Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

TS, jag förstår din sorg!

Jag har själv valt att inte skaffa några barn alls, just för rädslan att få en pojke. Jag är hellre helt utan barn, än att få en son, eller ännu värre, flera söner. Det skulle vara hemskt och faktiskt katastrof för mig, för jag tycker absolut inte om små pojkar och tonårskillar, vill inte behöva ha med dem att göra överhuvudtaget.

Om jag vore du skulle jag skilja mig och leta efter en ny partner som redan har en eller flera döttrar på heltid eller varannan vecka. Du kan bli en underbar bonusmamma, och göra en massa mysiga tjejgrejer med dem!

Alla farhågor du nämner verkar vara gemensamma och ofta, inte alltid, besannas. Traumat efter förlossningen spelar helt klart in men det var ju länge sen.

Relationen till barnens pappa är inte heller bra, mycket pga att han är just rätt empatilös och att jag har varit mer eller mindre deprimerad i mer än 10 år. Så där finns inget stöd att hämta.

Jag vill säga upp mig från mitt jobb som husa och försöka inse att livet inte har mer att bjuda på familjemässigt. De är tonåringar nu, sen flyttar de till en egen familj som hör till partnerns familj framöver. Att bara kunna bli farmor är en nitlott.