Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 12:32:37 följande:
Varför skulle killar sakna empati eller inte förstå att även vuxna har känslor? Varför tror du inte killar kan sköta skolan? Varför skulle tjejer enbart vilja leka med glitter och pyssel?
[/quote]
Klart att de kan ha empati, sköta skolan och gilla glitter. Men det kommer oftast inte lika naturligt hos pojkar. När vi är på släktträff är det flickorna i familjen som naturligt sitter med de vuxna medan pojkarna knappt säger hej. När pojkarna som små haft tjejkompisar hemma har dessa kompisar hälsat på oss föräldrar, intresserat sig för oss och vårt hem och varit artiga. Killkompisarna under samma tid bara gled in och kände sig som hemma och sa knappt hej innan de bad om glass eller att man skulle koppla in TV-spelet. Barn är barn men redan vid 7-8 års skillnad var det sån skillnad i uppförande. Inte bara på mina barn.
Ingen av mina väninnor har problem med lata döttrar i skolan, snarare att de är för ambitiösa. Medan vi pojkmammor har gemensamt att vi måste tjata, leta upp pojkarnas skrynkliga läxpapper eller maila läraren och fråga när killarna har prov. Jag har försökt låta bli och se till att pojkarna tar ansvar men det som händer då är att de missar att plugga till provet.
Jag har försökt. Tagit fram mina gamla leksaker. Gått på Disneybio. Åkt till 4H-gårdar och tittat på djur men det som lockade var bilarna på lekplatsen. Har man tur får man en glitterkille men vanligast är vapen, bollar, pinnar och brottning.. Kanske för att vi behöver jobba hårdare för att komma någonvart ibland.
Men ska hela livet gå ut på att antingen göra saker man inte riktigt gillar? Pojkarna märker troligen att jag inte gillar fotboll egentligen. Och är det rätt att tvinga på dem mina intressen? Vi har inte mycket gemensamt eftersom vi är av olika kön. Det är ren biologi.
Och du är helt övertygad om att de barnen fått samma uppfostran och inte att föräldrarna precis som du har en stereotyp bild av hur killar är och hur tjejer är som har bidragit till detta?
Jag har två famiiler i min närhet som precis som vi har en tjej och en kille och där tjejerna är "tjejiga" och killarna "killiga" och de är helt övertygade om att det beror helt och hållet på kön. Men för mig som har varit nära de här familjerna under hela barnens liv och uppväxt har ju sett hur olika de har bemött sina killar jämfört med sina tjejer.
Min man var som dig när jag var gravid med första barnet, han ville absolut ha en kille. Men nu så inser han ju att det inte är könet som avgör och har en supernära relation med vår dotter (vilket visserligen är en stor sorg för mig för det är uppenbart att han inte tycker vår son är "tuff" nog och han försöker hela tiden få honom tuffare vilket inte alls är hans personlighet).
