Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

Har sökt hjälp via vården pga att ta bort livmodern också var traumatiskt så jag har haft kontakter där. Men blivit erbjuden tabletter, vilket inte hjälper. Jag har motionerat massor. Har sökt hjälp via psykologer men inte hittat någon bra.

Min man tar ansvar med barnen men han är ganska känslokall och min sorg efter en dotter orkar han inte höra på. Han förstår inte heller hur jobbigt det var med graviditeter och en förlossning som för mig var katastrof. Vi har ju två barn, kan jag inte bara vara glad för det?

Det finns såklart empatiska män och killar men det är inte lika vanligt som empatiska kvinnor. Män på jobbet har inga problem att ta de två sista bullarna på ett gemensamt fikafat trots att det står fler kollegor i kaffekön. Kvinnorna tar fram en kniv och delar bullarna så att det räcker till andra också. Män förstår inte att det är jobbigt att vara gravid och föda barn men när de själva har ont i huvudet så ska det vilas ordentligt.

Jag släppte över ett gäng skolelever vid ett övergångsställe imorse vid skolan. Tjejerna vinkade tack. Killarna bara gick vidare utan en min. Inget viktigt men visar ändå skillnad i beteende. Sen kan tjejer vara mer känslostyrda, mesiga, gnälliga och bråka mer med mamman i tonåren men som det känns hade jag hellre tagit tonårsbråk än livslång ensamhet,

Klart man ser det man vill se och tyvärr på ett negativt sätt. Jag vill ändra på mig men har uttömt alla möjligheter. Vården har inte resurser och är till för folk som har reella problem. Jag har ingen nära vän eller relation som jag kan prata om detta med. Vännerna har döttrar utom några som är barnlösa och att gnälla över söner med en som är barnlös är orimligt. Barnens pappa går inte heller att prata med. Den förbjudna sorgen bara fortsätter.