Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 12:32:37 följande:
Klart att de kan ha empati, sköta skolan och gilla glitter. Men det kommer oftast inte lika naturligt hos pojkar. När vi är på släktträff är det flickorna i familjen som naturligt sitter med de vuxna medan pojkarna knappt säger hej. När pojkarna som små haft tjejkompisar hemma har dessa kompisar hälsat på oss föräldrar, intresserat sig för oss och vårt hem och varit artiga. Killkompisarna under samma tid bara gled in och kände sig som hemma och sa knappt hej innan de bad om glass eller att man skulle koppla in TV-spelet. Barn är barn men redan vid 7-8 års skillnad var det sån skillnad i uppförande. Inte bara på mina barn.
Ingen av mina väninnor har problem med lata döttrar i skolan, snarare att de är för ambitiösa. Medan vi pojkmammor har gemensamt att vi måste tjata, leta upp pojkarnas skrynkliga läxpapper eller maila läraren och fråga när killarna har prov. Jag har försökt låta bli och se till att pojkarna tar ansvar men det som händer då är att de missar att plugga till provet.
Jag har försökt. Tagit fram mina gamla leksaker. Gått på Disneybio. Åkt till 4H-gårdar och tittat på djur men det som lockade var bilarna på lekplatsen. Har man tur får man en glitterkille men vanligast är vapen, bollar, pinnar och brottning.. Kanske för att vi behöver jobba hårdare för att komma någonvart ibland.
Men ska hela livet gå ut på att antingen göra saker man inte riktigt gillar? Pojkarna märker troligen att jag inte gillar fotboll egentligen. Och är det rätt att tvinga på dem mina intressen? Vi har inte mycket gemensamt eftersom vi är av olika kön. Det är ren biologi.
Det där handlar ju snarare om uppfostran än något som hör till biologin. Både jag och min bror gjorde skolarbete och läxor utan att någon behövde tjata eller ens påminna. Det var jag som höll på med sport som liten. Brorsan var inte intresserad. Trots att jag var en typisk "feminin flicka" som älskade att baka och laga mat, hjälpte jag även pappa med t.ex. däckbyte och att lägga in golvvärme. Idag är jag gift med en man som svämmar över av empati och är troligtvis mer romantiskt lagd än vad jag är. Jag har dessutom aldrig behövt ta något ansvar för hans släkt när det kommer till t.ex. julklappar eller besök. Andra män i min närhet är likadana.
Är man låst till att könsroller är "biologi" blir det ju lätt en ond cirkel. Barn gör ju som de vuxna gör. Följer de vuxna strikta könsroller gör ju barnen det också.
