i en krigszon, för "hon har bäst kompetens inom detta område förstår du"...?!
  • Anonym (Ida)
    Thu 14 May 2020 23:24
    #11

    KBT borde vara bra, finns nåt som heter traumafokuserad KBT.

    Jag har också varit i liknande situation som skapat trauma/ångest. så jag förstår dig.

    Finns även en del böcker ifall du vill läsa på själv och göra övningar på egen hand. Har själv funderat på att börja den vägen och testa med självhjälp.

  • Fri 15 May 2020 00:02
    #12

    Finns det inga forum eller grupper på nätet med kvinnor som varit med om samma sak som kan stötta och hjälpa dig.
    Jag tror att du behöver mycket hjälp att bygga upp dig själv. Jag har förstått som att det som händer i en misshandelsrelation är: att kvinnan bryts främst psykiskt men även fysiskt av förövaren. (mannen) Han ser också till att isolera kvinnan ifrån nära o kära. Som annars skulle kunna bekräfta och uppmuntra henne.
    Det är bara det att samma man emellanåt visar massor med kärlek, uppmuntran och bekräftelse. Kvinnan som då är helt utsvulten på bekräftelse, blir beroende av den bekräftelsen och därför kan man inte släppa mannen. (Personen blandar varmt och kallt omväxlande, är som två helt olika personer)
    Men i alla fall du ska absolut inte skuldbelägga dig själv. Ända felet du gjorde var att du gjorde fel val av partner. Men resten av felen har din partner gjort. Och du får för förlåta dig själv för att du råkade välja någon som du trodde var en bra person. Att du inte klarat lämna tidigare, det är inte ditt fel. Förut undrade jag varför inte kvinnor lämnar, snacka om att jag skuldbelade offret. Man borde fråga varför mannen inte slutar misshandla? När man lever mitt i något så blir det normaliserat man ser våld som något normalt. Nämen det var ju bara en spark i magen tex....bara för att det inte var stryptag denna gången...hemskt. Det börjar inte heller med våld som jag trodde. Det börjar med kontroll. Och det kan se ut som att man bryr sig om och är förälskad och därför vill man ju vara med personen och skjutsa hit och dit och ringa ofta....men att det sen blir värre o värre o när botten är nådd så lämnar personen o flyr livrädd tex.... All form av samtal med någon som är förstående kan göra att du kan berätta en del, om något är väldigt tufft kanske du inte klarar o berätta om det. För starka känslor som dyker upp. Men pröva att måla av dig, eller dansa till musik och tänk igenom dina känslor...så kan du uttrycka dem utanord......sen skriv dagbok läs böcker om kvinnomisshandel o bli lite din egen psykolog. Kunskap är bra ha att du förstår dig själv. Du är värdefull och förtjänar att må bra!! Kram

  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Fri 15 May 2020 08:02
    #13
    Anonym (Ida) skrev 2020-05-14 23:24:37 följande:

    KBT borde vara bra, finns nåt som heter traumafokuserad KBT.

    Jag har också varit i liknande situation som skapat trauma/ångest. så jag förstår dig.

    Finns även en del böcker ifall du vill läsa på själv och göra övningar på egen hand. Har själv funderat på att börja den vägen och testa med självhjälp.


    Jag har köpt "A liberated mind - The essential guide to ACT". Ska bara orka börja ;)
  • Anonym (Ensam­) Trådstartaren
    Fri 15 May 2020 08:10
    #14
    Earlgrey skrev 2020-05-15 00:02:14 följande:

    Förut undrade jag varför inte kvinnor lämnar, snacka om att jag skuldbelade offret. Man borde fråga varför mannen inte slutar misshandla? När man lever mitt i något så blir det normaliserat man ser våld som något normalt


    Just så. I mitt fall var det subtil psykisk misshandel i relationen. Kontroll. Jag mådde hemskt dåligt och trodde att jag var sinnessjuk. Våldet kom i separationen.

    Det finns en bok som heter "Varför går hon?". Med tanke på att det är den absolut farligaste situationen för en misshandlad kvinna att lämna så är det väldigt intressant att vända på frågan. Ställa fördomar mot väggen.

    Jag inte hittat några forum specifikt för detta, men tar gärna emot tips om någon vet!
Svar på tråden Kommer inte vidare efter våldsam separation