Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

TS, jag förstår din sorg!

Jag har själv valt att inte skaffa några barn alls, just för rädslan att få en pojke. Jag är hellre helt utan barn, än att få en son, eller ännu värre, flera söner. Det skulle vara hemskt och faktiskt katastrof för mig, för jag tycker absolut inte om små pojkar och tonårskillar, vill inte behöva ha med dem att göra överhuvudtaget.

Om jag vore du skulle jag skilja mig och leta efter en ny partner som redan har en eller flera döttrar på heltid eller varannan vecka. Du kan bli en underbar bonusmamma, och göra en massa mysiga tjejgrejer med dem!

Håller med det sista stycket! Ts, din relation till din man låter inte bra alls, är ni verkligen lyckliga tillsammans? Skilj dig om inte! Antigen ha barnen varannan vecka och leva själv och då kunna resa, ägna tid åt hobbies m.m. Låter som att du har tre söner och inte bara två. Det resulterar ju i att du får jobba för två vuxna hemma. Varför tar inte din man ansvar och gör sin del hemma?Bonusfamilj lät som en bra idé, och om inte så kanske du kan engagera dig i flickor senare? Kanske fosterbarn, barnhem/skola för enbart flickor utomlands. Jag kan tänka mig din sorg, och beklagar att livet blev som det blev, men håller med övriga om att du behöver jobba på relationen till de barn du redan har! Jag håller med om att biologin är olika, men det betyder inte att du inte kan göra sitt yttersta för att fostra så snälla, omtänksamma och empatiska söner som du kan! Gör en lista på saker ni kan göra ihop och prova olika saker tills ni hittar rätt. Vad har du själv för hobbies? Involverades i det och se om de gillar det! Låter som du säger som du är deprimerad, du borde kolla upp det så att det inte rör sig om en hormonobalans iom din operation. Försök göra om ditt liv så att det passar dig! Livet är för kort för att vara olycklig! Kram!