Älska sin hund lika mycket som sitt barn?

Fast älskar du dina föräldrar och syskon mindre än dina barn? Jag tror inte det. Som jag skrev tidigare bara för att man älskar fler lika mycket innebär inte det att kärleken minskar per person. Det är inte en viss mängd kärlek man har att ge. Jag kan givetvis inte veta man jag är rätt säker på att jag kommer älska ett barn lika mycket som övriga familjen. Sen kan jag givetvis inte veta men allt är ju hypotetiskt även om du skulle älska ett nytt barn lika mycket som det som du har nu. Det vet du ju inte heller. Däremot kan du anta det. 

Fast där tar du för givet att jag är ung. Jag är 40 så jag har rätt mycket erfarenhet. Och jag tror inte jag har alla svar. Men samtidigt det har inte du heller och därför vet du inte vad människor känner för sina barn i förhållande till andra. Du skrev att du hoppas att du skulle älska ett adoptivbarn lika mycket som ett eget. Fast samtidigt är du bergsäker på att man får en annan känsla för ett biologiskt barn än en hund. Det är där ditt resonemang brister och det är där jag tror vi ändå skiljer oss när det gäller synen på djur och människa. För ett adoptivbarn har du noll biologiska band till förutom att ni är samma art. En hund har du inte heller det och där är ni inte heller samma art. Ändå verkar du dra slutsatsen att det är större chans att du känner lika som för din son när det gäller adoptivbarn än när det gäller en hund. Den enda sak som jag ser som skulle kunna göra dig säker på det är att barnet än av samma art och hunden är inte det. I övrigt när det gäller känslor som hunden och barnet har så har vi redan klargjort att det är samma. När det gäller intelligens ja då vet vi inte riktigt var hunden står men samtidigt adoptivbarnet kan stanna i utvecklingen. Så vilket är argumentet att du tror att du skulle älska adoptivbarnet lika mycket men samtidigt inte tror att man kan älska en hund lika mycket som sitt barn? 

Det jag tror är att du inte riktigt tror att människan är ett djur bland andra och att du fortfarande tror att vi särskiljer oss. Och det är helt ok det gör dom flesta. Men läser man en massa etologi och annan forskning då inser man hur nära vi är och då är det lättare också att acceptera att man kan älska en hund lika mycket som ett barn.

Okej, du förstår inte eftersom du inte har barn, helt enkelt. Det är andra processer att skaffa barn (skaffa på olika sätt, och om man får tro adoptivföräldrars berättelser) än att skaffa hund, även om glädjen vid båda är enorm. Jag kan ju rimligen veta något mer om detta som både har hund och barn, högt älskade, men på rak fråga, graderade. Det blir väldigt tydligt att du inte förstår när du resonerar som du gör om adoptivbarn och att anknytningsprocessen bara har med att det är en artfrände att göra. Det är fler processer igång när det gäller att önska sig barn och att bli förälder. Nej, "vi" har inte klargjort, men den som inte har barn kan identifiera sig med "obeskrivlig kärlek" hos föräldern till barnet, för den känner väldigt stort för sin hund. När du har båda vet de flesta skillnaden. Föräldraskapets kärlek är också unik på det viset att ditt barn, om allt är normalt, kommer att flytta över sin kärlek till sina barn och föräldern hamnar då längre ner på listan, men obrydd av det, då den inget hellre vill än att barnet ska hålla sina egna barn högst här i livet. En asymmetrisk kärlek utan brustna hjärtan.

Du uttalar dig väldigt självsäkert kring vilket som är det ?självklara? och ?naturliga? här, så jag antar att ditt resonemang inte är hämtat ifrån psykologiska eller beteendevetenskapliga studier, utan din egen magkänsla.

Personligen brukar jag inte resonera utifrån att ?Jag känner såhär och har den här erfarenheten, så det måste vara det normala?-perspektiv, Jag tycker inte att det tänkare sig särskilt intellektuellt eller framför allt smickrande, men när du nu har den ingången att personen ovan inte kan förstå för att hen själv inte har barn, känner jag mig ändå lockad: Jag har barn, och partner, och har haft hund. Jag älskar/älskade dem alla otroligt mycket, sådär så att det känns som att hjärtat rinner över (du som också har erfarenhet av partner, hund och barn förstår hur jag känner).

Älskar jag barnet mest? Jag har ingen aning, för jag vet inte ens hur jag skulle börja försöka jämföra. Jag vet inte heller vad det skulle vara bra för. Skulle jag prioritet barnet högst? Ja, av tusen praktiska, rationella och känslomässiga skäl (däribland mina egna förväntningar på min roll som förälder, samt risker för barnets känslomässiga utveckling om hen inte kände sig prioriterad). Behöver jag jämföra vem jag älskar mest? Nja, det verkar bror på vem man går till, men enligt nån slags moral-streber på familjeliv borde jag göra det och dessutom med självklarhet känna att kärleken till barnet är heeeeelt unik.

Lägg av i att försöka diktera andra människors kärlekskänslor och kategorisera dem som normala eller onormala. Du framstår bara som dumkonservativ. (Och för målgruppens skull kan jag ju förtydliga att jag med det syftar på daterad, och inte på något politiskt).

Med den frågan utgår du från att människan alltid skulle vara den bästa att leva med. Det finns både för och nackdelar. Tittar man på hur det brukar gå när människor hamnar i såna situationer då brukar det tyvärr ofta spåra ur och dom slår ihjäl varandra. Den risken finns sällan med hunden. Nackdelen är att man inte kan prata på samma sätt osv. Och att den skulle leva kortare. Samtidigt hade man flera hundar så att dom kunde få valpar då hade man sällskap hela livet. Men det är som sagt var en rätt svår fråga att svara på. För om vi vänder tillbaka den till dig. Om du fick välja att ta med dig din älskade hund som kommer alltid vara med dig stötta dig och skydda dig. Eller chansa och ta med en man som kanske blir ett bra sällskap men lika gärna kan bli en galen våldtäktsman som jagar dig runt ön. Vilken skulle du ta då? Är en professor i etologi som brukar ta upp att hamnar människor som är van vid civilisation ute i vildmarken då går dom rätt fort från att vara civiliserade till att bli knäppa och slå ihjäl varandra. Medans djur hanterar det mycket bättre. Han använde det ex för att visa att man kan ifrågasätta om vi människor är så mycket mer civiliserade än andra djur. Tar man ifrån oss våra basala behov då hanterar vi det mycket sämre än djur och är mycket värre än det vi brukar säga att är så djuriskt med dom.

Men sen så är den frågan irrelevant för det vi diskuterar här dvs om du kan älska ett djur lika mycket som ditt barn. För din fråga har ju inget med det att göra. För hamnar man på en öde ö då är det andra saker som spelar in också. Vem skulle du tex välja mellan din farmor och din bror till en öde ö? Troligen skulle du välja din bror eftersom din farmor inte skulle kunna hjälpa dig överleva. Innebär det att du älskar din farmor mindre? 

Själv skulle jag välja en människa som sällskap av den enda anledningen att mänskligt umgänge skulle ge mig mest utbyte. Skulle aldrig vilja vara den enda människan i världen utan känner att jag behöver andra för min överlevnad. Och då menar jag överlevnad i bredare perspektiv. Behöver känna samhörighet med andra, skratta med andra, utbyta tankar och funderingar med andra. Min första tanke är inte att vi skulle slå ihjäl varandra utan att vi skulle försöka samleva.