Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?
Jag undrar hur mycket din relation med dina söner har formats just av din besvikelse över livet? Självklart håller jag med om att det är generella skillnader mellan könen. Men ditt sätt att se det känner mer som att när man är gravid ser man barnvagnar överallt. Du ser det du "vill" se. Och hur mycket har det egentligen skadat din relation till barnen? Det i kombination med att du inte tycker din man lever upp till rätt nivå på sitt faderskap.
Jag och sambon har bara ett barn - en son. Men han är kärleksfull både i ord och närhet, även om fotboll och tv-spel är det han gillar bäst. Både sambon och jag har noll koll på sporten och spelandet. Men vi kämpar på. På matcherna är det minst lika mycket mammor som pappor och kollar. Och engagemanget är stort hos båda könen. Jag som mamma har nog ändå kämpat på så jag har lite bättre koll på både fotbollen och tv-spelandet. Och om sonen vill berätta något speciellt så har jag större chans att få höra det. Delvis för att jag finns där oftare öppen att lyssna och dels för att jag inte dömer.
Han är ingen pysslare eller läsare så det får jag hålla på med själv. Men det är bara ett problem om jag gör det till ett. Han går i gengäld gärna och shoppar kläder så då och då kan bara han och jag ta en tur till ett shoppingcenter och shoppa och äta gott. Men ska man umgås med barn får man göra det lite på deras villkor, inte på sina egna. Och där känns det som att du har en tro att det skulle vara en enorm skillnad om det var en tjej. Och jag tror att det är väldigt lätt att idyllisera något man inte har. Vänner med döttrar i tonåren har det allt annat än lätt! Många tjejer i den åldern mår otroligt dåligt. Det är intriger mellan "kompisar", pojkvänner, svek, skolpress osv. Medan killar är mer avslappnade på den fronten.
Angående att höra av sig så är både min bror och min sambo bra på att höra av sig till resp. mamma. Båda ringer oftare än vad jag gör! Och brorsan hör definitivt av sig betydligt oftare till mamma än till pappa (vi har skilda föräldrar). Sambons far finns inte i livet men hade han levt hade det ändå varit mamman han ringt.
Tyvärr hjälper det här ju inte dig kring hur du ska lösa din sorg. Jag tror det enda som hjälper är en terapeut eller liknande. Det borde finnas privata alternativt att ta till om inte sjukvården ställer upp. Sett ur ett livsperspektiv är det nog värt det. Och att ens partner inte orkar med drygt tio års ältande över en sorg som för de flesta är obegriplig är inte heller svår att förstå. Du skriver inte mycket om din man men det lilla du skriver gör att det inte känns som en bra relation. Och frågan är hur mycket den skadar dig också? Att leva ensam i en relation är också väldigt tufft om man inte skrattar ihop eller njuter av varandras närhet och tankar.