Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

Instämmer!

Jag tycker verkligen man gör barnen en stor otjänst när man har dessa förväntningar på dem baserat på kön. Hade jag varit din efterlängtade dotter hade du sannolikt blivit väldigt besviken - jag spelade hockey, fotboll och innebandy och har till denna dag aldrig köpt ett klädesplagg på tjej- eller damavdelningen. Vi hade iofs delat djurintresset, men det är väl just about it.

Det kanske också har att göra med pappan - är han av samma skrot och korn är det kanske inte konstigt att sönerna blev så typiskt grabbiga? Hela min umgängeskrets består av mjuka, inkännande män, och deras söner är exakt likadana. Alltså verkligen i 100% av fallen.

Men samtidigt tycker jag synd om dig. Jag förstår vilken känsla av samhörighet du är ute efter (även om jag inte för en sekund tror att det sitter i könet), och det måste vara en mardröm att känna sig exkluderad och alienerad från sin egna närmaste familj! Jag tror verkligen du behöver prata med någon.

Anonym (Stereotyp) skrev 2020-04-27 15:56:51 följande:

Och du är helt övertygad om att de barnen fått samma uppfostran och inte att föräldrarna precis som du har en stereotyp bild av hur killar är och hur tjejer är som har bidragit till detta?

Jag har två famiiler i min närhet som precis som vi har en tjej och en kille och där tjejerna är "tjejiga" och killarna "killiga" och de är helt övertygade om att det beror helt och hållet på kön. Men för mig som har varit nära de här familjerna under hela barnens liv och uppväxt har ju sett hur olika de har bemött sina killar jämfört med sina tjejer.

Min man var som dig när jag var gravid med första barnet, han ville absolut ha en kille. Men nu så inser han ju att det inte är könet som avgör och har en supernära relation med vår dotter (vilket visserligen är en stor sorg för mig för det är uppenbart att han inte tycker vår son är "tuff" nog och han försöker hela tiden få honom tuffare vilket inte alls är hans personlighet).

Det kan jag aldrig begripa, att folk ska lägga sig i andras affärer. Jag skulle ALDRIG kommentera någon annans familjesituation, för man vet fan aldrig vad det kan ligga för tragedier och lura under ytan. Folk är fan dumma i huvudet och är glada för att lägga näsan i blöt under täcknamnet välmening.

Om jag talar för mig själv så var lösningen på många av mina problem min hund. Det är verkligen fantastiskt, nästan makalöst, hur nära du kan komma en individ som är av en helt annan art. Hunden kan du dessutom i princip specialbeställa för att hitta både en ras och därefter linjer som matchar med dina egna behov. Just den känslan av att vara hundra procent accepterad och älskad (avgudad) för den man är är väldigt... trevlig. Som en filt om hjärtat när man känner sig missförstådd eller utanför i det övriga livet.

Det är verkligen som en terapi i sig, den relationen. Men man blir bortskämd; de flesta mänskliga relationerna ter sig väldigt platta och banala i jämförelse. Inget du funderat på?

Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 21:53:06 följande:

Tack för alla svar. Jag vet att jag borde vara tacksam och visst tycker jag om mina barn. De är bara så olika mig. Jag har försökt intressera mig och deltagit i deras aktiviteter men det är inget jag naturligt tycker är roligt. Det enda roliga är att se att de har roligt.

Jag skulle mer än gärna ?prata med någon?. Denna någon finns inte i verkligheten. Inte i vården. Inte bland vännerna. Inte min man.

Det går inte att lösa att livet blev fel och ju äldre man blir desto svårare blir det att skaffa nya vänner. Jag har ingen som jag vill eller kan belasta med min sorg. Skilja sig, visst men då skulle jag verkligen bli ensam, få dålig ekonomi och behöva skämmas för det också när folk ska ha åsikter om ens liv. Jag vet att man inte ska bry sig men det gör ändå ont när avlägsen släkting, tanten på ICA eller till och med folk som borde läst ens journal föreslår att jag ska ?skaffa? en flicka också.

Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

INNEHÅLL