VickanD skrev 2020-04-19 22:08:36 följande:
Tänker att man är nog inte frisk om man älskar sitt husdjur lika mycket som sin partner och barn. Det låter bara sjukt, i mina öron. Självklart bör man älska sin partner mer än vad man älskar sitt husdjur och definitivt mer än sitt barn! Hade dumpat min kille om vi hade haft en hund och han sa att han älskade den mer än mig. Låter helt galet. Och kärleken man känner för sitt barn.... inget kan mäta sig med det. Inget.
Hon kommer fatta först när hon får en kille och barn.
Jag älskar min hund mer än min sambo, även om jag såklart älskar honom med. Väldigt mycket. Men hunden är på många sätt mitt livselixir, min trygga hamn, mitt andrum. Jag mår som bäst när jag är med henne, och vi behöver få vara tillsammans i vår lilla bubbla avskilda från resten av världen nån gång om dagen för att jag ska må bra. Hon ger mig en sorts välbefinnande som människor - barn eller sambo eller nära vän - inte kan.
Sen älskar jag förstås mitt barn med. Och mer, kanske. Det är så svårt att mäta, för det är så olika sorters kärlekar. Båda två är de klart viktigaste figurerna i mitt liv, men jag vet ju att min tid med hunden tyvärr är ytterst begränsad. Det är kanske därför man distanserar sig en smula ändå. Barnet ska ju förhoppningsvis överleva en själv liksom.
Det jobbiga i mitt fall är att hunden inte gillar barn, och det visste vi sen innan. Ändå valde vi att utöka familjen. Så det är lite jobbigt att vakta hela tiden. Gick iväg och hämtade en sak i ett annat rum vid ett tillfälle, och då bet hunden bebisen. Så det är jobbigt att skydda sitt barn från sin bästa vän, och vice versa. Önskade verkligen att det inte var så. Men det säger ju en hel del att jag fortfarande älskar hunden, och att det aldrig fanns på kartan att ens omplacera henne. Och det blir bättre med tiden; nu börjar de kunna leka ihop och risken att barnet råkar göra hunden illa (så att hunden i sin tur gör barnet illa) minskar ju för var dag.
Och jag älskar mitt barn så jääävla mycket, jag blev helt knockad av den omedelbara, översvallande kärleken. Men ville belysa att man faktiskt kan älska sin hund väldigt högt med. Och fortsätta ha dem i soffan och sängen och gå långa promenader och aktivera dem mentalt på brukshundklubben flera gånger i veckan, även om man har barn.
Och hade jag aldrig skaffat barn hade jag fortfarande fått uppleva den stora kärleken. Fast till en hårboll istället. Blir lite less på vissa föräldrars överlägsenhet i den här frågan. Jag spenderar varje vaken minut av dygnet tillsammans med min hund. Efter femton år kommer jag ha spenderat VÄLDIGT mycket mer tid ihop med henne än vad föräldern på den höga hästen har gjort med sitt femtonåriga barn. Barn är inte lösningen på allt, för alla.
