Älska sin hund lika mycket som sitt barn?

Jag har inga barn men jag älskar mina djur lika mycket som alla andra i min familj. Det är ju levande varelser som står mig väldigt nära. Att inte klara att älska dom lika mycket vore konstigt. Speciellt om man använder argumentet att dom skulle ha mindre intelligens eller inte ha samma känslor som oss. För känslobiten vet vi att dom har. När det gäller intelligensen vet vi att dom åtminstone har intelligens på nivå som ett barn. Sen kan man vända på frågan om du skulle ha ett adoptivbarn som kunde prata och agera som ett vanligt barn men som genetisk var en annan art. Skulle du då kunna älska det lika mycket som ditt riktiga barn? Och om du kan det då bör man tänka på varför det skulle vara konstigt att göra det med sin hund. För det är ju egentligen bara att det inte är samma art att dom inte ser ut som oss och att dom kan tala som används som argument mot det.

Jag har inga barn men jag älskar mina djur lika mycket som alla andra i min familj. Det är ju levande varelser som står mig väldigt nära. Att inte klara att älska dom lika mycket vore konstigt. Speciellt om man använder argumentet att dom skulle ha mindre intelligens eller inte ha samma känslor som oss. För känslobiten vet vi att dom har. När det gäller intelligensen vet vi att dom åtminstone har intelligens på nivå som ett barn. Sen kan man vända på frågan om du skulle ha ett adoptivbarn som kunde prata och agera som ett vanligt barn men som genetisk var en annan art. Skulle du då kunna älska det lika mycket som ditt riktiga barn? Och om du kan det då bör man tänka på varför det skulle vara konstigt att göra det med sin hund. För det är ju egentligen bara att det inte är samma art att dom inte ser ut som oss och att dom kan tala som används som argument mot det.

Jag älskar min hund mer än min sambo, även om jag såklart älskar honom med. Väldigt mycket. Men hunden är på många sätt mitt livselixir, min trygga hamn, mitt andrum. Jag mår som bäst när jag är med henne, och vi behöver få vara tillsammans i vår lilla bubbla avskilda från resten av världen nån gång om dagen för att jag ska må bra. Hon ger mig en sorts välbefinnande som människor - barn eller sambo eller nära vän - inte kan.

Sen älskar jag förstås mitt barn med. Och mer, kanske. Det är så svårt att mäta, för det är så olika sorters kärlekar. Båda två är de klart viktigaste figurerna i mitt liv, men jag vet ju att min tid med hunden tyvärr är ytterst begränsad. Det är kanske därför man distanserar sig en smula ändå. Barnet ska ju förhoppningsvis överleva en själv liksom.

Det jobbiga i mitt fall är att hunden inte gillar barn, och det visste vi sen innan. Ändå valde vi att utöka familjen. Så det är lite jobbigt att vakta hela tiden. Gick iväg och hämtade en sak i ett annat rum vid ett tillfälle, och då bet hunden bebisen. Så det är jobbigt att skydda sitt barn från sin bästa vän, och vice versa. Önskade verkligen att det inte var så. Men det säger ju en hel del att jag fortfarande älskar hunden, och att det aldrig fanns på kartan att ens omplacera henne. Och det blir bättre med tiden; nu börjar de kunna leka ihop och risken att barnet råkar göra hunden illa (så att hunden i sin tur gör barnet illa) minskar ju för var dag.

Och jag älskar mitt barn så jääävla mycket, jag blev helt knockad av den omedelbara, översvallande kärleken. Men ville belysa att man faktiskt kan älska sin hund väldigt högt med. Och fortsätta ha dem i soffan och sängen och gå långa promenader och aktivera dem mentalt på brukshundklubben flera gånger i veckan, även om man har barn.

Och hade jag aldrig skaffat barn hade jag fortfarande fått uppleva den stora kärleken. Fast till en hårboll istället. Blir lite less på vissa föräldrars överlägsenhet i den här frågan. Jag spenderar varje vaken minut av dygnet tillsammans med min hund. Efter femton år kommer jag ha spenderat VÄLDIGT mycket mer tid ihop med henne än vad föräldern på den höga hästen har gjort med sitt femtonåriga barn. Barn är inte lösningen på allt, för alla.

Fast jag har andra familjemedlemmar. Och jag har syskonbarn som jag älskar som om det vore mitt egna. Sen vet jag hur jag känner. Jag känner generellt starkt för alla som kommer in i familjen oavsett så jag vet att det skulle vara samma med ett barn. Jag vet ju hur jag känner för syskon och föräldrar. Sen anser jag att det inte skulle minska värdet på kärleken till ett barn om man älskar sina djur lika mycket. Det är det som är bra med kärlek delar man den med flera så minskar den inte ändå. Och som sagt var om det vore så att kärleken till någon berodde på genetiska band då vore det ju ganska hemskt för det skulle ju betyda att man inte skulle kunna älska tex ett fosterbarn eller adoptivbarn lika mycket som ett som man själv fått. Och tar man ett husdjur då är det i princip en adoption man gör. Har svårt att se varför det är så konstigt.

Nej min poäng var mer varför skulle man inte kunna älska ett djur av en annan art lika mycket som en av sin egna. För det är ju det som det handlar om. För det jag ville få fram vara att hade någon skrivit att den älskade sitt adoptivbarn lika mycket som sitt biologiska då hade knappast någon reagerat på det. Snarare hade fler reagerat om någon skrivit att den älskat adoptivbarnet mindre. Och tittar man på varför det är så då finns det bara ett skäl och det är att ett adoptivbarn är av samma art. Så tar vi din fråga då kan vi ställa en liknande hypotetisk fråga. Skulle du älska ett adoptivbarn lika mycket som dina barn? Troligen lär du svara ja. Men då kan man samtidigt fråga hur du kan veta det. 

Det jag vill få fram är att vi människor överdriver skillnaden mellan oss och andra djur. Tex dom saker du skrev om att husdjuret skulle börja prata, slarva med läxor, köra moppe, vara snäll och hjälpsam ibland och älska sin mamma som din son. Ja dom flesta av dom egenskaperna har många djur. Har inte så mycket kunskaper om sköldpaddor. Men tar vi en hund tex. Den kommer inte börja prata men det beror på anatomin och struphuvud och annat. Rent teoretisk skulle ett annat djur kunna börja kommunicera med tal. Däremot kommunicerar hundar på sitt sätt så på sätt och vis pratar den men mer med kroppen. Slarva med läxorna. Nja nu går inte hundar i skolan. Fast nog kan dom vara luriga och fuska med uppgifter på samma sätt som en människa. Köra moppe kan vara svårt att lära dom. Däremot har man lyckats lära hundar köra bilar som man iofs för göra visa modifieringar eftersom dom av anatomiska skäl in kommer åt pedalerna. Men dom klarade att styra med ratt växla. Snäll och hjälpsam och älska dig som din son. Ja det skulle kunna vara en direkt beskrivning av en hund. Finns få som vill vara så till lags och som älskar familjen så mycket.

Så i princip alla egenskaper du tog upp där finns redan hos husdjur. Därför är det inte så hypotetisk. Och när det gäller deras känslor då är det som sagt var tämligen bevisat att dom inte skiljer sig från oss. Men sen du har rätt det är hypotetiskt om jag skulle älska husdjuren lika mycket som ett barn. Men det är lika hypotetiskt om jag skulle älska barnet alls eller om du skulle älska ett nytt barn lika mycket som din hund och dina tidigare barn. Däremot kan man med erfarenhet och annat göra en kvalificerad gissning. Därför kan jag utgå för hur jag skulle känna eftersom jag är mycket djurintresserad och läser mycket om etologiforskning så ser jag människan som en art bland andra och har därför inga problem att känna lika mycket för både ett barn och ett husdjur. 

Det är troligen därför du har den värderingen som du har eftersom du fortfarande tror på den gamla tron att människan skiljer sig när det gäller känslor och att vi skulle vara extremt speciella. Och det får du tro men samtidigt får du och acceptera att andra inte delar den tron utan ser människan som ett djur bland andra.