Läser om så många som plussar väldigt enkelt utan att ens behöva försöka.
Jag är inne på 7 månaden utan plus! Vad gör jag för fel? :(
Känner mig jätte ledsen. Kommer nog inte få hjälp om 1 år gått, då vi hade ett tidigt missfall i v.6 i slutet på förra året.
Hur lång tid tog det för er andra att plussa, gjorde ni något speciellt?
Graviditet 1: mf i oktober 2008, plussade rätt fort efter att vi bestämt oss för att försöka få barn. Var i v12 mid mf.
Graviditet 2: plus i början av sommaren 2011. MA i slutet av juli, upptäcktes på KUB-ul.
Graviditet 3: plus början av mars 2013. Levande barn november 2013.
Vi tog ingen hjälp av sjukvården med utredning etc. Ett tag kände sig sambon mest som avelsmaterial och sexet blev därefter.
Att ha sex varannan till var tredje dag är vad som rekommenderas när man försöker bli gravid. Då hinner mannen producera ordentligt med spermier och dessa hinner mogna. Så att du oroar dig för att ni har sex för sällan finns det inget fog för.
Fast Anonym (Emmi) har ju helt rätt. 7 månader är inte lång tid.
Ja, det suger med att få missfall/ma. Det suger att se "alla andra" bli gravida utan att knappt ha ett sexliv. Det suger att se massor med magar och barnvagnar med småttingar i.
Men, det är fortfarande helt normalt att inte vara gravid efter 7 månader av försök. Det är därför det ska ha gått ett helt år av "ofruktsamhet" innan man får hjälp.
Mvh
5 år från start till levande barn.
det blir lätt att man tänker tillbaka och inser att det kanske gått flera år sedan man började försöka och man ännu inte har en lyckad graviditet. Det var bara så jag menade! !
Det är inget fel på din kropp. Den har redan bevisat två gånger att du kan bli gravid (detta övertygade min gynekolog mig om när jag var orolig, även om vi inte sökte hjälp för just ofruktsamhet).
Hur långt gången har du varit vid dina missfall? Har det varit "samma" vecka?
Båda mina små gryn dog runt v9 men första gången dröjde det till v12 innan kroppen reagerade på att liten dött. Andra gången kände jag igen tecknen men hoppet är ju det sista som överger en så det blev på KUB-ul som det upptäcktes att liten dött i v9 (därav att jag gissar att den även gjorde det första gången).
Även om man säger "sluta oroa dig, lev som vanligt" så vet jag att det är sjukt svårt. Jag kände mig enormt okvinnlig som 1) verkade ha svårt att bli gravid eftersom det dröjde så långt mellan plussen och 2) verkade vara helt oförmögen att behålla en graviditet. Det kommer att ta sig! Och skulle det gå åt skogen igen så är du även då berättigad till utredning. Det räknas som normalt att få två missfall eller att det dröjer upp till ett år innan plusset kommer. Att få tre missfall är precis som att det dröjer 12 månader, ovanligt, och därmed så kan/ska man få en utredning även då.
Lycka till! Försök att inte oroa dig utan leva på som vanligt (ja, det är klyschigt) så ska du se att det går vägen!
Förstår att du kanske menar väl och att du har kämpat längre än många av oss. Men att säga att 7 månader inte är lång tid är lite som en käftsmäll för oss som kanske inte har ett barn/gått igenom missfall/ma och allt med oro och rädsla att kanske aldrig få ett levande barn. För mig så går jag in på 8e månaden efter ma och för mig så är väntan så jobbig och jag har mycket oro och ångest över att kanske aldrig kunna bli förälder. Vi alla hanterar denna situation att försöka skaffa barn på olika sätt och det gäller att respektera och försöka peppa varandra.
Jag menade väl så märkligt att du tar åt dig såpass att mitt svar kändes som en käftsmäll. Oavsett om du genomgått ett ma/inte har barn så är 7 månader inte lång tid för att bli gravid. Det är ett faktum. Det är inte ett respektlöst påpekande utan snarare för att ge perspektiv. Bara för att jag redan har ett barn gör inte din sorg större än min. Detta är ingen tävling.
Här tog det 10 månader. Vi tog inte ägglossningstest, men hade sex 2-5 dagar i veckan (alltså lite olika). Kunde oftast märka på flytningarna ungefär när ägglossning var pga glidigare mutta hahah och sexet blev ju extra mysigt av det glidiga så sa mer att nu är det glidigt och mysigt, så fokus va mer på njutning än något annat. Försökte vi iaf.
Tänkte inte stressa runt det men minns hur svårt det var. Trodde det aldrig skulle hända och efter 6mån kände jag mig så osäker på om det nånsin skulle hända.
Mitt enda tips egentligen är att ha regelbundet sex och inte testa hela tiden. Håller tummarna för er ?
För oss tog det 10-11 månader. Hade koll på ägglossningen så vi hade sex varje dag/varannan dag runt ägglossningen. Trodde aldrig att jag någonsin skulle plussa, kände precis som du.
Tack för alla inlägg ifrån er!
Igår hade jag en skitdag. Sorgen tog över mig och jag kände bara för att sterilisera mig och slippa genomgå fler missfall och helt enkelt bara ge upp! Mitt instagram flödade av bilder på bebisar, ultraljudsbilder och gravidmagar, vilket kändes som en rejäl käftsmäll. Min stackars man fick en vresig, ledsen och sur fru att komma hem till och ta hand om kan man säga...
Fy för det här med att skaffa barn! Detta ingick inte i skolundervisningen minsann, då lät det som om varje oskyddat samlag ledde rill barn! :(
Tack för alla inlägg ifrån er!
Igår hade jag en skitdag. Sorgen tog över mig och jag kände bara för att sterilisera mig och slippa genomgå fler missfall och helt enkelt bara ge upp! Mitt instagram flödade av bilder på bebisar, ultraljudsbilder och gravidmagar, vilket kändes som en rejäl käftsmäll. Min stackars man fick en vresig, ledsen och sur fru att komma hem till och ta hand om kan man säga...
Fy för det här med att skaffa barn! Detta ingick inte i skolundervisningen minsann, då lät det som om varje oskyddat samlag ledde rill barn! :(
Man måste få tillåta sig själv att må skit ibland. Att sen dessutom se "alla andra" med bebisar, magar, vagnar etc gör ju bara att det blir värre. Men det är ok. Och det är därför det ändå är skönt att det finns forum där man kan träffa andra i liknande sits eller sådana som varit i sitsen och bara vräka ur sig frustrationen över att ens kropp "inte fungerar som den ska" (vilket det känns som). Det är ok att känna sig sjukt okvinnlig över att man inte kan göra något "så enkelt" som att tillverka en bebis.
Men, för att sätta saker i ett litet perspektiv. Det är ungefär bara vart sjätte befruktat ägg som leder till en levande bebis. De allra flesta befruktade ägg vet vi inte ens om eftersom de försvinner ut med mensen. Man får inte ens sen mens eller några symtom. Ibland är det en "försenad mens" på ett par dagar.
Så skäm bort dig själv, vräk ur dig tex här när du blir frustrerad, och försök att glädjas åt de som fått en bebis (och ja, det är det absolut mest sinnessjukt svåraste att göra!) och fortsätt leva som vanligt. Försök att inte tänka på att det är x antal månader som det inte blivit något på.
Och den dagen det blir ett plus, och du kommit förbi din magiska gräns på 6-7v (såg att det är där det gått åt skogen för dig), så finns vi här för dig genom oron att det ska gå åt skogen senare denna gång.
Jag hade jättesvårt att glädjas i min graviditet eftersom mina gryn dog lite senare än dina. Så första milstolpen var ett tidigt vul (privatbokat hos gynekologen jag gick hos), nästa var KUB-ul, sen RUL. Sen var det ju så att vi väntade tvillingar så det blev lite extra ultraljud därför vilket var enormt skönt för en orolig själ.
Och kom ihåg, din MVC-mottagning ska kunna sätta dig i kontakt med en kurator om du känner att du behöver någon professionell att prata med, någon som är van vid oro gällande missfall, graviditet och förlossning.
Även om vägen dit är snårigare än man trodde från början.
Nej, männen har svårt att förstå den känslan man får i kroppen när den sviker en med något "så enkelt" som att skapa ett barn. Vår relation höll på att gå åt skogen pga detta efter det andra misslyckandet just pga bristen på kommunikation och förståelse.
Då är det ändå skönt att ha denna ventilen, där man hittar andra som är eller har varit på samma plats, som har känt samma oro och besvikelse på sin kropp.
Och, för de allra flesta så blir det ändå levande barn till slut Även om vägen dit är snårigare än man trodde från början.