Älska sin hund lika mycket som sitt barn?

Jag skulle offra lika mkt som jag gör med mina barn, vad vore jag då som familjemedlem annars?

Mina Siberan huskeys,är smarta, lugna, lekfulla, agility, lydiga, snälla, otroligt fina personlighter.
Barnens kaniner är lekfulla, älskar agility, ligger raklånga i soffan i stortsett hela dagen, går på toa, äter, gosas som våra hundar. 

Så varför kan man inte älska sina djur som sina barn? Man älskar dem på helt olika sätt och behandlar dem som man själv vill bli behandlad. 

Vem avlivar du helst? Ditt barn eller någon av dina hyskeys?

Fast älskar du dina föräldrar och syskon mindre än dina barn? Jag tror inte det. Som jag skrev tidigare bara för att man älskar fler lika mycket innebär inte det att kärleken minskar per person. Det är inte en viss mängd kärlek man har att ge. Jag kan givetvis inte veta man jag är rätt säker på att jag kommer älska ett barn lika mycket som övriga familjen. Sen kan jag givetvis inte veta men allt är ju hypotetiskt även om du skulle älska ett nytt barn lika mycket som det som du har nu. Det vet du ju inte heller. Däremot kan du anta det. 

Lycka till att göra det på en öde ö när allt handlar om att överleva. Du hade behövt sova med en machete under huvudkudden. Ett gift par kan ju knappt åka och campa ihop i en vecka utan att relationen krackelerar.

Äh, hur är den frågan relevant? det är ju inte så att man brukar avliva barn. Däremot sker det dagligen med husdjur. 

Jag skulle inte avliva något av mina barn.  

De flesta människor slår inte ihjäl sina varandra. Och få skulle slå ihjäl det enda sällskap man hade. Nu pratar jag om människor generellt. Det finns undantag men ingen jag skulle välja ta med mig.

Du uttalar dig väldigt självsäkert kring vilket som är det ?självklara? och ?naturliga? här, så jag antar att ditt resonemang inte är hämtat ifrån psykologiska eller beteendevetenskapliga studier, utan din egen magkänsla.

Personligen brukar jag inte resonera utifrån att ?Jag känner såhär och har den här erfarenheten, så det måste vara det normala?-perspektiv, Jag tycker inte att det tänkare sig särskilt intellektuellt eller framför allt smickrande, men när du nu har den ingången att personen ovan inte kan förstå för att hen själv inte har barn, känner jag mig ändå lockad: Jag har barn, och partner, och har haft hund. Jag älskar/älskade dem alla otroligt mycket, sådär så att det känns som att hjärtat rinner över (du som också har erfarenhet av partner, hund och barn förstår hur jag känner).

Älskar jag barnet mest? Jag har ingen aning, för jag vet inte ens hur jag skulle börja försöka jämföra. Jag vet inte heller vad det skulle vara bra för. Skulle jag prioritet barnet högst? Ja, av tusen praktiska, rationella och känslomässiga skäl (däribland mina egna förväntningar på min roll som förälder, samt risker för barnets känslomässiga utveckling om hen inte kände sig prioriterad). Behöver jag jämföra vem jag älskar mest? Nja, det verkar bror på vem man går till, men enligt nån slags moral-streber på familjeliv borde jag göra det och dessutom med självklarhet känna att kärleken till barnet är heeeeelt unik.

Lägg av i att försöka diktera andra människors kärlekskänslor och kategorisera dem som normala eller onormala. Du framstår bara som dumkonservativ. (Och för målgruppens skull kan jag ju förtydliga att jag med det syftar på daterad, och inte på något politiskt).